Börja med tjatsex

Har du tjatat dig till sex någon gång? Alltså, har du på något sätt föreslagit sex, fått ett nej eller motsvarigheten till nej och inte nöjt dig med det svaret, utan lirkat eller tjatat tills du fick din vilja fram? Vänta innan du läser vidare, blunda och tänk efter först.

I dagarna har väldigt många berättat att de fått stå ut med sexuella övergrepp. Det diskuteras i #metoo-taggen, på fikaraster, i morgonsoffor, överallt. Eftersom det nästan bara tjejer som är utsatta och nästan bara män som utsätter för den typ av övergrepp vi vanligast tänker oss, från oombedda kroppsrecensioner till våldtäkt, så kommer också frågan ”vad ska män göra nu då?” ofta upp.

Mitt förslag handlar om tjatsex. Och om samtycke, och lite om fika.

Det finns män som blir utsatta för sexuellt våld, och det finns en mängd andra komplikationer i sexuella relationer där män blir eller känner sig utsatta. Det får inte glömmas bort, men det första viktiga är att vi fattar hur strukturerna ser ut, för att kunna gå till botten med problemen. I det här fallet är det en patriarkal struktur, alltså att män generellt har mer makt över kvinnor än att det är tvärtom eller jämlikt, som är det största problemet.

Det fritar dock inte oss som individer från det andra viktiga, vårt eget ansvar. Det är därför jag vill att du ska tänka på tjatsex. Och samtycke. Och fika. Om målet är att vi ska få ett samhälle, en kultur, där sexuella övergrepp inte förekommer, så måste vi både kräva lagstiftning och titta på vårt eget beteende och prata med varandra.

Så vad är sexuella övergrepp? Många, både män och kvinnor jag pratat med, verkar vara osäkra på var gränserna går och hur de ser ut. Har jag utsatt någon för sexuella övergrepp, jag vet ju att jag aldrig tafsat, än mindre våldtagit? Jag har väl aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp, eller räknas den där blottaren i parken? Räknas det att min chef frågade flirtigt om jag ville följa med på en jobbresa till Köpenhamn, bara han och jag?

Det är här jag tycker att det är så fiffigt att börja med att tänka på tjatsex.
Tjatsex är inte ett sexuellt övergrepp i lagens mening. Det kommer kanske aldrig att bli det heller, beroende på hur samtyckeslagen kommer att se ut. Men är det ett övergrepp i någon annan bemärkelse? Är det okej i en relation? (Om du undrar vad jag menar med tjatsex, se länkarna längst ner*).

Bilden lånad från Ålands fredsinstitut, illustratörens namn okänt

Hur var det, hade du tjatat dig till sex någon gång? Om du inte fick din vilja igenom, blev du sur? Otrevlig? Eller har du sagt ja till någon som tjatade, fast du inte ville egentligen? Hur kändes det?

Är det rimligt att tjata till sig sex? Kan det vara okej att bara lirka lite? En gång? Många gånger? Den som lirkar ofta, hur mycket respekt har hen för andras vilja? Hur beredd är hen att lösa eventuella problem som är orsaken till att den andra inte har lust?

Att få till en lagstiftning om samtycke är nog inte helt lätt (vilket inte betyder att vi inte ska försöka). Men om alla strävar efter samtycke, oavsett vad lagen säger, så kommer vi långt på väg mot det där målet. Här är en film om samtycke och te som gör det ganska kristallklart:

Tjatsex är inte en bra grej helt enkelt. Och det är anledningen till att jag tycker att tjatsex är en så himla bra utgångspunkt för både tankar om vad jag själv har varit med om, vad andra har upplevt, vad jag kan göra för att ändra mitt beteende, vad jag kan tipsa andra om och vad vi tillsammans kan börja diskutera vad gäller lagstiftning och krav på samhällsåtgärder.

Oavsett vad lagstiftningen säger idag om vad som är sexuella övergrepp.
Oavsett om du har drabbats eller inte, om det är du som har gjort något dumt eller inte, om du är man, kvinna, icke-binär eller nåt annat.
Oavsett om du känner skuld, ilska, förvirring, maktlöshet, irritation, skam, vrede eller nån annan känsla.

Oavsett allt det så kan du börja med att tänka på, och prata om, tjatsex. Fråga dina kollegor vad de tänker om det! Fråga i omklädningsrummet! Fråga dina tonårsbarn! Fråga din partner!

Jag skrev tidigare att det handlar om strukturer och patriarkatet. Det gör det också, men i det här fallet ligger ansvaret mycket på oss som individer. Mäns makt över kvinnor går att lagstifta bort, och det går att förhandla fram ett jämlikt samhälle uppifrån och ner. Men det sker tusen miljoner gånger fortare och mer smärtfritt om vi alla tar vårt ansvar som individer. Om någon börjar i väldigt liten skala så kommer fler att följa efter, och så har man varit snöflingan som startade en lavin. Som Rosa Parks gjorde genom att sätta sig på de vitas plats i bussen, och var en av de snöflingor som vågade ta sitt personliga ansvar för att få bukt med rasismen. Exakt samma sak gäller för att få bukt med patriarkatet: vi måste alla börja någonstans, med något litet eller stort, med det vi kan, med det vi orkar.

