annaxtNi sitter och äter middag tillsammans. Dottern reser sig från bordet och säger att hon har jättebråttom för att inte missa bion.
– Glöm inte att duka av innan du går, säger du. Dottern kastar en blick på klockan.
– Men jag måste vara utanför bion om tio minuter!
– Det skulle du ha tänkt på i tid, svarar du, som verkligen inte har lust att duka av efter en lång dag med jobb och matlagning.
– Du hinner visst om du skyndar dig på.
– Det gör jag inte alls, fräser dottern och kliver iväg mot hallen.
– Jag fixar det sen!
Men nu blir du förbannad – du vill inte ha en massa slammer i köket sent på kvällen. Dessutom, varför ska hon gå på bio en vardagskväll?
– Om du inte dukar av får du inte gå på bio, ropar du. Dottern kommer genast klampande tillbaka.
– Du är ju inte riktigt klok, skriker hon.
På några sekunder är grälet i full gång. Hon kallar dig för fula namn och du skäller tillbaka. Till slut springer dottern gråtande in på sitt rum och låser dörren.
Bordet är fortfarande inte avdukat.
Hur mycket ska en tonåring hjälpa till hemma? Det är en fråga som väcker mycket känslor och kan ge olika svar.
”För mig är det självklart att alla i en familj hjälps åt”, säger Mia som har tre tonårsbarn.
”Det är inget jag ska behöva be eller påminna om. Visst, de går i skolan, men vi jobbar och blir lika trötta. Men det är mycket tjafs. Min yngsta dotter är otroligt lat och hatar att göra saker. Hon kan sura i en timme när man säger till henne. Det kan driva mig till vansinne.”
”Min sextonåring har ganska mycket att göra tycker jag”, säger Robban. ”Men han är noga med att göra det vi kommit överens om. Det beror nog delvis på att det bara är vi två, att han känner ett ansvar. Men han vet också att han kan förvänta sig hundraprocentig uppställning av mig, så han ställer upp tillbaka.”
Barn som är i början av tonåren kan fortfarande behöva hjälp med att ta ansvar. ”Det är bra om föräldrarna påminner i god tid om vad man ska göra”, säger Julia som är 13 år. ”Mamman kan säga till innan: Kom ihåg att du ska hinna duka av innan du går.”
Med tiden kommer också insikten om att det ligger på tonåringen själv att organisera sig så att det funkar.
Ichii, 16 säger: ”Om man inte vill att det ska bli bråk vid ett sånt här tillfälle måste man säga i god tid att man ska gå på bio och när man måste gå. Om man ändå får bråttom och inte hinner duka av kanske man kan göra det senare, eller byta tjänst med någon annan i familjen.”
Skaffa ett förtroendekonto
Inom barnpsykologin talar man om att föräldrar som har ett ”förtroendekonto” hos sina barn lättare kan få sin vilja igenom. Det vill säga att en förälder som visar sitt barn respekt får respekt tillbaka, större vilja till samarbete och förståelse för de regler som den vuxne vill genomföra.
Det man sätter in på kontot är tid. Vanlig, trevlig eller tråkig tid, bara den läggs till utöver den tid man tvingas lägga på bråk, tjat och konflikter. Insättningarna består i att umgås och göra saker tillsammans. Du och ditt barn vet bäst vad ni gillar. Fika, godnattstund, frukost på sängen, handla tillsammans eller något annat. Det behöver inte vara märkvärdigt, och det är inte säkert att det blir roligt eller som man tänkt sig. Men ofta betyder det mer än man tror (och vad barnet kanske visar till en början) att man erbjuder sin tid, finns där, lyssnar. Intresserar sig utan att komma med lösningar, förmaningstal eller åsikter. Utan att tvinga sig på eller vilja kontrollera.
Det kan ta emot att erbjuda sig som tillgänglig om man riskerar att bli avvisad (vilket är vanligt hänt med tonåringar). Om man har haft många konflikter kan det ta emot att sträcka ut handen, men man vinner på det i längden.
Varje tillsägelse eller gränssättning kan liknas vid ett uttag på förtroendekontot. För att det ska fungera att göra uttag måste det finnas något på kontot. Det ändå aldrig försent att förbättra balansen om man inte har så mycket innestående:
”Min styvson var extremt misstänksam i början, när han var tolv”, berättar Jonas. ”Det tog mig två år att få hans tillit, men nu vet jag att han uppskattar mig och det vi gör tillsammans, och han gör vad jag ber honom om, för det mesta. Det enda jag har gjort är att vara tydlig med vad jag tycker om saker och ting, och visat honom att jag är intresserad av hans åsikter och hans liv.”
del 2: Från snäll till arg på tio sekunder
Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.