annaxtIdag är det ett år sedan min pappa dog. Det känns tomt, vemodigt och fortfarande lite overkligt. Ibland hinner jag tänka en sekund att jag ska berätta något för honom eller fråga någonting – sen kommer jag ihåg att det inte går längre.
Det finns ingen grav eller minneslund, men vi ska åka till havet och sjösätta en minnesbåt.
Nu har det snart gått två månader sen min kompis dog och först nu har jag börjat sörja känns det som. Det har varit så mycket annat att stå i. Nu börjar insikten att hon faktiskt inte finns längre att sjunka in. Jag kom på att hon kommer inte att få se tavlan Ragnar håller på att måla av vårt hus, hon kommer inte att kunna säga något beskt om de senaste neddragningarna i skolan, hon får inte njuta av vår vackra vinter … Men det är ju så hon lever vidare, i våra sinnen, i våra minnen, med den betydelse hon hade för var och en av oss. Den där psalm 202 var vacker, tack för den, den skulle vi ha sjungit vid hennes begravning.