När vi är klara med det kan vi ta itu med vuxnas makt över barn. Med kapitalismens makt över arbetstagarna. Med människornas respektlöshet mot naturen. Men det är i nästa kapitel!

* Tjatsex , Baam: Är tjatsex okej?, P1: Detta  är tjatsex, Frida: När tjatsex blir ett tvång

Samtycke & fascism

Två saker har tagit upp min tanketid den här veckan, båda är ganska tunga. (Men det finns en strimma av hopp också.)

longform-original-20743-1464984300-5

Utdrag ur förhöret med den våldtagna kvinnan.

Det första är ett tal som en ung kvinna höll i domstolen i Palo Alto, USA, för en vecka sen.

Kvinnan blev våldtagen i januari i år, av en 20-åring vid namn Brock Turner, före detta Stanford-elev och simmare. Han blev avbruten i akten av två svenska utbytesstudenter som råkade se honom våldta den berusade och helt medvetslösa kvinnan. I mars förklarades Turner skyldig av en enig kalifornisk domstol, till brott som kunde ge upp till 14 år i fängelse.

I torsdags dömdes han istället till sex månaders fängelse – i praktiken tre månader.
Våldtäktsmannens pappa hade skrivit till domstolen och sagt att ett långt fängelsestraff är orimligt för ”20 minutes of action”. Domaren Aaron Perksy höll uppenbarligen med och tyckte att Turners ålder, det faktum att han tidigare var ostraffad och att ”ett fängelsestraff skulle få allvarliga konsekvenser för honom” måste vägas in i beslutet. Domen har blivit starkt kritiserad.

Kvinnan som blev våldtagen höll ett långt tal i domstolen, riktat direkt till våldtäktsmannen. Det är ett starkt tal, modigt och kristallklart och fullständigt uppriktigt.

Ett kort utdrag ur talet, om när kvinnan läste om våldtäkten i nyheterna första gången:

”One day, I was at work, scrolling through the news on my phone, and came across an article. In it, I read and learned for the first time about how I was found unconscious, with my hair disheveled, long necklace wrapped around my neck, bra pulled out of my dress, dress pulled off over my shoulders and pulled up above my waist, that I was butt naked all the way down to my boots, legs spread apart, and had been penetrated by a foreign object by someone I did not recognize. This was how I learned what happened to me, sitting at my desk reading the news at work. I learned what happened to me the same time everyone else in the world learned what happened to me. That’s when the pine needles in my hair made sense, they didn’t fall from a tree. He had taken off my underwear, his fingers had been inside of me. I don’t even know this person. I still don’t know this person. When I read about me like this, I said, this can’t be me, this can’t be me. I could not digest or accept any of this information. I could not imagine my family having to read about this online. I kept reading. In the next paragraph, I read something that I will never forgive; I read that according to him, I liked it. I liked it. Again, I do not have words for these feelings. (…) And then, at the bottom of the article, after I learned about the graphic details of my own sexual assault, the article listed his swimming times. She was found breathing, unresponsive with her underwear six inches away from her bare stomach curled in fetal position. By the way, he’s really good at swimming. Throw in my mile time if that’s what we’re doing. I’m good at cooking, put that in there, I think the end is where you list your extracurriculars to cancel out all the sickening things that’ve happened.”

Bland de som kommenterar artikeln där talet först publicerades är det en mamma som skriver: ”Min sjuttonåriga son fick läsa talet och mina andra söner ska också få läsa det när de blir tillräckligt gamla. Det finns ingen risk att man läser det här talet och inte förstår vikten av samtycke.”

Samtycke är nödvändigt. Samtycke är enkelt. Lika enkelt som om sex vore te. (Favorit i repris)

En man skriver på Facebook att man aldrig kan skylla en våldtäkt på alkoholen. Ur hans kommentar:

”Even at my most intoxicated, I’ve never lost sight of the fact that rape is wrong, because I was raised to know it’s wrong. No amount of alcohol can depress that value.
Brock Turner and his ilk were never taught that. They were taught that they can have what they want, when they want, including women. And that’s called being a man. Brock Turner thought he was entitled to a little ‘action’ any way he could get it, and he thought that long before he got drunk. The alcohol didn’t introduce that thought, it unlocked it. That thought: ‘I can take whatever I want, including her’, was planted and watered by a whole, rotten village.
It is right that we shame him, and his father, and the friend that came to his defense, and the judge, and every other entitled prick we meet.
Just as importantly, we need to love our boys, and teach them the dignity of the body, and how to live through disappointment and confusion, and how to navigate confusing feelings, and how to separate feelings from action, and how to communicate and listen. We need to redefine for them what it is to be a man, that their worth doesn’t come from that which they have and take.”

Det är sant att vi måste börja redan när barnen är små. Men vi kan inte bara prata om respekt. Vi måste visa den också. Jag har skrivit tidigare om att ett barns nej måste räknas, annars kommer barnet inte att ta andras nej på allvar.

Den här mamman försöker vara fullkomligt konsekvent i att respektera samtycke. Det kan verka orimligt. Men är inte motsatsen mer orimlig egentligen? Det är i alla fall värt att tänka på.

