Närkontakt. En broschyr om att leva tillsammans

I våras fick jag i uppdrag av Precens/Stockholms Stad att skriva texten till en broschyr om att vara tonårsförälder. Den skulle handla om både det härliga och det svåra med att leva tillsammans i en tonårsfamilj. Den skulle även presentera de senaste rönen inom psykologisk forskning, särskilt om de strategier man använder inom KBT, kognitiv beteendeterapi. Till skillnad från tidigare utskick skulle den inte fokusera på alkohol och droger.

Kampanjen fick namnet Närkontakt, och i april skickades broschyren ut till Stockholms tonårsföräldrar. Du kanske fick den i brevlådan själv, eller såg kampanjen på pendeln, bussen eller i tunnelbanan:

svårt att nå fram?

Delar av texten är mina egna tankar, och intervjuer med andra föräldrar och tonåringar. För att få med de psykologiska teorierna och strategierna hade jag hjälp av Fredrik Livheim som är psykolog i Kometprogrammet, och ett nätverk av psykologer och andra sakkunniga.

Vi fick enormt fin respons på broschyren, och de flesta föräldrar som läst den tyckte att den var bra och användbar. Några tyckte att vi inte borde ha gjort tonåringarna till utomjordingar på bilderna. Jag kan hålla med om det – tanken från början var att visa hur hopplöst det kan vara att kommunicera inom en familj ibland. Det hade lika gärna kunnat vara föräldrarna som var utomjordingarna.

Men vi är ju förstås från samma planet. I själva verket är det rollerna – förälder & barn – som blir så annorlunda när barnen blir stora, och man kanske måste bryta en del invanda mönster för att hitta rätt tillsammans. Det finns sätt att komma närmare varandra, och det är vad broschyren vill förmedla.

Alla avsnitten i broschyren har fått varsin post här i tonårsföräldrabloggen. Gå direkt till första avsnittet – Att ställa upp för varandra – här!

Fakta om broschyren
Fotograf: Lars Forsstedt
Formgivare: Pierre Andersson
Stylist: Moa Li Lemhagen Schalin
Sminkös: Mia Högfeldt
Retusch: Mods Graphic Studio

Lycklig resa!

Alla barn är olika, och föräldrar är olika, och ingen kan säga vilka sätt att leva tillsammans som fungerar bäst just för dig och din familj. Men det kan vara skönt att veta att den här sortens frågor uppstår i nästan alla familjer, även de som verkar perfekta utåt. De flesta familjer har både glädjeämnen, stoltheter, konflikter och bekymmer.

”Jo, men hade man varit klok och gjort allting rätt från början så skulle det kanske aldrig bli några problem”, tänker du kanske nu. Det ligger lite sanning i det – det bästa sättet att lösa akuta problem är att förebygga dem och jobba långsiktigt. När man står mitt uppe i ett akut problem och inte har någon tidsmaskin är den insikten kanske inte till så stor hjälp, men vid nästa lugna tillfälle kan man börja förebygga lite här och där, så kanske det dröjer lite längre innan nästa akuta problem uppstår.

Checklista
Här är en checklista med punkter att bocka av. Om du vill kan du använda den för att tänka igenom ett akut problem, och för att kanske förhindra nya konflikter.

• Har jag avsatt tid för att vara med mitt barn på hans/hennes villkor?
• Vad är problembeteendet?
• Vad är det jag vill se istället?
• Har jag talat om för mitt barn vad det är jag vill?
• Kan jag ge mindre uppmärksamhet till det jag vill se mindre av – alltså ignorera beteendet istället för att tjata?
• Kan jag ge mycket uppmärksamhet, beröm eller belöningar när mitt barn gör det jag vill se mer av?
• Har jag testat problemlösning med mitt barn?

del 1: Att ställa upp för varandra

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

Föräldern med på resan

När du kommer hem ligger sonen på soffan och läser. Han får knappt plats i er lilla soffa längre, benen är långa och de håriga fötterna är jättestora. När hände det? Det går så fort!

I kväll kommer några av hans klasskompisar hem för att jobba med ett grupparbete i religion. Det går åt mängder av mackor, te och chips och det blir säkert politiska diskussioner. En del av killarna känner du ända sen dagis, nu är nästan alla längre än du själv. Du är inte längre föremål för deras beundran, men de hälsar vänligt och frågar hur det står till.

