Barnporr har inget att göra med barns sexualitet

Oscar Swartz skriver intressant idag om informationsfrihet. I sammanhanget förekommer ett resonemang om barnpornografi:

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala – enligt min mening – inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Allt som har med sexualitet att göra är viktigt, särskilt barns och ungas tycker jag. Upp med det i ljuset – det finns tillräckligt med mörker kring frågan idag. Som förälder och journalist har jag ofta kommit i kontakt med, och skrivit om, barns sexualitet. Och den finns – först som sensualitet, sen som mer sexbetonad lust och under puberteten som rena befruktningsgalenskapen.

Men det betyder inte på något vis att vuxna ska använda sig av den känslan och instinkten hos barn.
Barn som får välja själva tyr sig till andra barn för att utforska känslan, och ungdomar till andra ungdomar. Det finns en viktig poäng med det: styrkeförhållandet är jämbördigt, avsikten likartad, risken för befruktning eller skador minimal.

Så länge alla inblandade är jämngamla är det inget problem. Det är en enkel tumregel att hålla sig till.

Naturen är inte skrämmande. Människor som inte tar ett personligt ansvar kan däremot vara både skrämmande och farliga. Hit räknar jag vuxna som inte ser till barns behov före sina egna. Ett barn kan vilja utforska sin kropp eller experimentera med sin begynnande drift. Det betyder inte att han eller hon vill bli betraktad, exponerad eller utnyttjad. Om man inte är skadad i sin integritet så känner man instinktivt att det är en privat och intim handling, inte i bemärkelsen onaturlig eller ful utan ”personlig”, som i ”för min skull och ingen annans”.

Därför anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att fotografera barn i intima situationer, eftersom det inte angår någon annan. Att sprida bilderna likaså. Eftersom inte barnet har bett om att bli fotograferat och få bilden spridd.

Det här tycker jag gäller helt oavsett om det är en ”otäck” eller ”fin” bild. Oscar menar att det finns en skillnad:

När tidningarna exempelvis säger ”barnporr” tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler – som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag – då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta ”barnporrbilder” i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas ”problematisera” hela barnporrhysterin.

Självklart är det tusen gånger värre när barn utsätts för våld. Men jag håller inte med om att det är okej att ta bilder eller sprida dem för att barnen på bilden verkar harmoniska. Att föra in en vuxen betraktare i sammanhanget är att ändra styrkeförhållandet och gå över en gräns. Det är fortfarande inte barnet som har bett om att bli ett sexobjekt – det handlar bara om de vuxnas behov.

Andra bloggar om: , , , .

Ganska coolt ändå

Hemliga pappan skriver ömsint och på pricken om obegripligheten att den lilla ska bli stor och flytta hemifrån en dag.

Jo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.

För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.

Ägglossare och andra sexbomber

Många kvinnor får ökad sexuell lust vid ägglossning. De blir flirtigare och klär sig mer omsorgsfullt, enligt ett brittiskt forskarteam.

Det låter rätt självklart och jag tror att effekten skulle bli ännu tydligare om man kunde mäta vilken inverkan tjejer med ägglossning har på män.
Oavsett om det beror på att man läcker en viss sorts feromoner vid ägglossning, eller på att man känner ökad lust och därmed blir mer attraktiv, eller en kombination eller whatever, så är det tydligt att många män reagerar annorlunda på kvinnor som har sin månatliga fertilitetstopp. Samma killar som flåsar en nacken den 14:e lägger knappt märke till en den 28 samma månad. Man behöver faktiskt inte ens klä upp sig, så jag lutar åt att det är feromoner.

mmxxaa!Men det där är inte så konstigt alls, med tanke på hur stark driften är att föröka sig och uppfylla jorden hos människan, generellt sett.
Vad som är betydligt mer outforskat är fenomenet manliga ägglossare. Alltså killar/män som med sin blotta närvaro sätter igång ägglossningen hos kvinnor. Uppenbarligen måste ägget redan vara i startgroparna, men det kan ändå slita sig flera dagar för tidigt om en ägglossare kommer in i rummet.