View story at Medium.com

Till sist: här är 35 olika sätt att be om samtycke på, när det börjar kännas varmt.

Det andra jag vill dela är en text i Sydsvenskan: Fascismens återkomst, av Per T Ohlsson.

"Make everything great again" av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Graffitimålningen ”Make everything great again” av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Den la sig som en tung filt över min själ och jag ville först inte ens dela den för att den fick mig att känna sån hopplöshet. Men den är väldigt läsvärd. Viktig. Och inte så lång. Läs den!

Här ett utdrag:

”Den andra (texten) är ett reportage som kopplar ihop fenomenet Trump med de starka ledarnas renässans runt om i världen, från Putin i Ryssland till Turkiets Recep Tayyip Erdogan. New York Times påminner om hur Österrike med ett nödrop undslapp att bli det första EU-landet med en högerextrem president: Norbert Hofer.
Nästa år håller Frankrike presidentval. Nationella frontens Marine Le Pen kan mycket väl gå till den andra och avgörande omgången. Inget politiskt parti i Västeuropa är mer marinerat i putinism än hennes: Le Pen är emot EU och Nato och vill istället bilda en ”axel” mellan Paris, Berlin och Moskva.
Ungern styrs närmast enväldigt av Viktor Orbán, som dömer ut den liberala demokratin. Polen är på väg i samma riktning. I Slovakien tog ett nynazistiskt parti nästan 10 procent av rösterna i valet i mars. I Tyskland har högernationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland, AfD, haft stora framgångar i delstatsvalen.
Vad händer om dessa krafter, lierade med Putin, tar över Europa samtidigt som USA kastar sig i armarna på Donald Trump och britterna lämnar EU? Vem är då beredd att, bildligt talat, ånyo landstiga i Normandie?”

Det tog faktiskt några dagar innan jag kände hoppet återvända. Men nu är det tillbaka igen! Jag säger som Woody Guthrie: All You Fascists Bound To Lose!

PS Guthrie hyrde tydligen en lägenhet av Donald Trumps pappa som var en fascistoid rasistisk människa, och skrev nidsånger om honom. Konstigt men sant.

inte alla män

Den här diskussionen om tafsande eller våldsamma män, som somliga försöker förklara med etnicitet men som många många många många andra kvinnor (och män) vet är ett lika ”svenskt” beteende som att spotta snus.

Den får en att fundera, inte sant? Nu när mycket av det tjejer tvingats stå ut med i långliga tider blir ifrågasatt. Alltså: ett visst manligt beteende, som har ansetts som helt normalt är plötsligt inte alls okej.

Det är väldigt spännande. Det väcker många känslor, hos både män och kvinnor. Många kvinnor verkar känna som jag: lättnad, överraskning, lite sorg och skam för att vi tigit och tagit emot så länge. Men mest glädje, och stolthet över de unga tjejerna som vågar säga ifrån.

En del män reagerar också med lättnad. Vissa ber om ursäkt. Många verkar känna sig förvirrade, och det kan jag verkligen förstå. Det är minst lika svårt att hantera som att vara vit och inse hur vitt en tänkt i hela sitt liv, utan att fatta det. Det är så mycket att ta itu med att en blir alldeles matt.

not all men derailment bingoMånga män orkar inte ta den matchen utan känner sig kränkta istället. De tar inte riktigt in det kvinnorna berättar utan slår ifrån sig, bedyrar sin egen oskuld snarare än att lyssna och visa medkänsla. Som om att lyssna utan att gå i försvar vore detsamma som att erkänna skuld. Ett väldigt vanligt – och dumt – mänskligt beteende.

Men. Det är ju sant att inte alla män är idioter, våldsamma, respektlösa mot kvinnor. Det är förvisso en mindre viktig sak än den att alla kvinnor har någon slags erfarenhet av respektlösa män, men det är ändå nånting jag grubblar på. Varför beter sig vissa (många) män respektlöst mot kvinnor, särskilt när de är berusade? Men inte andra?

Vi kan slå fast att etnicitet inte är avgörande. Inte heller religion, ålder eller IQ.

Så vitt jag kan se är det inte heller centralt om man fått tydliga förhållningsregler hemifrån. Jag har frågat några o-buffliga män jag känner och deras föräldrar tog aldrig upp ”hur man beter sig mot tjejer” en enda gång. (Det betyder förstås inte att ett feministiskt föräldraskap är oviktigt. Tvärtom, antagligen.)

Sexualupplysning är ett tips som ofta förekommer i debatten just nu. Men det fick samtliga svenska killar i min ålder och det tog verkligen inte skruv för alla.

Så vad är vattendelaren? En nära vän svarade tveklöst ”arvssynden” när jag frågade. Alltså: om din barndom har präglats av våld eller respektlöshet så kommer du att föra det beteendet vidare. Du måste göra ett aktivt val för att det inte ska bli så.

Låter det riktigt? Och om det är så, hur kan vi använda den insikten?

