annaxtSällan har jag fått så många chockade kommentarer som när jag erkände att jag gett bort den signerade Beatlesskivan. Men nu har jag upptäckt att det kanske inte var det värsta jag har gjort ändå.
Jag öppnade nämligen en kartong som inte har öppnats sen 1984* och hittade två saker.
Den första var en av bilderna från Vita albumet, den på John Lennon. Visserligen inte signerad och visserligen trasig i kanterna, men iallafall.
Jag skulle just ringa min mamma och fråga om det kanske ändå var själva skivan som var signerad, när jag hittade en till sak.
Min mamma kände Duke Ellington. Jag tror att hon hade intervjuat honom på typ 50-talet och så blev han lite förtjust i henne (han som många andra män, bland andra Christopher Lee) och de brevväxlade och grejer.
Jag träffade honom också flera gånger när jag var liten, fast det minns jag knappt. Men när jag var fem år fick jag en present, ett litet guldhjärta med ”Anna” på ena sidan och ”Duke” på den andra. Den där lilla lappen följde med paketet som han skickade till min mamma:
– Please Tell Anna that I Could Not Find anything good Enough For Her – But Love.
Fint va? Jag hade hjärtat i en kedja runt halsen.
Så när jag ändå skulle ringa min mamma och fråga om skivan (hon kom inte ihåg) så passade jag på att fråga efter hjärtat.
Det visade sig vara uppätet. Tyvärr tuggade jag tydligen jämt på den där kedjan, och så en vacker dag hade jag ätit upp hela hjärtat. Slurp, borta. Med tiden försvann det väl till havs.
Man tycker att min mamma kunde ha gett mig morötter eller nåt annat att gnaga på när det kliade i tänderna, men hon visste väl inte bättre.
Men sen har jag iallafall inte slarvat bort nånting mer. Tror jag.
Andra bloggar om: Duke Ellington, morötter
*Varför öppnade jag kartongen? Det ska jag berätta snart.
Det är ju det jag säger. Man är inte klok. Och det är man för att man ska ha något att blogga om.
– Men lilla vän, varför rakar du av håret på din pappa när han sover?
– För att han ska ha något att blogga om.
(I brist på eget vansinne kan man se till att barnen har det.)
Du menar alltså att alla dumheter jag hittills gjort, alla gånger jag gjort bort mig och alla pinsamma misstag har haft ett högre syfte: att bli bloggade? Det låter nästan för underbart, men jag köper det!
Det finns så mycket i livet man gjort men det går inte att gräma sig över det…
men visst är det trist ;-)
otroligt imponerande!!!
För övrigt har jag en ny liten ”utmaning” i min blogg…välkommen!
Lova lova lova att aldrig någonsin ge bort den där lappen. Inte för någonting i hela världen ;) Idag lyssnade jag på Duke E. Det var bomull för hela själen.
Jag skulle nog rama in den där lappen och hänga upp den på ett lämpligt ställe för att se den direkt på morgonen när jag öppnar mina blågröna… och försäkra den för dyra pengar också. Den är ju dyrbar!
Åh herregud. Först ge bort skivan och sen käka upp hjärtat. Vad ska du göra härnäst? Spola ner John Travoltas byxor?
Ååh ja, rama in lappen! Fantastisk!
Jag lovar att inte spola ner Travoltas byxor (tur att du hejdade mig där ica, jag visste inte alls var jag skulle göra av dem) och att inte ge bort Ellingtonlappen. Men jag kommer inte att rama in den, jag vill hellre hitta den en gång vart tionde år när jag städar.
En så osedvanligt rar historia!
Jag antar du mår illa när du läste detta
http://expressen.se/index.jsp?d=112&a=808528
Underbart!
Tack Lars och Nanna (Nanna, du vet att man inte kan kommentera på din blogg va? men det kanske är meningen).
Paul – jo, man mår ju alltid lite illa av att läsa kvällstidningarna :)
Ah hoppsan, nej det var ju inte meningen.(Är det DÄRFÖR ingen skriver nåt ha ha). Hm har ändrats av sig själv ;-) Så går det när man inte har tid att blogga (egentligen) och inte har koll på läget. Tack!
För, Guds skull…VAR RÄDD OM LAPPEN!