Min mamma var ensamstående när jag föddes, och jobbade heltid. Vem skulle ta hand om mig? En av hennes bästa vänner hade en faster i Spanien som kunde komma och bo hos oss. Hon hette Maria, fast det fattade jag inte förrän jag blev vuxen. Jag kallade henne Seño (eftersom min mamma kallade henne frun, señora) och jag trodde att det var hennes namn. Seño kom till oss när jag var sex månader, och bodde hos oss i fem år.

 

Rutiga gardiner, rutig duk, rutig bebis (jag) och Seño, 1963, på Döbelnsgatan 58

 

Vi pratade bara spanska eftersom hon inte kunde eller ville lära sig svenska, och min mammas spanska var bra. Så spanska var egentligen mitt förstaspråk, men när Seño  flyttade hem igen försvann alla mina spanska ord på bara några veckor.

 

Seño, jag och min mamma Lull utanför Döbelnsgatan 58

 

Seño älskade mig högt och rent. Och hon älskade min mamma. Men hon hatade Sverige, framförallt den svenska kylan. Hon lärde sig aldrig att klä sig varmt, eller att klä på mig varmt. Vi gick ut varje dag på vintern, eftersom min mamma ville det, och stod i Vanadislunden och frös i strumpbyxor och lågskor. Det tog mig tjugo år att fatta poängen med vinterkläder, och att sluta hata vintern.

 

Seño och jag (16, i min mammas tröja och en hatt som jag tyckte var cool) i Sevilla

 

När jag var 16 åkte jag och hälsade på henne i Sevilla. Vi kunde inte prata med varandra alls men kärleken var som ett varmt täcke runt oss.

Tjugo år senare hälsade jag på henne igen med mina barn, i den lilla lägenheten där hon bodde med sina lika urgamla systrar. ”Margarita” utbrast hon förtjust när jag kom in (det var min mamma), och sen nöp hon mig i låret och sa att jag hade blivit väldigt fet. Några år efter det sa min mamma att hon hade dött, det hade kommit ett brev från ena systern. Seño var kanske min största trygghet och kärlek i livet när jag var liten, men jag vet absolut ingenting om hennes liv och jag var inte där när hon dog, jag vet inte ens var hennes grav är.

Efter Seño kom Esperanza. Henne minns jag nästan ingenting av, bara en känsla av att hon hatade mig och bara var glad när jag var ledsen. Hon bodde inte så länge hos oss (tror jag). Sen var det någon annan som jag inte minns. Den personen måste ha lämnat och hämtat mig på dagiset på Körsbärsvägen, där jag gick i några år (men aldrig trivdes).

 

Bedårande ju! Alla smilar upp sig utom Pierre. Pierre var min första stora kärlek.

 

Sen kom Stina-Maj. Hon var från Iniö, en ö i Åbolands skärgård, men pluggade i Stockholm och fick mat och husrum hos oss mot att hon passade mig. Jag älskade henne så mycket! På somrarna fick jag följa med henne hem till huset Ingalunda på Iniö, där jag hoppade i hö, följde med på logdans, kokade mjöd, fångade in förrymda får och annat roligt. Hemma var hon varm, rolig och väldigt finurlig. När jag fyllde åtta år skulle vi ha kalas för alla barnen på innergården, Stina-Maj stod i köket och bakade tårtor som vi tog med ner på gården, alla ungarna älskade dem och de tog slut med en gång. När min mamma kom in i köket tyckte hon att det luktade alkohol och jomenvisst, det blir så gott och saftigt om man häller en rejäl skvätt Madeira på tårtbottnarna visade Stina-Maj för min förskräckta mamma.

 

Stina-Maj med en cigg och jag med en väldigt liten tröja utanför Skansen!

 

Sen kanske Stina-Maj var klar med sitt plugg, eller så blev hon och min mamma osams (min mamma blev ofta osams), jag vet inte. Men hon lämnade oss, och i stället flyttade Ann-Charlotte in i rummet där hon bott. Ann-Charlotte pluggade också i Stockholm, hon kom från Småland och på somrarna fick jag följa med henne till familjen på den lilla djurparken och handelsträdgården Blomstergården i Söderåkra. Det var också helt fantastiskt och nån dag ska jag försöka beskriva det i sin fulla härlighet, men nu nämner jag bara mamma Magdas fantastiska luncher, att jag fick ha en lama-unge som min egen, att jag red barbacka på en shetlandsponny som skenade, att blixten slog ner i huset en natt och att jag låg under en soffa och tittade i smyg på Dracula, fast jag inte fick.

 

Supercoola och gulliga Ann-Charlotte och jag, utanför min mormor och morfars lekstuga i Motala. Oklart varför jag håller i engelska flaggan.

 

Efter två eller tre år flyttade Ann-Charlotte ut och Ljilja flyttade in. Tack universum för att jag fick ha Ljilja i mitt liv! Annars vet jag inte hur det hade gått. Hon var som en snäll, rolig, sträng och varm storasyster. Hon skojade med mig på ett sätt som ingen annan gjorde, och jag som var en ganska trumpen argsint unge som alltid kände mig udda blev plötsligt mjuk och glad och modig inuti. Ljilja är fortfarande en av mina favoritpersoner, hon bor i Skåne och har fem fyra döttrar och barnbarn och vi hörs ibland. Hej Ljilja!

 

Hade bara den här bilden på Ljilja från förr i tiden, det här är förstås några år efter att vi bodde tillsammans.

 

Allt det här kanske var lite personligt och nostalgiskt, men vad jag ville säga var att utan de här kärleksfulla kvinnorna, och deras familjer, hade vi inte klarat oss, och min barndom hade varit ett enda långt mörker. Tack för att ni tog hand om oss. Slut på meddelandet.

 

Kommentera