Ägglossare ställer till problem. Dels blir det bebisar fast det inte var tänkt så. Dels blir det laddade möten mellan människor som egentligen inte borde. Men det struntar väl driften i, huvudsaken är att det börjar växa nya mänskofrön.

Jag skulle gärna vilja se lite forskning i frågan, så att jag kan säga vad var det jag sa en vacker dag och inte bara verka som nån slags bio-hippie. Till exempel skulle jag vilja veta om män också har en fertilitetscykel, och om de här manliga ägglossarna bara råkar vara på dag 14 väldigt länge varje månad, precis som vissa kvinnor är fertila och/eller har mens ovanligt många dagar. Och om det kanske finns kvinnliga ägglossare. Sånt skulle jag vilja få klarhet i.

Andra bloggar om: ,

SÅ TRÖTT har du aldrig varit på SEX

En massa folk har hört av sig efter programmet – de flesta vill berömma dottern och tror att det kanske blir något stort av henne en vacker dag, politiker kanske? Men hon är nog för mycket rebell för det. Kanske! Man vet aldrig!

Några vill förstås också diskutera de ständiga påminnelserna om sex och några är särskilt arga på kvällstidningarna och deras löpsedlar. Efter tisdagens debatt med Anders Gerdin fick jag för mig ett tag att de där sexlöpen och skitlöpen bara är en kollektiv hallucination – Anders kanske hade rätt i att AB:s löp har blivit mer nyanserade?

En timmes efterforskning ger både Gerdin och de arga rätt. Löpen har blivit lite bättre de senaste två-tre åren, enligt min ovetenskapliga undersökning. Men man kan fortfarande spotta ur sig riktiga sexpaddor utan att darra märkbart på manschetten:

”Svenska kvinnor om sina sexfantasier”
”Kvinnors nya sexfantasier”
”Svenskar om nya trenden: Därför har vi sex med andra par”
”Svenska Leona, 21, hade sex inför 3000: Jag vill rädda regnskogen”
”Så får du bäst sommarorgasm”
”Räkna ut din sex-IQ”
”Big-Brother-Hanna svimmade i tv under lesbiskt hångel”
”Olinda ger män orgasm i olaglig sexhypnos”

är alla AB-löp från ganska nyligen.

Jag läste också att Jan Guillou inte är särskilt stolt över Aftonbladets löpsedlar, men att han uppmanar läsarna att strunta i dem. Vilken intressant idé, herr Guillou. Vi blundar varje gång vi ser ett löp.

Och visst, det funkar ju om man är vuxen (och inte är för nära en lyktstolpe). Men för barn och unga är löpsedlarna viktiga signaler som inte kan ignoreras, eftersom de innehåller budskap om vad de vuxna gör och intresserar sig för. Rubrikerna går rakt in i ungarnas skallar. Fyra perioder i livet har jag tvingats vänta medan mina barn mödosamt stavat sig igenom ”Mass-mörd-are ÅT UPP fem-ton SPÄD-BARN i KYR-KA” och andra liknande läsövningar, och sedan försökt förklara varför det står så.

Även mindre barn påverkas av reklambilder och tidningsomslag, fast vi kanske inte tänker på det.
Jörgen Eksell, doktorand vid Lunds universitet och pappa till Elias, 2 år, skriver i ett mail: ”Senast för ett par veckor sedan mailade jag till Expressen och klagade på deras exponering av bilder på ”turisten i Kairos” sönderbrända ansikte. Jag var i affären med barn i vagn för att handla mjölk, vid kassan upptäcker jag på Expressens framsida ett sönderbränt ansikte i jämnhöjd med min sons. Jag tyckte att det var fruktansvärt att han utsattes för denna bild (…). Man kan inte utesluta att han faktiskt blir påverkad på ett negativt sätt. (…) Eftersom jag inte fick något svar av Expressen har jag gått till handlarna och försökt få dem att tänka på vad de hänger upp för löpsedlar och hur kvällstidningarna exponeras i affären.”

