Jag saknar dig, jag saknar dig!

Peter Pohl och Kinna Gieth (Rabén, 1998)

När Kinnas tvillingsyster Jenny dog skrev hon ett brev till författaren Peter Pohl och bad honom att berätta deras historia: Om livet som tvilling, om den förödande olyckan och om sorgen och livet efteråt. (Läs Peter Pohls beskrivning av hur boken kom till här.)

Resultatet blir en bok som man behöver ett helt lass med näsdukar för att kunna läsa. Den handlar om systrarna Tina och Cilla och börjar med den förödande morgonen då det fruktansvärda hände:

Men hjälp! Där står bussen redan vid hållplatsen. De sätter upp farten
Faan! flämtar Cilla bakom Tina. Det är ju så helvetes kul i plugget, och så springer man för att komma dit!
Han kör inte ifrån oss! ropar Tina över axeln just när de springer upp på Dödens väg.
Inte om han ser oss, nä! ropar Cilla tillbaka.
Tina skenar över vägen. Ett par steg på andra sidan, sedan smäller det till bakom henne – beskriv det ljudet den som kan och vill! – däck skriker mot asfalten och ett fladder som från en skrämd flock fåglar bryter ut.
Tina vänder sig om, vänder sig genast om, vänder sig om i det ögonblick hon hör smällen, skriket, fladdret, men herregud, hur har Cilla kunnat hinna hamna ända där borta? Hon kan inte ligga där! Var är benen? Snöar det? Nej, det är papper som dalar, Cillas temaarbete, som hon har fått klart över helgen, faller obegripligt från den klarblå himlen, och här stänker av bränt gummi, Cilla, för faan, har du gått av på mitten! Och i bilen där borta sitter Martin och stirrar, stirrar, de svarta spåren i asfalten slutar hos honom, slutar vid däcken av hans bil, hans egen bil.