 

Att ge namn åt sin mus

Följande dikt är en parafras på Britt G. Hallqvists översättning av T. S. Eliots Om katters namn (som du kan läsa här). Den kom till när jag egentligen skulle skriva nånting helt annat: jag hade i uppdrag att bidra med en text om vaginan, till en kommande antologi, och min hjärna ville mycket hellre rimma.

Om musars namn

Att ge namn åt sin mus, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
En grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En vill minst ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Sköte och Snippa
och Mussla och Mutta och Mumma och Emma
(men helst inte Framstjärt, för det vill vi slippa).

Och om en vill undvika banaliteter,
så kan en väl flottare namn hitta på
som Freja och Indra, Venus, Demeter
– förnämliga namn, men rejäla ändå.

Men sen ska en hitta nåt säreget åt’en,
ett ovanligt slidnamn med glitter och fluff,
så att en kan känna sig stolt och belåten
och klappa på sudden och killa sin muff.

Illustration: Nicolas Bentley

Kussimurra? Desdemona? Hallongrotta?

Såna namn som är utsökta, extravaganta!
Som Nekhebet, Isis och Myz och Mylitta
och Mut, Kunapipi och Jugumishanta.
Det är namn som blott bärs av en endaste fitta.

Till sist ska ni veta att Murra och Missa
har något som inte kan twittras tyvärr,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som springan om natten i hemlighet bär.

Så om vi ser någon som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad hen funderar.

Hen grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, muttliga, evigt ofattliga,
allra vaginaste, finaste namn.

 

Bok av Ingrid Sjöstrand

Jag heter Muff!

Om ni undrar vad i all sin dar som får mig att skriva dikter om skötet så kan ni genast få svar: jag har kommit på sent i livet att man inte behöver, nej, att man inte ens BÖR rodna när man hör f-ordet. Fitta menar jag. Eller några andra ord som beskriver det kvinnliga könet. (Det gäller egentligen alla sexord, herregud jag är över 50 nu! det är 2014! men kvinnliga underliv omges med så mycket skämmighet, jämfört med manliga och behöver därför extra mycket positiv uppmärksamhet.) Så nu gör jag vad jag kan för att hissa och hylla muffen!

Jag passade på att experimentera med ”en” i stället för ”man” också, när jag ändå var i farten. Det kändes inte så farligt som jag hade trott.

  • Här och här hittade jag inspiration till de hemliga namnen.
  • Här och här finns vanligare synonymer.

 

 

Han eller hon – vem bryr sig?

Ju mer jag tänker på detta med kön, om att vara en han eller hon, desto mindre viktigt känns det. Kanske för att jag alltid känt mig som både och, kanske för att jag är mer intresserad av folks hjärnor än deras könsorgan (för det mesta). Det är ju faktiskt bara i ett enda sammanhang som könet spelar roll: när man vill göra barn. Då och endast då, är det väsentligt att veta om det finns både en spermiebärare och en äggbärare inblandade. I alla andra fall är det fullständigt ointressant om personen du har att göra med har snopp, snippa eller nånting annat.

gender signGör tankeexperimentet att du inte har en aning om vad personen framför dig har för kön. Om den du intervjuar för ett jobb, eller ditt barns lärare, din fotbollstränare eller vem som helst säger ”Hej jag heter Magnus” fast hen har ljus röst, bröst och klänning. Eller ”Hej jag heter Louise-Lotte” fast hen har yvigt skägg och 45 i skor.
Vad. Spelar. Det. För. Roll.
Det enda som betyder något är väl hur den personen ÄR? Begåvad, rolig, vänlig, stark etc? Varför måste vi veta hur deras kroppsdelar ser ut?

Transpersoner har det sjukt jobbigt med cissexister, det vill säga de flesta som vill bibehålla könsmaktsordningen och den traditionella synen på att människor ”är” det kön de föds som. Alltså att om du föds med en snopp så är du en man och bör leva som en man (ingen som har lyckats förklara för mig vad de menar att det ska innebära, men det är ändå väldigt viktigt tydligen).

Det är väldigt sorgligt, tycker jag, att många lägger så mycket ilska på hur andra vill beskriva sig själva. Jag ser fram mot en snar framtid där var och en får vara en han, hon eller hen, precis som och när den vill. Kanske en han på måndagar, en hon på lördagar och en hen resten av veckan. Där alla kan vara nöjda de kroppsdelar de fötts med eftersom de inte spelar någon som helst roll, utom som behållare av ägg eller spermier. (Här utgår jag visserligen från min egen föreställning om vad som hindrar människor från att vara nöjda med sina ursprungliga könsdelar och inte vilja operera om sig. Jag kan såklart ha fel, eftersom jag inte är tillräckligt insatt i frågan.) Jag hoppas att mina och dina barnbarn ska kunna ta vilka namn de vill, vara ihop med vem de vill, raka sig eller inte som de vill, söka jobb där man frågar efter hjärna eller muskler men inte kön, delta i idrottslag efter kompetens i stället för kromosomer. Jag vill inte utrota könen: de är jätteroliga! Men de ska inte vara olika mycket värda, och det måste få vara upp till var och en, i varje ögonblick, att definiera sitt eget kön om de så önskar.

