Dags att snyta sig och gå vidare

Det är inte riktigt över ännu, men snart. När arvet är skiftat, alla papper påskrivna, alla transaktioner klara. Jag vet inte när det blir, om det är några veckor från nu eller månader. Men iallafall: då. Då är det dags att gå vidare.

Jag vill vara där så snart som möjligt.

Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.

Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.

Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.

Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.

Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.

Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.

Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.

Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.

Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.

 

Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

Länk

Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. ”Världen är en skör plats” säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. ”Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker.”

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Vad man ska tänka på när man flyttar

  • Anlita en välrenommerad flyttfirma. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: flyttgubbarna kom en halvtimme för sent och började flytta långsamt som tapirer. Den flyttstädning som skulle ingå dök inte upp. När flyttbilen var full hände ingenting i två och en halv timme, eftersom chauffören hade gått för att göra ärenden. För sent gick det upp för oss att den firma vi anlitat var en flyttmäklare som lagt ut flytten på några underbetalda ryssar med obefintliga stadsbudskunskaper.
  • Ha många goda vänner som hjälper till att flytta. TACK Elsa, Susanna, Max, Axel, Ossian, Malin, Lennart, Micke, Gunnar, Oliver och Rolf. Utan er hade vi bott kvar på Bellmansgatan 24 fortfarande, eller suttit på dårhus, eller möjligen i finkan.
  • Ha en hissreparatör fastkedjad vid hissen. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: först stannade lilla hissen med fyra av våra flytthjälpar instängda inuti. Där blev de sittande i cirka en halvtimme men verkade ganska nöjda ändå (”vi slipper ju bära!”). Sen kom hissreparatören och släppte ut dem. En kvart senare stannade stora hissen och blev stående i två timmar, eftersom hissreparatören nu var på annan ort. På eftermiddagen stannade hissen i det huset vid flyttade in i, och blev stående i fyra timmar eftersom, ja, ni fattar.
  • Se helst till att det inte ösregnar.
  • Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna inte börjar kivas om vem som har första tjing på hissen och det eventuellt torra utrymme som finns för de tvåhundra biljonerna flyttkartonger.
  • Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna är ungefär lika effektiva. Vi (som är politiskt korrekta söderbor) kände oss mycket obekväma med det faktum att våra usla flyttare samtliga var från länder med arabiska eller kyrilliska bokstäver, medan den andra flyttfirman uteslutande bestod av ariskt hypereffektiva, blonda unga män från trakten av Borlänge. När de senare himlade sig med sina dalablå ögon och suckade över våra klåpare kände vi omedelbart hur orättvist det var och hur fina och mänskliga våra flyttare var jämfört med de där linhåriga flyttmonstren.
  • Skaffa fram förströelse för den familj som ska flytta in, så att de har något att göra medan de står i ösregnet i timmar och ser taxametern ticka iväg och blir alltmer likbleka och deras vuxna barn börjar leta efter trubbiga föremål. Det är mycket bättre att de lägger pussel eller spelar något roligt sällskapsspel.
  • Om bytet ska ske klockan 14 är det inte lämpligt att flyttstädarna kommer 14:15. Flyttstädningen som ingick skulle utföras av samma tapirer som flyttade kartongerna. Inte så fiffigt. De visade sig dessutom vara ännu sämre på att städa än att flytta. Vi fick panikringa efter en jourstädfirma.
  • Ha handskar, träskor, madrasserad dräkt och titanförstärkta ryggmuskler under hela flytten, upp till en vecka efter då alla kartonger ska packas upp, genomsökas och flyttas runt i lägenheten. Detta för att undvika sönderslitna nagelband, avbrutna finger- och tånaglar, blåmärken och träninsgvärk SuperDeLuxe.
  • Flytta in i en fantastisk lägenhet med utsikt över hela stan, hämta mat på Sukhothai och röj middagsbordet från kartonger så att alla flyttvänner får plats att äta middag klockan tio på kvällen medan solen går ner och färgar himlen i lila, guld och rosa. Man kanske knappt kan lyfta ätpinnarna av utmattning, men det är definitivt värt det.
  • Det var allt, tror jag. Nästa vecka: Vad man ska tänka på när man packar flyttkartonger.

 

Med familj och manus i Franrike

Sitter på en bergstopp i Frankrike och skriver. Det är både härligt och svårt.

Härligt för att det är en så vacker och fantastisk plats: vi vaktar ett hus som ligger tyst, avskilt och naturskönt. Det finns bara vi och huset. Inga grannar, närmsta byn ligger ett par kilometer bort och består av tio hus. Ibland kan man höra en traktor på långt håll, eller fåraherdens rop i skymningen. Jag kan sitta vid min arbetsplats i ett stort luftigt rum där mitt skrivbord står framför ett öppet fönster med utsikt över fält och ängar, gå och lägga mig i hängmattan för att läsa en bok eller gå ner till poolen för att svalka av mig efter en hård dags arbete. I teorin skulle jag kunna få hur mycket gjort som helst.

Svårt för att det inte funkar i praktiken. Det finns så många trevliga distraktioner här. Inte i form av jobb och tråkiga måsten, klockor eller nöjesliv – jag surfar bara minimalt, tänker aldrig på jobbet, tittar ytterst sällan på klockan och kan inte titta på tv eftersom tv:n står i samma rum som hunden. Däremot finns det andra människor här, såna som jag visserligen träffar ganska ofta eftersom de är min familj eller nära vänner, men som jag inte alltid har tid att verkligen vara med när jag är hemma och jobbar.