Camilla Qvartoft tog upp det i P1-morgon, att vissa kiosk- och affärsinnehavare protesterar mot löpsedlarna genom att hänga dem upp och ner, eller inte alls. Det är ett effektivt sätt att visa vad man tycker. Ett annat är att inte köpa kvällstidningarna – åtminstone inte de dagar som löpen är såna som man inte skulle vilja att barnen måste läsa.

Jag tror faktiskt att Anders Gerdin menar allvar med att Aftonbladet ska ta sitt ansvar och bli en mer seriös tidning. Jag uppfattade att han var uppriktigt bekymrad när han förklarade för oss vilka svårigheter AB har att slåss emot när ”den andra tidningen” kommer att tjäna så otroligt mycket mer på att klampa fram på den breda, snaskiga vägen. Därför hoppas jag att Anders Gerdin har det mod han behöver, för det är en bra sak han vill åstadkomma. Låtom oss hålla ett virtuell tumme för Anders.

(… och jag tror dessutom att de som jobbar med Aftonbladet verkligen uppriktigt tycker att den skiljer sig mycket från Expressen. Det är lite rart på nåt vis.)

Hedonist, javisst

Det finns fyra förhållningssätt till sexualmoral, skriver Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi på DN Debatt idag.
Lite hedonism, någon?Den traditionalistiska (bara sex mellan man och kvinna är ok), den hedonistiska (allt som inte skadar någon inblandad är ok), den totalt tillåtande (allt är ok, punkt slut) och slutligen en slags kompromiss mellan den första och den andra. Denna kompromiss innebär bland annat att sex mellan homosexuella vuxna är ok om båda är med på noterna.

Torbjörn Tännsjö skriver att de som hävdar denna ståndpunkt har ett styvt jobb med att förklara sig och överbevisa traditionalisterna. Förutom att kunna försvara sin övertygelse måste dess representanter i Sverige (bland annat biskop Caroline Krook) även redogöra för sin syn på nekrofili, tidelag, incest och pedofili.

Det finns dock en femte ståndpunkt, som liknar den fjärde (”kompromissen”) men som inte skiljer mellan ”bättre och sämre former av sexualitet” utan i stället drar en klar och tydlig gräns vid ordet JA. Om båda parterna verkligen vill och säger JA så är det ok.

Det låter enkelt men är såklart inte alltid det. JA-et ska inte bara komma från läpparna utan hela vägen från hjärtat. Ett JA betyder: Jag vill göra det nu, här, med dig och jag skulle göra det även om jag hade en trygg och enkel chans att slippa. I det ideala fallet betyder det tillochmed: Jag har gjort det förut, nu vill jag göra det igen.

Det är svårt att föreställa sig en situation där ett barn säger ett sådant JA till en vuxen. Ett djur kan inte säga det till en människa och en person som är död kan inte säga det alls. Däremot kan två jämbördiga personer av samma eller motsatt kön säga det till varandra.

Visserligen kan det säkert förekomma JA-n som känns moraliskt tveksamma eller som verkar vara framtvingat under någon form av psykologisk utpressning. Men jag tror ändå att både filosoferna, lagstiftarna, kyrkans folk och sexutövarna själva – varenda en av oss alltså! – skulle få mycket mindre problem med ångest, våldtäkter och illagörande sex om vi alltid kände efter först: Känns det JA eller bara nja eller tillochmed helst inte?

Den femte ståndpunkten är faktiskt också hedonistisk, eftersom den säger att samlagets egenvärde är lust och lycka samt frånvaro av olust och lidande. Den ”rena” hedonism som Tännsjö skriver att han sympatiserar med tillåter sodomi, pedofili och nekrofili. Men eftersom man med utgångspunkt i definitionen av JA-hedonism inte kan vara säker på att den andra parten i något av dessa fall verkligen är helt trygg och bejakande i sin medverkan kan dessa varianter inte vara godkända för en JA-hedonist.