 

Bland fikonvisare och sykofanter

Min mormor var som bekant förtjust i konstiga ordstäv. Fick du fikon Sackarias, kunde hon fråga lite syrligt om man blev snopen för någonting. Det är ett underbart uttryck och jag har förstås fortsatt att säga det. Men häromdagen frågade en familjemedlem ”Vem är den där Sackarias, och vad har han emot fikon?”

Det hade jag ingen aning om, så jag började genast slå ivrigt i både virtuella och prassliga böcker (jag är som pappan i Täppas Fogelbergs radioföljetong ”Sommarsoppa” som alltid vill slå upp allting i en bok).

Och vad hände? Jag förirrade mig in i en djungel av sykofanter, fikusar, snippor, galna snabeldjur och fikonvisare!

Hole: Zachaeus in tree

Sackarias på äventyr i fikonträdet

Men vi börjar med Sackarias. Sackarias (som också i olika sammanhang kallas Sackaios, Sackeus,  Ζακχαῖος, Zaccheus eller זכי) var enligt Bibeln och Wikipedia ”en rik och föraktad tullindrivare  i Jeriko. När Jesus från Nasaret besökte staden, klättrade Sackaios, som var liten till växten, ivrigt upp i ett sykomorträd för att få bättre överblick. Jesus fick syn på honom och bjöd sig hem till honom: ”I dag skall jag gästa ditt hem.” (Luk 19:5). Mötet med Jesus fick vittgående konsekvenser för Sackaios, som insåg att han var tvungen att bryta upp från sitt gamla liv och beslöt sig för att bli en anhängare till Jesus. Han delade ut sina pengar till dem han tagit dem från. ”Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” (Luk. 19:8).”

I andra versioner av historien får Sackarias vänta förgäves i trädet, när han klättrar ner blir han utskrattad. ”Ingen Jesus?” frågar de andra retsamt. ”Bara fikon?”

Men fikon är inte så bara! Fikonträdet (som är en fikus och en mullbärsväxt) är ett heligt träd i olika religioner, det finns många legender och historier om fikonträd. De kan bli flera tusen år gamla och enormt stora.

Wonderboom_wiki

”As it has grown, its outlying branches have rooted themselves around the parent tree. This has repeated until there are now three layers of daughter trees encircling the mother fig, with 13 distinct trunks, covering a 50m area.”

Fikonträdet har fått symbolisera fruktsamhet i olika kulturer. Trädet som Sackarias klättrade upp i var en sykomor, (av grekiska sykomoros, av sykon, fikon, och moron, mullbär), även känt som mullbärsfikonträd), ett träd som som dyrkades i det forntida Egypten för att kärlekgudinnan Hathor sas hålla till i trädets skugga.

Tittar man på själva fikonet är det inte så konstigt kanske.

fikon fikon (på fikonspråket)

fikusfrukt

Det ser ut som både det ena och det andra (och med det menar jag både en livmoder och en muffa). Redan de gamla grekerna antydde att fikon var tjejgrejer, i Lysistrate talar en kvinna om hur flickorna bar halsband av torkade fikon när de skulle genomgå övergångsriten till att bli kvinna. Det grekiska ordet för fikon, sykon, betyder faktiskt också vulva (ett ord som kanske lånats från ordet för livmoder på sanskrit, ulva). Samma med italienskan, där fica både betyder fikon och fitta.

Och nu kommer fikonvisaren in i djungeln!

Att ”visa fikonet” är att göra en gest där tummen sticker ut mellan två fingrar.

Gesture_fist_with_thumb_through_fingers

Kan också vara nåns lilla näsa!

Det är en gest som anses obscen nästan överallt (utom i Brasilien där den betyder Lycka till!) för att den föreställer en klitoris. Den används för att avvisa frågor om pengalån, hjälp att bära tunga saker och så vidare. (”Nej, men du kan få den här” typ.)

Ett annat ord (det grekiska ordet, faktiskt) för fikonvisare är sykofant (av grekiskans sykon (och det minns vi ju vad det betydde) och phanein, att visa).

Men vad är en sykofant?

Det visade sig inte vara en psyko-elefant, som jag hoppades på först.

Vill min herre vara vänlig att köra mig till Waterloo, jag har ett slag att utkämpa om en kvart.

En sykofant är istället, lite beroende på vem man frågar, antingen en angivare, en ja-sägare (för att om man bugar sig så djupt så att man visar fikonet är man redo att ställa upp på allt) eller en person som tjallar på någon som smugglar ut fikon ur landet! Det är nog min favoritförklaring, jag ser framför mig hur oroliga fikonsmugglare håller utkik efter sykofanter i träden.

Enligt Wikipedia sägs dock ordet ha en ”bredare negativ personbeskrivningsbetydelse och i en del äldre källor tycks ordet avse politisk angivare. Karl Marx använde, troligen med anknytning till den politiska betydelsen, ordet explicit för skribenter som tjänar kapitalistiska intressen.

Vad sa ni nu då?

 

 

PÅSKEGT

Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.

Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till ”Berra_67 wants to play”. (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: ”Vad snygg du är!” ”Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället” tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.

Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara ”Tack för en bra match” och sen inget mer.

Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.

Lyssna på det!

En ny rörelse är född: #prataomdet. Tanken är att börja prata om det som ofta är tabu: hur det kändes när man gjorde det fast man inte ville, eller när man inte visste om man ville eller inte.

Jag tror att det är något väldigt bra. För vi är väldigt otydliga, både utanpå och inuti. Vi är sjukt dåliga på att känna efter vad vi vill, och förmedla det till andra. Inte bara när det gäller sex. Inte bara tjejer.

Och: om man är otydlig och inte säger nej kan man aldrig skylla på någon. Inte på den andra. Inte på sig själv.

Det är överhuvudtaget inte en fråga om skuld. Det är en chans att lära sig nånting viktigt om sig själv. Nånting som både killar och tjejer borde ha total koll på. För tjejer är det ofta extra svårt, i vår tid och kultur som inte uppmuntrar kvinnor att ha en egen sexualdrift. Vi förväntas inte ta egna initiativ. De flesta av oss har ingen vana att prata om vår lust eller olust. Många unga tjejer har ingen känsla för var deras gränser går, eller hur de ska förmedla det de känner. Sex är förknippat med så mycket annat: moral, tro, oskrivna regler, politik, pengar, status. Saker som hindrar en från att veta vad man verkligen vill och fatta vettiga beslut.

Tjejer måste lära sig att säga nej. Och kanske ännu viktigare: att säga ja.
Och killar borde lära sig att fråga först.

Eftersom sex är det viktigaste som finns. Vi är människor, våra liv hänger på det. Dess dragningskraft är så enorm så att vi aldrig ska kunna glömma bort det. Det är så skönt så att vi alltid ska vilja göra det. Därför borde vi ta det på största allvar! Vi borde ha ungefär dubbelt så mycket sexualkunskap som matte i skolan. Varenda tonåring borde ha kristallklart för sig vad det betyder att ha sex, med och utan skydd. Att man kan bli kär. Att man kan bli med barn. Att man kan bli sjuk. Att man kan ångra sig.

Att det bara blir svårare med alkohol. Nästan omöjligt att känna vad man verkligen vill, utöver att knulla. En stor anledning till att det är så få fällande domar i sexualbrottmål i förhållande till antalet anmälningar är att båda var berusade och inte riktigt minns vad som hände. Finns det inga rediga vittnesmål och inga bevis måste man lägga ner fallet.

Att man kan känna sig utnyttjad. Och varför det är så viktigt att reda ut vad den känslan beror på. Sina egna förväntningar? Någon annans förväntningar? Brist på tydlighet?

Jag råkade ut för en del jobbiga saker när jag var tonåring, för att jag inte hade en susning om vad jag egentligen ville. Jag sa ja fast jag menade nej, och nej fast jag menade ja. Helst lät jag killen fatta beslutet, och sen visste jag inte vad jag borde känna efteråt. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Ta ditt ansvar! Du får göra vad du vill, så länge du respekterar dina egna känslor, och den andras. Då kan det inte bli fel. Du bestämmer över dig! Och fixar du inte det: behåll kläderna på. Tänk om jag hade haft någon vettig vuxen människa att #prataomdet med.

Jag hoppas att #prataomdet inte blir en börda, att det inte används för att skuldbelägga, att det inte återigen får människor att känna sig som offer och förövare. Det är viktigt att #prataomdet, men viktigast är att #lyssna.

Prata om det på hemsidan
Prata om det på Facebook
Prata om det på Twitter

Jag är inte bara kvinna, jag är man också

Artikel i DN. Illustration: Stina Wirsén.I dagens DN finns en text av Ulrika Kärnborg. Rubriken är Moder framför allt, och den handlar om den svenska modersmytens rötter, och om dagens feminism. Den är en del av en debatt om Mariabilden och feminismen, som man kan läsa här.

Artikeln tände en massa gnistor i mig, som ett tändstift, trots att den är skriven på akademiska och jag bara fattade hälften. Tyvärr finns den inte ute på dn.se ännu, men Kärnborg skriver om det urkvinnliga som även innefattar det svarta, det sexuella och fruktbara, det mystiska och extatiska. Om att denna svenska arketypiska kvinnlighet bygger på ”bondmorans kropp och kön, hennes erfarenhet av att föda barn och amma, det som gör henne radikalt annorlunda”.

Min kropp är en kvinnas kropp, och det är jag glad för. Jag är glad, stolt och tacksam för att jag har fått uppleva graviditet, barnafödande och amning. Men kroppen är bara det yttre. På insidan är jag nästan lika mycket man som kvinna. Eller nästan lika mycket yin som yang, om man vill se det på kinesiska.

Det är min övertygelse att vi alla är både kvinnor och män. Om det sitter i kromosomerna, neuronerna, generna eller några ännu inte bevisade små spiritoner vet jag inte, och det spelar mig ingen roll. Vi fylls på från fosterstadiets dag 1 med kvinnligt och manligt. En del av det formar kroppen. Annat formar hur vi uppfattar världen, hur vi tänker, känner och agerar. Det kvinnliga är alltså något annat, annorlunda, än det manliga. Och båda är nödvändiga. Båda är kraftfulla. Som yin och yang.