Men nu har jag ju det. Så jag sitter med min dator i köket för det mesta. Det är ju här alla är. Här de lagar mat, spelar kort, surfar, diskuterar kniviga problem, letar efter sina badkläder, städar, pratar, filosoferar, skrattar, bråkar. Jag vet att jag borde sitta uppe i det luftiga rummet, men min familj är roligare. Alltså skriver jag här. Och blir avbruten hela tiden, men det gör inget. Det kanske tar lite längre tid att bli klar med manuset, men jag får vara med de jag gillar mest.

PS Jag KAN tydligen inte skriva ”Frankrike” utan att fokusera enormt på stavningen, det blir ALLTID ”Franrike” och så måste jag peta in ett till k i efterhand. Kan det vara något freudianskt? Är jag rädd för k-tangenten?

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

(nu låtsas jag som ingenting och bara skriver.)

Är i Göteborg. Reste hit under förevändning att vara med på bokmässan men i själva verket är det bara en förevändning för att få vara i trevliga Götet och träffa trevliga människor och göra inte ett smack. I förrgår var jag visserligen inne på mässan, men mest för att hälsa på dottern som var redaktör för Vulkans smsbok och få ett av Unni Drougges romanhalsband.

Samma kväll var det bloggmiddag (som jag bloggar om här, by Lotten-proxy) och sen festkraschade vi ett författarparty i en svit på Park Hotel. Det var trångt och svettigt men stjärnklart: det är inte alla kvällar man får se Roy Andersson, Fredrik Strage och Alex Schulman åka hiss tillsammans.

Sedan dess har jag bara suttit och hängt med vänner, i Helenas lugna kök och på jazzkrog, och pratat om böcker, barn, immunsystem, sjukvård, gud, barnbarn, girighet, massageapparater, språk, tonåringar, övningskörning, etik och fisk. Och lite annat. Tycker att det är väldigt skönt. Känner att jag borde hänga mer med vänner och göra ingenting.

Video

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!

book swap day 08
book swap day 09

book swap day 04

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Video

Utan kofta i Göteborg (uppdaterad med Christian och mojito)

Nu sitter jag på tåget hem från Göteborg, världens kanske trevligaste stad. Jag fick den absolut sista platsen på tåget, i bortersta hörnet av familjevagnen. Brevid mig sitter en tonårstjej som är hungrig, trött och allergisk mot nästan allting, speciellt högljudda småbarn. Nyss ställde sig en knatte brevid henne och frågade ”Vad gör du? Vad gör du? Vad gör du?” fast hon inte gjorde någonting alls utom att tugga lite på sin mobil. Hon stirrade på honom utan att svara tills han leddes bort av sin mamma.

Det var roligt att vara på bokmässa, speciellt när man inte var inne på själva mässan som är stor och svettig och rörig. Jag bodde tillsammans med Lotten hos snälla Helena och hennes totaltrevliga familj. Första kvällen gick jag med Lotten på prisutdelningsfest där fel tidning vann (det skulle såklart ha varit Språktidningen).

Andra kvällen blev jag bjuden på middag hos urgamla kompisar i Lerum, och däremellan var det bloggträffar, barmingel och rundvandringar i Göteborg.


Lotten suger i sig en fransk mojito och kommer strax att bli galen, full och ramla omkull.

Och bokmässan förstås, i sällskap med NoS-Lena och Karin. Roligaste föreläsningarna var SF-kanonen (se nedan), Cecilia Hagen/Denise Rudberg och Plura Jonsson/Ebba Forsberg. Plura var kul och intressant men hade alldeles fel – han sa att konsten går före nästan allt annat och att man därför inte kan ta hänsyn till vad ens vänner eller familj tycker om det man skriver på sin blogg.

Iallafall var det en rolig helg! Det var roligt att vara alldeles på egen hand, med nya stövlarna och väskan packad med outfits, speciellt utvalda av dottern. (Tyvärr kunde jag inte ha koftan alls, förlåt Isabel men det var så varmt på bokmässan, värsta tropiska hettan!)
I väskan fanns också tre böcker som jag trodde att jag skulle läsa ut på tåget. Jag hade sett framför mig hur jag skulle sitta i fullkomlig underbar ensamhet och läsa hela vägen ner till Göteborg, men självklart satt jag och pladdrade med mina resgrannar större delen av resan istället.

Så även på nu hemresan. För en stund sen frågade jag tonåringen om hon skulle äta och så gick vi tillsammans till restaurangvagnen, men de hade ingen laktosfri mat alls, inte ens en banan. Dåligt SJ! Hon var iallafall en väldigt rar fjortonåring som kom från Skinnskatteberg, tydligen den tråkigaste byhålan i världen. Hon ville plugga till stylist och flytta till Skåne där det kanske händer lite mer än i Skinnskatteberg. Eftersom hon skulle byta tåg i Örebro och få vänta där mer än en timme gav jag henne boken som jag fick av dig Helena, hon blev jätteglad! Hoppas det var okej, hon berättade lite om sin familj och jag tror att den kommer att passa henne perfekt.