annaxt
Frieda Darvel från Sydafrika är en begåvad tjej. Hon kan sjunga, hon är söt och har humor. När hon deltar i en talangtävling blir hon utvald och hamnar i rampljuset. TV, radio och tidningar uppvaktar henne och hon får bo på hotell. Men när media har fått sitt lystmäte är Frieda tillbaka i sitt vanliga liv – som limsniffande gatubarn, utan större hopp om framtiden.
Två dokumentärfilmare från Sverige hade filmat gatubarnen och kände Frieda redan innan en hjälparbetare såg till att hon kom med i uttagningen av Coca Cola-sponsrade talangjakten PopStars. Därför kunde de filma Friedas resa från gatan, till den lyxiga världen i rampljuset och tillbaka igen. Och hennes nästa resa, som oväntat går tur och retur till Sverige …
Frieda Darvel får bära mångas förhoppningar. Vuxna och barn i hennes omgivning ser henne som ett bevis för att gud är god, för att lyckan står den djärve bi och för att det finns ett ljus i mörkret. När Frieda visar sig svag eller osäker är det många som blir besvikna och drar tillbaka sitt stöd.
”Under stjärnorna” är en stark och hoppfull film som visar att det finns värme och kärlek där man minst anar det. Men framförallt är det en film som väcker många tankar och frågor. Till exempel: Är det alltid synd om gatubarn? Eller är det vi andra som har ett behov av att tycka synd om dem?
I Kapstaden bor det minst 2000 barn på gatan. De flesta har sina föräldrar i livet men har blivit utkastade eller, kanske vanligare, rymt hemifrån på grund av kaos och problem i familjen. De sover på gatan om nätterna, på filtar eller kartongbitar, ofta i stora högar för att hålla värmen. Sina få tillhörigheter har de i plastpåsar. Ibland blir de brutalt väckta och bortkörda av polisen och måste hitta nya ställen att sova på. Väldigt många sniffar lim och/eller röker gräs för att glömma sin eländiga tillvaro. Det finns alltid risken att bli våldtagen eller misshandlad.
Men det är inte bara misär. I Kapstaden finns det skolor för gatubarn, daghärbärgen och ”fritidsgårdar” där barnen kan tvätta sig, äta och leka.
När barnen kommer till gatugängen får de ofta en ny familj där de större ser efter de mindre. Det finns humor, kaxighet och oväntat mycket kärlek och värme bland gatubarnen. Är det därför de inte alltid nappar på erbjudanden om att få tak över huvudet? Många organisationer försöker få barnen att återvända hem eller öppnar härbärgen där de kan bo mer eller mindre permanent. Ändå återvänder de flesta till gatan, gång på gång. Är det friheten, kärleken eller limångorna som drar?
Hur många gatubarn finns det i Sverige? Enligt socialtjänsten i Stockholm lever minst 300 barn i tillfälliga jourbostäder i dag. Många av dem riskerar att hamna på gatan. Ännu fler barn har sitt dagliga ”andra hem” på gatan, fast de oftast inte sover där. Antalet hemlösa barn i Sverige kommer troligen att öka, och frågan är hur vi ska hantera det. Vi har rutiner för att omplacera barn som inte kan leva med sina föräldrar. Men vi har ingen förberedelse för att låta barn leva på gatan, som i Sydafrika. Inga öppet-hus-skolor eller matställen, inga härbärgen för iskalla vinternätter. Är det rätt eller fel? Kommer något svenskt gatubarn att behöva frysa ihjäl innan vi har hunnit agera?
En sista twist är när verkligheten, i form av filmarnas känslor för Frieda, tar sig in och ändrar förutsättningarna för filmen. Dittills har Titti Johnson och Helgi Felixson varit tysta och osynliga bakom kameran. Så diskreta att varken biobesökaren eller gatubarnen tänker på att de finns där. Men efter en tid kan de inte bara vara observatörer längre – de har kommit Frieda för nära för det. De vill ge henne en chans att ta igen sig och få tillbaka sin styrka, och övertalar henne därför att stanna ett tag i den kalla Norden, långt från pojkvännen och gänget på gatan. Gör de rätt eller fel? Får man försöka ge en människa en chans?
”Under stjärnorna” har premiär den 19 november i Stockholm (på Zita och Viktoria) och i Göteborg (på Hagabion) och sedan vidare ut i landet. Missa den inte!