Om man bara tror att man själv, eller andra, är de egenskaper som syns på kroppen, då förlorar man något viktigt. Hela kulturen förlorar på det.
Samma sak om man tror att bara det manliga är något bra och eftersträvansvärt.

Jag skulle önska att vi såg på oss själva, och varandra, och våra barn, som individer. Inte som kön.
Då skulle det inte fungera att betala lägre lön till kvinnor. Det skulle inte finnas homofober. Man skulle inte behöva ha dumma diskussioner om rosa. Arbete och samvaro med barn skulle inte nedvärderas. Det skulle vara lika okej att amma som att vara vd.

Och det enda skillnaden mellan män och kvinnor skulle vara den som satt i de härliga, lockande könsdelarna, de som alla kvinnor och män så gärna vill ha. Är du man? Vill du föda barn? Lessen mannen. Bättre lycka nästa liv.

Länk

Och så är flaggan snygg

Idag ska jag möta upp Pride-paraden nånstans i stan och vinka till de vänner och familjemedlemmar som går med. I vanliga fall är jag helt motvalls mot folk som gör en stor grej av sin sexuella identitet, vare sig de är homo eller hetero. Men det paraden vill uppnå, själva saken, vill jag hurra för och heja på. Alla ska ha rätt att vara tillsammans med vem de vill, oavsett religion, ras eller kön.

LGBT Rainbow Flag.png
By ClkerFreeVectorImages – https://pixabay.com/en/flag-rainbow-lgbt-movement-gay-36423/, CC0, Link

Läs vad andra bloggare skriver om

Spara

Tänk om min tonåring är homosexuell

Det har kommit två mail till Livet som tonårsförälder som handlar om homo- och bisexuella tonåringar.

Det första handlar om att ”komma ut”, att berätta för familjen att man är romantiskt/sexuellt intresserad av personer av samma kön som man själv:

Jag är förälder till en lesbisk tjej som kom ut på ett väldigt oproblematiskt sätt när hon var sexton. Vi var ju glada över att hon kände förtroendet att berätta för oss, samtidigt som vi förstås tyckte det var sorgligt att hon inte hade gjort det tidigare. Vi hade anat att hon var homosexuell åtminstone sen hon var elva-tolv, men hon har berättat att hon blev kär i tjejer redan när hon var sju ungefär.

När vi som idag är tonårsföräldrar växte upp var det sällsynt att någon tonåring kom ut som homo- eller bisexuell. Idag är det betydligt vanligare. Troligen för att det är mer tillåtet bland dagens tonåringar att bli kär i någon av samma kön.

Det finns ingen pålitlig statistik som visar hur många unga svenskar som är homo eller bi, men forskningsresultat från andra länder pekar på att 2 till 10 procent av dessa länders befolkning är icke-hetero, åtminstone i bemärkelsen ”har någon gång känt romantiska eller sexuella känslor för någon av samma kön”. Det är ganska många individer, så det är inte alls konstigt om någon av dem är ett av våra barn.

(För mera siffror och forskningsrapporter, se RFSL:s sida Sexuell läggning – vad är det? och Wikipedia: Homosexualitet - undersökningsresultat. Förkortningen hbt som förekommer ofta på dessa sidor betyder homo-, bi- eller transsexuell.)

Naturligt att testa sin sexuella identitet
Många tror att man kan se på någon om den är homo- eller bisexuell. Men det finns inget säkert sätt att avgöra någons sexuella preferenser, utom att personen själv säger det. Som förälder kanske man undrar och tar det som ett tecken när dottern kramar eller pussar sin tjejkompis, eller när sonen vill sitta hemma och brodera på fredagskvällarna.

Visst: det kan vara en fin vink om tonåringen säger att Brokeback Mountain var årets bästa film, eller lämnar datorn med Qruiser öppet. Men det behöver inte betyda någonting särskilt.

Tonåren är en omtumlande period på många sätt. Sexualdriften är förvirrande för de flesta, oavsett vilka uttryck den tar sig. Och samtidigt som kroppen förändras och hormonerna bubblar över ska man lära sig allt vad det innebär att vara vuxen. Det är ofta en balansgång på slak lina, med många snubblingar på vägen.
Det är mycket man måste pröva sig fram med: vänskap, kärlek, motgångar, ansvar, sex och allt annat som ska hanteras vuxet. Att man experimenterar med sin sexuella identitet – i tanken, i drömmarna eller i verkligheten – är helt normalt, väldigt vanligt och högst naturligt.

Ingen blir homosexuell för skojs skull
En del inser ganska tidigt att de gillar samma sort, som flickan i brevet – hon var bara sju år när hon blev kär i en tjej första gången. Andra tar längre tid på sig att komma till klarhet. För somliga känns det enkelt och självklart – för andra är det ångestfyllt och laddat.

