annaxt
En bok om rymdresor, om Jurij Gagarin, skriven av en svensk tjej. Det lät så himla bra, men nu är jag besviken och förvirrad. Hjälp mig att vilja läsa vidare!
Jag fick Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass i födelsedagspresent och blev jätteglad. Snygg bok, spännande tema och författaren heter något så coolt som Lotass. Men efter att ha tvingat mig fram till sidan 27 är jag redan på väg att ge upp. Jag har INGEN ANING om vad jag läser. Kan någon som har gillat den ge mig en hint!
Språket är vackert och poetiskt, strömmar fram. Bitvis känner jag igen namn, historier och teman jag gillar. Men det är för svårt att hänga med.
Lite för att historien flyter oavbrutet mellan olika tillstånd: dröm, minne, realtid och betraktelse. Det är flummigt men inte så ovanligt och i vanliga fall skulle det inte bekymra mig. Men dessutom byter Lotass berättarperspektiv hela tiden. Inte bara mellan kapitlen eller styckena utan även från mening till mening – eller mitt i en mening.
Så här kan det låta, mitt i ett kapitel där ett nytt stycke börjar. Det förra stycket handlade om tsarernas bedrägeri mot det ryska folket i Altair men nu händer detta:
Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij är döv sedan barndomen. Jag har sjutton systrar och bröder. Sviterna av scharlakansfeber har berövat honom hans hörsel. Jag står mitt på isflaket när det brister och faller rakt ner i det kalla vattnet. Han låter inte detta vara honom en hämsko. Lär sig själv allt det som kunskapshungern kräver. Min far var, säger han sedan, avvisande och kall. Men han ska överföra till sonen en passion för att bygga och konstruera. Böckerna är mina enda vänner.
Stycket avslutas strax senare med meningen:
Sexton år gammal reser han till Moskva, jag saknar dig mor, för att där söka lärdom.”
Och sedan handlar det om en bibliotekarie vid namn Nikolaj Fedorovitj Fedorov.
Jag är inte ovan att läsa lyrik och modernistiska texter, men jag inser att jag kanske hoppades på en svensk motsvarighet till Tom Wolfes Rätta virket, en bok som jag läst säkert fem gånger. Istället fick jag en Ulysses i rymden.
P, som brukar jobba som stugvärd i Lappland, menar att jag kanske bara är för stressad för att läsa den just nu. ”Det verkar vara en sån bok som är bäst att läsa i fjällen”, säger han, ”när man inte har nånting annat som stör”.
Kanske har han rätt. Som sagt, jag vill verkligen gärna ta mig igenom den. Bea Uusmas Astronauten som inte fick landa var inte tillräcklig för att mätta min längtan efter svensk, kvinnlig rymdfartslitteratur.
PS Man får inte många ledtrådar på Lotta Lotass hemsida ”Isfabriken” heller, fast namnet är ju fyndigt.
En sak som nog tål att sägas är att det är en bok som måste läsas mycket långsamt. Lyssna efter rytmen så kommer, förhoppningsvis, också betydelsen.
Du har nog rätt. Faktum är att när jag läste stycket ovan högt (för att demonstrera hur konstigt det var) blev det plötsligt mer begripligt.
När jag läser om boken så tycker jag det låter jobbigt. Å andra sidan kan jag inte låta bli att fascineras av det outsagda som man förväntar sig av en bok som man sätter tänderna i. När sedan den inte följer mallen blir man irriterad. En författare som leker med schabloner från populärkulturen (deckare och äventyrsböcker) är Jean Echenoz, särskilt i boken ’Jag går’. Nu har jag inte kollat denna sida noggrannt, du kanske redan har läst den? Nåväl. Han är rolig och lättläst och man skrattar gott när man inser hur lurad man blir av alla cliffhangers utan utan upplösning, lösa trådar och liknande ”fällor” som han lägger ut och som man trillar i.
Nu får jag dåligt samvete, jag vill egentligen inte avskräcka någon från att läsa den. Inte för att du verkar vara lättskrämd, men iallafall!
Jag har inte läst Echenoz men det låter lockande.