Vi måste prata om vaccin

Förra veckan hade jag med en text på ETC Debatt om att vaccinera, eller snarare om vaccindebatten. För att få plats i tidningen fick jag korta den från 14 000 tecken till 4 000 (på fyra timmar!) och antagligen blev den kortare texten, som du kan läsa här, mycket bättre. Men här följer orginaltexten!

Frågan om vi ska vaccinera våra barn eller inte är mycket viktig, men debatten liknar pajkastning, och det är barnen som förlorar.

Vem vet vad som är bäst för mitt barn? Det är en fråga som knappt går att besvara, men den belyser en skiljelinje i det svenska samhället. På ena sidan står de som anser att samhället är gott, att experterna vet bäst, att myndigheterna jobbar för det allmänna bästa. På andra sidan de som känner sig lurade, tvingade eller överkörda, av olika skäl. Var man står är ofta, men inte alltid, en fråga om samhällsklass. Som förälder är man extra sårbar och osäker, och det kan kännas som ett alltför stort ansvar att själv ta beslut om sitt eget och andra barns hälsa. Många varken kan, vill eller orkar forska själva – man har helt enkelt inget annat val än att lita på experterna.

Förvisso är Sverige ett gott samhälle på många sätt. Jag har snart tio års erfarenhet av att jobba inom svenska myndigheter, och min uppfattning är att de allra flesta vill göra gott. Men det betyder inte att de alltid vet bäst. Verkligheten är mer komplicerad än så. Även experter är bara människor. Vi påverkas av så många olika faktorer, och sanningen är ingen praktisk och stabil konstant, hur gärna vi än önskar att det skulle vara så.

Så i vår strävan efter det goda, omhändertagande samhället, efter en tillvaro där vi kan lita på och luta oss mot de gemensamma erfarenheterna, måste vi ännu ett tag till vara källkritiska, tänka själva och försöka göra så informerade val som möjligt. Och där behöver vi hjälpa varandra!

Mitt bidrag är det här: att börja bygga på en plattform för respektfull dialog. För diskussionen är superviktig. Inte i första hand om vacciner och mediciner i sig. Jag tycker visserligen inte att vacciner är guds gåva till mänskligheten. Som alla mediciner kan de överanvändas och användas fel, och vaccinets inverkan på den sänkta dödligheten i infektionssjukdomar är starkt överdriven, det kommer långt efter förbättrad folkhälsa och global ekonomi . Men det är en viktig uppfinning som har varit avgörande för att kraftigt minska förekomsten av vissa farsoter från stora delar av världen. Och det är en del av vår vardag. Liksom valet att vaccinera. Så det jag tycker att vi måste diskutera är hur vi ska vaccinera, med vilka vaccin, i vilka sammanhang. Och hur vi kan hjälpa varandra att göra våra val på ett informerat sätt, inte bara gapa-svälj.

Min egen utgångspunkt: jag tillhör de tveksamma. Mina fyra barn är vuxna nu, men när de var små valde vi att inte följa vaccinationsprogrammet. Det var inte lika kontroversiellt då (på 80- och 90-talet) som det är nu, men det ansågs absolut som udda. Att vaccinera sitt barn har varit självklart för de flesta svenska föräldrar sedan 40-talet (eller egentligen sedan 1800-talet om man räknar med smittkoppsympningarna). Men det har också funnits ett motstånd hos en del föräldrar, ända sedan 1800-talet, för vaccinationsfrågan är en sådan vattendelare.

Just nu är motsättningarna större än någonsin. Vaccinförespråkarna (sjukvården, pressen och de allra flesta föräldrar) känner sig hotade av vaccinmotståndarna, även om de är få. De är rädda att motståndet ska öka, de är irriterade på många av de ogenomtänkta argumenten, de är oroliga att den så kallade flockimmuniteten ska försvagas och att fler barn ska bli sjuka. Vaccinmotståndarna är som sagt få, bara några procent av befolkningen, men det finns ytterligare fler som är osäkra, de som ännu inte har bestämt sig och de som vill vaccinera, men inte enligt vaccinationsprogrammet. Många av dem känner sig hotade av vaccinförespråkarna, utpekade som oansvariga fast de kanske är mer pålästa än andra, oroade över det grupptryck som kanske slutar i gruppförtryck och i några fall oroliga för att vara utsatta för ett strukturellt, politiskt våld.