Du inser att det bara är en tidsfråga tills sonen ska ge sig ut i världen på egen hand, och du undrar vad du har gett honom som kan vara bra att ha med på vägen. Ni har ju haft era duster och ibland har det varit en knagglig stig. Men nu verkar han vara en hyfsat stabil person. Det är egentligen rätt otroligt att man har fått vara med om denna utveckling.

Tonåren är en av de perioder när det händer allra mest. Om man tittade in i en tonårings hjärna och kropp Continue reading

Samarbeta smidigare: Förutsägbar, rimlig och konsekvent

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att vara förutsägbar, rimlig och konsekvent:

Man behöver verkligen inte vara perfekt. Tonåringar vill inte ha perfekta föräldrar. Däremot kan man eftersträva att bli förutsägbar, rimlig och konsekvent. Det innebär till exempel att ha få, men tydliga, regler. Och att den familjemedlem som bryter mot reglerna får uppleva de rimliga och naturliga konsekvenserna av det. Continue reading

Samarbeta smidigare: Att bekräfta den andres känslor

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att bekräfta den andres känslor:

Ibland blir det konflikt för att den andre inte känner sig sedd eller bekräftad. Vi testar den här dialogen:

– Mamma, jag vill ha en moppe, alla andra har ju det.
– Nej har jag sagt.
– Du lyssnar ju aldrig! Continue reading

Samarbeta smidigare: Jag-budskap

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är jag-budskap:

Hur vi säger någonting betyder mycket för hur den som lyssnar kommer att reagera. Det är lätt att glömma bort, särskilt när man är upprörd, men man behöver ju bara gå till sig själv för att påminnas om hur mycket vissa tonfall eller vissa ord kan få en arg, glad, snäll eller ilsken. Continue reading

Samarbeta smidigare: Tjat och uppmaningar

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmaningar istället för tjat:

Med hjälp av genomtänkta uppmaningar kan tjatet minska. Continue reading

Samarbeta smidigare: Gemensam problemlösning

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är gemensam problemlösning:

Att vara en familj – liten eller stor – innebär att vara en del av varandras liv. Och en del av varandras problem. Men också en del av lösningen på problemen! Ser man det så är det kanske lite lättare att börja prata med varandra istället för att gå och reta upp sig.

Vad händer till exempel när tonåringen i familjen inte sköter sina uppgifter i hushållet? Continue reading

Samarbeta smidigare: Uppmärksamhetsprincipen

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmärksamhetsprincipen:

Vi fungerar ganska lika, vare sig vi är små eller stora. Det vi får uppmärksamhet för kommer vi att fortsätta med. Även om uppmärksamheten är tjat, gnäll och utskällningar! Continue reading

Vänner på gott och ont

Det ringer på dörren vid sju på kvällen, du hör att din dotter öppnar. Du går ut i hallen och tittar. Där står dottern och tar på sig skorna. I en rad längs väggen står fyra ungdomar – men de ser verkligen konstiga ut, en har spikfrisyr, en annan har rakat huvud. Det går inte att se om det är tjejer eller killar. Alla är kolsvarta runt ögonen och helt likbleka.

– Hej hej, hälsar du, men alla tittar bort och ingen svarar, bara den rakade mumlar något ohörbart.
– Vad vill du, fräser dottern, böjd över skosnörena.
– Vart ska du nånstans?
– Vi ska gå och fika, hejdå säger dottern och försvinner ut snabbare än blixten. Kompisarna rinner efter, som vattenödlor. Du tar ett steg mot dörren men hejdar dig. Egentligen vill du inte alls att hon ska gå iväg, inte så här dags och inte utan att veta vart hon ska. Men du vet redan vilken uppståndelse det skulle bli om du började tjafsa med henne nu, halvvägs ute och bland alla kompisar. Hon skulle tycka att du var pinsamheten själv och förmodligen hata dig bittert i en vecka.

