Tänk på ett kort

En solig höstdag 1986 cyklade jag på en grusväg med en sovande treåring i barnstol bakpå hojen. Jag grubblade på hur vi skulle få pengarna att räcka till resten av månaden. Tänkte att vi måste budgetera för att få elementen fixade inför vintern, vi bodde i en gammalt trähus och hade stora problem med kalla, läckande element. Får inte glömma att ringa rörmokaren, tänkte jag och gjorde en mental anteckning: OBS! Ring rörmokaren! Vi hade kommit fram till vägkorsningen där man svängde vänster till affären och jag började fundera på vad jag skulle handla, när treåringen säger med sömnig röst: ”Mamma, vad är rörmokaren?”

Var det telepati, tankeöverföring? Hade jag tänkt så intensivt på ordet ”rörmokaren” så att treåringen hade uppfattat det i sömnen? Eller var det bara en tillfällighet, visserligen helt osannolik?

Fram till den dagen hade jag aldrig tänkt mig att telepati kunde innebära överföring av enstaka ord. Jag har snarare uppfattat det som ganska naturligt att människor som står varandra väldigt nära lätt kan uppfatta vad den andra tänker på, om det inte är för mycket brus i omgivningen. Det finns många signaler som vi läser av helt omedvetet (hur vi rör huvudet, kroppen, olika muskler i ansiktet, ögonen, blinkningar, vad vi doftar, hur vi andas, vad vi gör för ljud etc) och vi rör oss ofta i samma sfär, vi vet ungefär samma saker som den andra vet. Jag har upplevt den sortens tankeöverföring många gånger, särskilt med min mamma och mina barn: att man kommer in i rummet och känner på sig vad den andra tänker på, att man börjar prata om samma sak samtidigt, att man ringer varandra samtidigt och så vidare. Egentligen är det inte särskilt konstigt alls.

Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av telepati (som du vet om du läste bloggen i tisdags), och när jag läste en annons i DN i januari 2006 om att delta i ett telepatiskt experiment hos parapsykologerna i Frescati anmälde jag mig och yngsta dottern. Forskaren som ledde försöket hade efterlyst försökspersoner med biologiska eller känslomässiga band (som exempelvis att vara sambo, syskon eller förälder-barn).

Annons i DN

Experimentet, som jag skrev om efteråt, gick till så att vi fick sitta i olika rum med dubbla bunkerdörrar stängda mellan oss. Jag var sändare och dottern mottagare. Jag fick titta på en datorskärm där tio ganska otäcka bilder varvades slumpmässigt med en blank bild. Varje bild visades i 30 sekunder med 15 sekunders paus mellan bilderna. Dottern satt i det andra rummet med mätare tejpade på fingertopparna för att se om hon blev mer berörd när jag såg de otäcka bilderna. Det elektriska hudmotståndet (electrodermal activity, EDA) påverkas om man blir berörd (det psykologer kallar arousal). Mottagarens EDA ska vara högre när sändaren ser på negativa bilder än när ingen bild visas, om den här sortens telepatiska överföring fungerar. Egentligen skulle man turas om att sända och ta emot, men eftersom dottern bara var tretton och i yngsta laget för att se bilderna fick det räcka med att jag var sändare.

Om du känner igen
dessa bilder beror det
antingen på 1) att du
läste bloggen i tisdags,
2) att du är tankeläsare
eller 3) både och

I testresultaten, som kom först ett och ett halvt år senare, stod det att det varken kunde bevisas eller motbevisas att dottern och jag hade förmåga till telepatisk kontakt. Ett utdrag:

”Era individuella värden med EDA, det elektriska hudmotståndet: De faktorer som mättes var två statistiska begrepp, nivån på motståndet, samt hur mycket motståndet varierade, sk standardavvikelse (man tror att motståndet varierar mera när sändaren ser på starka bilder, resp. att nivån ligger lite högre på starka bilder). I min studie mätte jag båda, och använde standardavvikelsen som huvudmått. Värdena bearbetas i flera steg, vilket jag beskriver i uppsatsen. Det blev fyra genomsnittsvärden per experiment, medelvärde för neutrala resp. negativa bilder (Zneumed resp. Znegmed, Z står för en statistisk bearbetning), och standardavvikelse (sdev förkortat på engelska) per neutrala bilder resp. negativa bilder (Zneusdev resp. Znegsdev). Znegmed blev i ert första experiment -.4029, zneumed blev samma värde men positivt, znegsdev blev 0.30860, zneusdev blev samma värde men negativt.”

Jag tror att det går att undersöka telepatisk kontakt på mycket bättre sätt, och att man har fastnat lite i det gamla ”kort med olika mönster”-spåret. Som sagt tror jag att tankeöverföring handlar mest om subliminal perception, alltså omedveten varseblivning eller intryck som sinnesorganen uppfattar men som inte medvetandet registrerar, eftersom stimulit är under de sensoriska trösklarna. Man läser av en person utan att tänka på det, och ju bättre man känner den personen, desto lättare går det. Om det dessutom inte finns något som stör runt omkring, som information, stress, buller, så uppfattar man det ännu lättare.

Inga konstigheter alltså. Tänk nu på nånting riktigt intensivt i kommentarerna här nedan, så ska vi se om jag kan läsa det!

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

  • lavendel
  • gasbinda
  • presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Och nu blir det krisövning

I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.

Jag är med i motspelet (som bland annat spelar journalister och allmänhet) och ska tillsammans med Sofia Mirjamsdotter ansvara för simuleringen av sociala medier. Vi har tre erfarna bloggare (Martin Gelin, Daniel Swedin och Emanuel Karlsten) och sex elever från Mittuniversitetet till vår hjälp, och vi ska jobba i skift dygnet runt i 36 timmar. Förra veckan gjorde jag ett schema i excel med olika färger för alla skift, det såg ut som en indisk helgonfestival till slut!

Här är en 45 sekunders film om SAMÖ. Inte så spännande så man svimmar, men iallafall.

Mitt uppdrag på MSB (när det inte är övning) är bland annat att se hur myndigheten kan använda sociala medier, framförallt i kris. Det är intressant, och det finns många bra exempel på hur Twitter, Facebook, Youtube och bloggar har hjälpt folk att hitta viktig information snabbt, oavsett om avsändaren är en myndighet eller vanlig medborgare.

Det finns också många tjänster som exempelvis Ushahidi, Healthmap och Safeandwell där myndigheter och medborgare utbyter information med varandra. till stor nytta för alla.

Vi på Krisinformation.se började använda Twitter för snart två år sedan, för nyheter och för dialog. Det har varit väldigt positivt, på många sätt: vi når ut till fler, vi når ut snabbare, och vi får in information. Våra användare (svenskarna) får större insyn i myndighetens arbete och får större möjlighet att ställa rimligare krav. Mer demokrati, helt enkelt!

I bästa fall kan de här tjänsterna (sociala medier och tjänster för crowdsourcing, gemensam problemlösning) öka motståndskraften och återhämtningsförmågan (resilience) hos både den enskilda medborgaren och samhället i stort. Om man känner att man kan bidra på något sätt ökar känslan av ansvar. Och ju mer man tar ansvar för sig själv och andra, desto större är chansen att man vet vad man ska göra när någonting händer.

Rapport från en guldfiskskål

Jo, jag kom av mig. Dels var det jobbet. Det är svårt – eller jag tycker att det är svårt – att hinna med både heltidsbortajobb, familjeliv och skrivande.

Dels blir jag så otroligt lätt distraherad när jag sitter vid datorn. Jag är som en guldfisk: tre sekunders attention span. Det kanske är nån neuronbana som inte är ordentligt fastsatt och hänger och slänger där i blåsten från alla intryck, istället för att leda in uppgifterna dit de ska med fast hand. (Oj vilken konstig bild det där blev! Särskilt med guldfisken, troligen i genomskärning.)

Jag vet att det finns de som klarar att blogga varje dag och jobba och spela korgboll och vara hustru och mor och baka godisbröd. I morse slog det mig att det troligen finns en bokstavskombination för det också: SFMBD (super focused multitasking blog disorder) eller liknande. Jag har den iallafall inte. Jag blir distraherad av såna här bildmontage

och av såna här musikuppmaningar, såna här sånger om att dammsuga en katt och av såna här dansvideos. Och tusen andra saker. Så nu har jag bestämt mig för att stänga av internet ett tag. Jag har några dagars semester kvar och den tiden ska jag ägna åt att skriva bok (jag har redan en fjärdedel av manuset klart!) samt alla vanliga hemmasysslor. (Kanske att jag gör en sån där musiklista också, men sen får det vara bra! Punkt slut! Stjärnstopp!)

07:30-08:00: Andra bullar

I går gjorde jag ett strängt schema till mig själv! Jag ska följa det som den värsta Skalman, och allting ska bli så bra. Frukost, kolla mailen, blogga, jobba, cykla och så vidare, allt med klockslag och olika färger. Började i morse klockan sju och än så länge (sneglar på klockan) håller jag schemat, bravo!

När första sonen var nyfödd läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken och bestämde mig för att testa hennes rutinprinciper, som gick ut på att en tröja som skulle tvättas i största allmänhet aldrig blev tvättad, men en tröja som skulle tvättas klockan 16:15 på söndagen faktiskt blev tvättad. Principen fungerade jättebra under mina år som fyrasmåbarnsmamma, men nu när alla är tonåringar och läser sina egna sagor och tvättar sina egna tröjor har jag liksom halkat ur rutintänket. Istället sitter jag och lallar lite var och när som helst, och hinner inte med nånting. Men nu andra bullar alltså!

Eftersom det bara är fyra minuter kvar på min bloggtid hinner jag bara med två länkar som sonen skickade från jobbet i morse:

Dagens gladaste barnaföderska (Aftonbladet)

En kille med goda förebilder(Aftonbladet)

Ses i morgon, samma tid!

En tosslapp

Dagboksinlägget här nere är kopierat från en testblogg som av mitt slarv råkade bli upptäckt, läst och kommenterad. Jag flyttade hit det, eftersom jag inte hade tänkt att använda den sidan förrän jag har lärt mig att använda det bloggverktyget (WordPress). Det är ett jättebra program, men för att få det att göra precis som jag vill måste jag antingen betala, eller köra på en egen domän, och jag har varken tid eller råd att joxa med det just nu.

Bilden av Råddjuret är tacksamt lånad från Merit Wagers bloggJag ber så mycket om ursäkt för att jag har bloggar på en massa olika ställen! Det är hemskt irriterande när andra gör det, så jag skäms och vrider mig olyckligt som en daggmask mellan de smutsiga tjocka små fingrarna på en tvååring. Det blir bara så för att jag vill mer än jag kan. Jag är lika rörig som Råddjuret! Förlåt! Ursäkta!

Iallafall: om man verkligen vill hålla reda på mig kan man använda adressen contigo.se/anna. Dit pekar jag den blogg jag använder för tillfället, så att ni kära läsare inte ska behöva leta i onödan.

PS Det här var en tosslapp, eftersom en brasklapp (iallafall enligt min mormor) var en lapp som biskop Brask hade skrivit. Denna lapp har jag skrivit helt utan någon biskop.