Det är ju inte bara omgivningens reaktioner som kan verka skrämmande. Även inuti kan man känna sig osäker och kluven. Känslorna kanske inte alls stämmer överens med den bild man har av sig själv. Man kanske alltid har tänkt sig en alldeles vanlig framtid med familj och jobb – istället får man brottas med mardrömmar om utanförskap, om att tvingas försvara alla sina val och mötas av misstänksamhet som arbetskamrat och förälder. Tonåringen kanske har fått en negativ eller stereotyp bild av homo- och bisexuella som inte alls stämmer överens med hur han uppfattar sig själv, och han tror att han kommer att bli sådan om han ger efter för känslan.

För många ungdomar är det faktiskt väldigt tufft att upptäcka den här egenheten hos sig själv. Som tonåring har man ett enormt behov av att bli accepterad. Det krävs ett nästan övermänskligt mod för att våga stå för att man är annorlunda, särskilt när omgivningen är fientligt inställd till de som är ”utanför mallen”. Så är det i många skolor. Bög och flata är nästan alltid skällsord. Tendenser till homosexualitet blir uppmärksammade på ett mycket negativt sätt. Det är mycket vanligt att den som verkar romantiskt eller sexuellt annorlunda blir mobbad.

Andra vägrar att visa sina känslor öppet, ens för sig själva. För att bli av med sina besvärliga tankar kan de ta till olika destruktiva beteenden – supa skallen av sig varje helg, ta droger, skära sig eller bli huliganer. Eller försöka ta livet av sig i svart desperation och självhat: enligt RFSL är det runt sju gånger högre risk att homo/bisexuella ungdomar försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella i motsvarande ålder. Undersökningar visar att 37 % av flickorna och 24 % av pojkarna i homo/bi-gruppen har försökt ta sitt liv en eller flera gånger. Ofta sker första försöket under högstadietiden.

Lita på att det är sant
Det behöver förstås inte alls vara så här illa. Många ungar blir lättade när de inser vartåt det lutar och är övertygade om att de känner rätt.
Men de flesta behöver ändå få känna att de är accepterade av sin familj, att de har sina föräldrars kärlek och stöd. Särskilt, naturligtvis, om de har det jobbigt med sig själva och i skolan.

Så även när de har insett och accepterat sin läggning återstår att berätta för familjen, och det är ofta svårare än allt annat. Tänk om vi kommer att hata dem? Säga att de är äckliga? Att de har svikit oss och inte levt upp till våra förväntningar?

Alltså kan man vara väldigt säker på att det verkligen är genomtänkt, när de väl berättar det för oss. En tonåring tar knappast den oerhörda risken att bli utstött för något som inte är livsviktigt!
(Det betyder inte att det är ett livslångt beslut. Precis som våra egna livsviktiga kärlekar inte alltid varar för evigt, fast vi gärna vill tro det.)

Respekt, välsignelse och ärliga känslor
Men känslorna som drabbar en när man får höra sin tonåring säga ”jag är homosexuell” är inte alltid så rationella och genomtänkta. I det andra brevet skriver en mamma så här:

Min son som är 17 år har fortfarande aldrig haft en flickvän. Jag tänker att han kanske är homosexuell. I så fall vet jag inte vad jag ska göra. Självklart vill jag att han ska vara lycklig, men jag är orolig för hur det ska gå för honom. Han kanske blir ensam, eller utnyttjad. Jag kanske aldrig får några barnbarn (jag vet att det är själviskt att tänka så). Jag är faktiskt rädd för att han ska säga något om det, för jag litar inte på mig själv, att jag inte börjar gråta eller säger någonting dumt. Därför undviker jag alla situationer där det kan komma på tal.

Barnens kärleksobjekt har genom alla tider varit en källa till oro för föräldrar. Även om man är fördomsfull finns det faktiskt en verklig rädsla också: man är rädd att ens älskade barn ska bli utanför och fara illa.
Men tiderna förändras. Homosexualitet kommer inte att vara så annorlunda när våra barn växer upp. Dessutom har vi ju ingen garanti för att de ska bli lyckliga som heterosexuella heller … Det enda vi kan göra är att ge dem vår välsignelse. Den gör att de blir starkare, bättre rustade att klara livets alla hinder.

Det betyder inte att du måste hålla masken om du känner dig orolig. Du kan gråta, du kan säga att du känner dig arg, frustrerad eller olycklig – bara du samtidigt förklarar att du godtar och respekterar ditt barns val. Visa att du älskar honom/henne vad han/hon än väljer. Det är helt okej att ställa frågor, men fråga inte om det kommer att gå över, eller om han/hon är säker – acceptera bara att det är den väg din son eller dotter ska gå.

En vanlig fråga till de som kommer ut är: Hur vet du att du är homosexuell? Men det går ju inte att svara på. Hur kommer man på att man är heterosexuell? Hur vet man att man är kär? Att man är glad eller ledsen?

Man måste vara modig för att berätta, och man måste vara modig för att lyssna. Det kan ta tid innan man har landat igen, innan allt känns naturligt. Lång tid! För många känns det mycket lättare om man får kontakt med andra föräldrar till hbt-ungdomar. RFSL har ett nätverk som kallas Stolta föräldrar – ring eller maila dem om du vill ha någon att prata med. På RFSL finns också en sida för ungdomar om att ”komma ut”, som kan vara bra att läsa för alla föräldrar.

Andra bloggar om: , , , , , , .