IgNobelprisen delades ut häromdagen och i vanlig ordningar var det både konstig och intressant forskning som belönades. Till exempel gick kemipriset till kemister som upptäckt hur en delvis kan o-koka ett ägg, fysikpriset delades ut till några som forskat fram att i stort sett alla däggdjur, oavsett storlek, kissar i cirka 21 sekunder (plus minus 13 sekunder), litteraturpriset gick till några som upptäckt att ordet huh eller dess motsvarighet verkar finnas i alla språk, och för att inte kunna förklara varför. Ekonomipriset gick till den thailändska polisen som erbjuder sina anställda pengar för att inte ta emot mutor, medicinpriset delades ut till forskning om hur kyssar kan motverka allergi, biologipriset fick några galningar som kunde visa att kycklingar som får en svansaktig pinne fästad på stjärten går på samma vis som man tror att dinosaurerna gick, medicinpriset gick till några som forskat fram att det går att ställa en diagnos på hur akut en blindtarmsinflammation är genom att köra patienten i hög hastighet över vägbulor och mäta hur ont hen har, och priset i fysiologi och entomologi gick till den tappre forskare som låtit bin sticka honom på 25 olika ställen på kroppen för att se var bistick gör minst ont (på skallen, mellantån och överarmen) och mest ont (i näsborren, på överläppen och på penisskaftet).

Moulay ismail ben ali cherif.jpg
”Moulay ismail ben ali cherif” by UnknownMorocco3. Licensed under Public Domain via Commons

Men det pris som intresserade mig mest var matematikpriset, som gick till Elisabeth Oberzaucher och Karl Grammer för att de räknat ut huruvida det verkligen var möjligt för sultanen Ismail (den blodtörstige) att under åren 1697–1727 bli far till 888 barn. (Det är möjligt, enligt Oberzaucher och Grammer, men jag uppmanar känsliga läsare att bara tro mig när jag skriver det och inte läsa själva rapporten. Sultanen var verkligen blodtörstig och ett riktigt as och borde inte ha fått komma närmare en kvinna än en mil, eller bli far till ett enda stackars barn.)

Men hur är det intressant med sultaners sexliv, undrar ni nu eftersom ni är så himla sofistikerade. Och då vill jag bara förklara att jag själv försökte räkna ut en liknande ekvation när jag var i Agra i Indien och försökte komma fram till hur många av Shah Jahans 6000 konkubiner som ens kom i närheten av mogulens säng. Om man räknar högt på en ny tjej varannan dag, i 20 år, blir det ändå bara halva haremet. Lägg till sannolikheten att härskaren inte gärna chansar på okända förmågor om han hittar kvinnor som han verkligen trivs med, samt att han måste ha fått ont i huvudet åtminstone nån gång i månaden, så kommer man snart till slutsatsen att många av flickorna aldrig fick skåda den kejserliga naveln på nära håll. Jag misstänker att de flesta konkubinerna hittade andra sätt att roa sig på. Även de som visste att de stod på tur lär knappast ha suttit och bara väntat på att det skulle bli den 12 mars 1648 eller när de nu hade fått sin stora dag i mogulens planeringskalender.

Obs! Jag försöker inte konkurrera med Oberzaucher & Grammer. Den forskning de ägnat sig åt är förstås mycket mer avancerad. De måste räkna med ägglossningsperioder, spermakvalitet och en massa annat. Jag aspirerar absolut inte på något pris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *