annaxtVad kul det var att se Rogue One, den senaste av Star Wars-filmerna! Äntligen tillbaka till det gamla hederliga antifascistiska motståndet i rymden.
Rogue One kom ut 2016 och är en insticksfilm, ett slags mellanspel som utspelar sig precis före den allra första filmen (del 4) som kom ut 1977. Förvirrande? Javisst! För dig som vill veta hur den påhittade tidslinjen ser ut, och för dig som inte kan skilja den ena StarWash-filmen från den andra, finns en klargörande (om än lite raljant) lista här.
(Obs att det inte alls är säkert att filmerna ska ses i tidslinje-ordning! Här finns fler förslag. Vill du vara riktigt hardcore, välj att se filmerna i Machete-ordningen, här uppdaterad.)
Nå! Vad var det som var så roligt med Rogue One då?
- Till att börja med är den snygg, även om man inte ser den i 3D.
- Intrigen är inte alltför krånglig: den handlar om hur några av rebellerna försöker stjäla ritningarna till Dödsstjärnan från det onda Rymdimperiet.
- Den heter nånting roligt! Rogue (som är synonymt med scoundrel, rascal eller scamp) översätts till svenska med skurk, skälm eller spjuver. Och det är ju kul!
- Donnie Yen är med och vet ganska mycket kung fu. Och Fares Fares är med! Är inte det ganska kul?
- Roboten K-2S0 som är med som sidekick är rolig! Glöm den rasistiska stereotypen Jar-Jar Binks och den visserligen gosiga men obegripliga Chewbacca. Till och med C-3P0 känns bara mossig bredvid denna omprogrammerade imperiedroid. K2 har en torr, tystlåten humor som påminner mest om den deprimerade roboten Marvin i Liftarens Guide till Galaxen.
- Döda människor är med! Det kanske inte är så roligt egentligen, men häpnadsväckande! Peter Cushing som spelade Grand Moff Wilhuff Tarkin i den första filmen 1977 dog 1994, 81 år gammal. Men i den här filmen är han med igen, vilket är ganska spöklikt! Tydligen har de klistrat hans ansikte på en nån annan karls. Även Carrie Fisher är med helt kort som en ung prinsessan Leia, fast hon reste till en helt annan galax 2016.
- Den är ett långt steg bort från de senaste filmerna, som (möjligen med lite undantag för The Force Awakens) hade tappat stinget alldeles. Rogue One är eftertrycklig och politisk. Den kan med bara lite god vilja tolkas som anti-fascistisk och har faktiskt bojkottats av nazister. (Åsikterna går isär, förstås.)
Nåt som inte var lika kul var att rollbesättningen var till 95 procent manlig. Nej, jag har inte räknat, men jag tror att jag kan säga med bestämdhet att det till och med var fler talande abborrar, bläckfiskar och marsvin än kvinnor i rollerna.
Huvudpersonen är en kvinna och det är ju trevligt men väger liksom inte upp obalansen.
Och så är det ju förstås bara en rymdkrigsrulle, med alldeles för många explosioner och civila dödsoffer. Men för att vara en sån är den ovanligt kul!
PS Recension av Fredrik Strage, läsvärd men tyvärr bakom betalvägg.