Men de där kompisarna, varför var de så undvikande och tysta? Var de påverkade av något? De kanske skulle gå iväg och knarka någonstans. Plötsligt blir du orolig, du vet ju ingenting om din dotters umgänge, sen hon började högstadiet är det nya ansikten hela tiden. Du är helt säker på att hon inte använder några droger, men om hon umgås med folk som gör det kanske hon kommer att vilja pröva själv. Kan man förbjuda sitt barn att umgås med vissa personer? Continue reading

Lite ledsen eller tungt deppig

Att bli tonåring kan vara ett uppvaknande till en hårdare och kallare värld än den man trott sig leva i som barn. Kraven från omvärlden blir tuffare. Föräldrarna är inte allt man hoppats de skulle vara. Framtiden är osäker och till råga på allt ser man fel ut och ingen älskar en. Att man blir ledsen då och då är inte så konstigt. Det går i perioder. Efter ett par veckor blir man piggare och lever som vanligt.

”Måste man alltid utgå från att det är något fel när ungdomar blir deppiga? Måste det vara så bråttom att peppa upp dem igen”, säger Robban, pappa till en 16-åring. ”Inte så att man vill att ens barn ska ha det jobbigt i onödan, men det finns faktiskt en annan sida av myntet. Continue reading

Livet vid datorn

Det lyser från sonens rum fast klockan är tre på natten. Herregud, är han fortfarande vaken? När du öppnar dörren sitter han vid datorn, blek och glåmig i skärmljuset. Han skulle ju släcka senast tolv! Han får fem minuter på sig att komma i säng, sen stänger du av strömmen.

Nästa morgon sover han djupt när du öppnar hans dörr halv åtta.
– Upp med dig nu, ropar du, du kommer försent!
– Det är inga lektioner på förmiddagen idag, hörs det från under kuddarna.
Förra veckan var han hemma i tre dagar med ont i halsen, men satt i pyjamas vid datorn hela dagarna och långt in på natten. Vad gör han på internet egentligen? Porrsurfar, spelar våldsamma datorspel eller chattar på skumma mötesplatser? Varför måste han göra det på natten när alla sover? Han vill aldrig att man står bakom honom när han sitter vid datorn heller.

Han måste bli helt utmattad av att sova så lite. Du är övertygad om att det varken är håltimmar eller halsfluss som gör att han inte kommer iväg till skolan. Visst, han är sexton och det är frivilligt att gå på gymnasiet, men han verkar ju inte förstå sitt eget bästa! Continue reading

Från snäll till arg på tio sekunder

I en vecka har han varit dyster, otillgänglig och allmänt otrevlig. När du råkade klappa honom på ryggen häromdagen ryckte han till som om han hade blivit biten av en skallerorm. Nu är han plötsligt vänligheten själv, myser och skämtar och vill till och med ha en kram. Du blir inte klok på hans humör. Det är så mysigt när han är glad, hur gör man för att det ska fortsätta?

Å andra sidan kan han gå loss ganska bra när han blir förbannad. Han är inte den våldsamma typen men det hörs när han går argt i trappan, och en gång slog han knytnäven i gipsväggen så att det blev ett hål.

Själv är man kanske inte heller så rolig när man blir arg. Det värsta är när man tappar fattningen helt, gormar och säger saker som man egentligen inte menar alls. Continue reading

Att ställa upp för varandra

Ni sitter och äter middag tillsammans. Dottern reser sig från bordet och säger att hon har jättebråttom för att inte missa bion.
– Glöm inte att duka av innan du går, säger du. Dottern kastar en blick på klockan.
– Men jag måste vara utanför bion om tio minuter!
– Det skulle du ha tänkt på i tid, svarar du, som verkligen inte har lust att duka av efter en lång dag med jobb och matlagning.
– Du hinner visst om du skyndar dig på.
– Det gör jag inte alls, fräser dottern och kliver iväg mot hallen.
– Jag fixar det sen!

Men nu blir du förbannad – du vill inte ha en massa slammer i köket sent på kvällen. Dessutom, varför ska hon gå på bio en vardagskväll?
– Om du inte dukar av får du inte gå på bio, ropar du. Dottern kommer genast klampande tillbaka.
– Du är ju inte riktigt klok, skriker hon.

På några sekunder är grälet i full gång. Hon kallar dig för fula namn och du skäller tillbaka. Till slut springer dottern gråtande in på sitt rum och låser dörren.
Bordet är fortfarande inte avdukat.

Hur mycket ska en tonåring hjälpa till hemma? Det är en fråga som väcker mycket känslor och kan ge olika svar. Continue reading