Vad säger du, Torbjörn? Föredrar du din hedonism ren eller med ett rungande JA?

Saker som har förändrats sen jag var tonåring

Har du tänkt på en sak? Att tonåringar tänker annorlunda än vuxna.

Va, säger du. Det är väl självklart att barn tänker barnsligare. Visst! Men när det gäller yngre barn så tar vi det för givet; att de inte förstår, inte har erfarenhet.
När det gäller tonåringar ställer vi gärna större krav. Man kan bli både bestört och upprörd över att de, som borde ha lärt sig att veta bättre, ändå kan vara så slarviga, risktagande, självupptagna, fåfänga eller ohygieniska. Och man undrar hur de egentligen är möblerade inuti, upptill.

Men det finns ändå hopp om bättring. När jag misströstar som värst brukar jag tänka på hur jag själv var som tonåring.
Och då blir jag glad, för jag har faktiskt förändrats sedan 70-talet!
Vilket borde betyda att även mina tonåringar kommer att förändras.
Vilket är trösterikt! Till och med så att jag kan slappna av lite och sluta tjata.

Så med risk för att du ska rynka på ögonbrynen åt mitt tonåriga jag ska jag ge några exempel på vad 25 år faktiskt har åstadkommit:

  • Jag har slutat smygröka.
  • Jag har slutat röka.
  • Jag går inte ut i t-shirt, jeansjacka och gympaskor i snöstorm.
  • Jag måste inte säga emot och veta bäst om allting hela tiden (så det så).
  • Jag lånar inte min mammas kläder och slarvar bort dem.
  • Jag lånar inte min mammas böcker och ger bort dem.
  • Jag tatuerar inte mig själv med kulspetspenna.
  • Det skulle inte falla mig in att dricka häxblandning.
  • Jag blir aldrig hopplöst kär i en full, finnig fjortonåring (tack gode gode gode gud).
  • Jag tror inte längre att jag måste röka hasch för att få vara med i gänget.
  • Jag tror inte att jag blir älskad för att jag är lätt att få i säng.
  • Jag märker om golvet i mitt rum är fullt av gamla trosor, trasiga serietidningar och skivor.
  • Jag använder inte ett centimetertjockt lager med brunkräm i ansiktet.

Som du förstår var jag en riktig virrpanna och säkert var du inte alls så vild och tokig. Men det kan ändå vara intressant att jämföra med sig själv!
Egentligen är det ju med tonåringar precis som med småbarn: De växer upp. De flesta bebisar blir stora och vill inte bara äta välling och sova i föräldrarnas säng. Men ibland glömmer man bort det …

PS:
När mina vänner V, A och A hade läst om mina metamorfoser började de genast komma på hur de själva blivit annorlunda sedan tonåren. Här kommer några av dessa tillägg:

◦ Jag skäms inte över att köpa bindor
◦ Det gör inget alls om BH:n syns
◦ Jag tycker själv att jag är rätt så bra
◦ Jag kan säga ifrån när ett äcklo kommer
◦ Jag tror inte längre att världen kan förändras bara genom vilja
◦ Jag tycker inte längre att alla vuxna är cyniska och trötta – jag är det själv
◦ Jag drömmer inte längre om att livet ska bli lätt när jag blir vuxen
◦ Jag förstår inte längre människor som har bara ett svar på svåra frågor
◦ Jag försöker alltid förstå alla sidor vilket gör mig förvirrad
◦ Jag har slutat vara modig och tänker mer på mig själv, min familj och vårt välstånd än på världens problem
◦ Jag bantar aldrig med någon för veckan ny metod
◦ Jag sover aldrig till efter lunch
◦ Jag ljuger sällan om var jag har varit och vad jag har gjort