Respekten och viljan att diskutera lyser med sin frånvaro på båda sidor. Men de som gör mest skada i vaccinationsdebatten, enligt min uppfattning, är de så kallade ”skeptikerna” (som de kallar sig för att de är skeptiska till allt som de inte anser vara vetenskapligt bevisat, de är alltså för vaccin). Deras debatteknik är ofta högljudd och hånfull. Det verkar vara en medveten strategi – i USA har ”skeptiska” pro-vaccin-bloggare nyligen börjat uppmana till att skämma ut föräldrar som inte vill vaccinera och föreslå olika sätt att förlöjliga dem offentligt. Kanske ger det ”skeptikerna” en känsla av att vara smartare och bättre än andra, kanske också mer moraliskt högtstående. I vilket fall är det en dålig förutsättning för en viktig diskussion.

Många journalister bidrar också negativt till diskussionsklimatet. Dels när de spär på föräldrars rädsla för barnsjukdomar på ett överdrivet sätt, och dels när de motverkar den respektfulla dialogen genom att skriva raljant och tendensiöst om de som tvekar att vaccinera. Som till exempel när DN för några veckor sedan skrev på ledarplats att ”forskningen kan segra över epidemier, men aldrig slutgiltigt vinna över dem som gjort sig immuna mot fakta”. Alltså: de som är tveksamma till vacciner är obildbara, de, riskerar sina barns och andra barns liv av ren dumhet. Eller till och med ondska, om de har valt att med flit ”göra sig immuna” mot fakta. Tidningen Metro skrev häromdagen att de skulle ”avliva sju myter om vaccinationer”. Tyvärr var det en rörig artikel som möjligen avlivade en myt, inte sa något alls om det mesta och snarare gav bränsle åt de redan misstänksamma. Mässlingen målas upp som en överhängande fara i Sverige, och de som ifrågasätter risken pekas ut som ansvarslösa, farliga dårar.

Tonfallet börjar likna det som fanns i svensk press vid utbrottet av svininfluensa 2009, och som ledde till panik och upptrissade motsättningar mellan föräldrar. Då skrev en av Sveriges största kändisar i sin blogg: ”De som inte vaccinerar sina barn borde dö!”
En panik som delades av många, även inom myndigheterna. Och man fattade det olyckliga beslutet att använda ett i hög grad oprövat vaccin, Pandemrix, som visade sig ha oförutsedda och svåra biverkningar och som ödelade många människors liv.

Därför önskar jag att svenska journalister tar sitt ansvar och börjar skriva mer sakligt och korrekt om vaccin och barnsjukdomar, just nu särskilt om mässling. Mässling är en allvarlig sjukdom, precis som svininfluensan, men den behöver inte orsaka panik i ett land där de flesta är friska och välnärda. Många journalister drar i skräcktrådarna istället för att vara tydliga med fakta. Som till exempel när de skriver att ”mässlingen skördar liv” utan vidare förklaring. De hänvisar till WHO men verkar inte ha läst WHO-texten själva. Världshälsoorganisationen talar nämligen om hur mässling främst drabbar den som redan har ett nersatt immunförsvar, på grund av underliggande sjukdomar, undernäring eller liknande:

”Severe measles is more likely among poorly nourished young children, especially those with insufficient vitamin A, or whose immune systems have been weakened by HIV/AIDS or other diseases. In populations with high levels of malnutrition and a lack of adequate health care, up to 10% of measles cases result in death.”

”The overwhelming majority (more than 95%) of measles deaths occur in countries with low per capita incomes and weak health infrastructures.”

”Measles outbreaks can result in epidemics that cause many deaths, especially among young, malnourished children. In countries where measles has been largely eliminated, cases imported from other countries remain an important source of infection.”

Precis som det var med svininfluensan, där de få svenskar som faktiskt dog hade väldigt dålig hälsa redan innan. Stark oro är befogad i ett fåtal fall: vi andra måste hålla huvudet svalt och se hur vi kan hjälpa andra och varandra, utifrån våra olika förutsättningar, utan att utöva tvång och våld.

När jag fick mitt första barn för över 30 år sedan hade jag inte en tanke på att låta bli att vaccinera. Däremot ville jag veta att vaccinerna han skulle få var bra. Min morfar var läkare och min mamma journalist, jag var uppfostrad av båda att hålla mig informerad och själv ta ansvar för min hälsa. Men mina frågor möttes av höjda ögonbryn. Varför ville jag veta? Litade jag inte blint på läkarna? Vem trodde jag att jag var?
En enda läkare (en helt vanlig barnläkare på ett BVC i Göteborg) hade vänligheten att upplysa mig om att det fanns olika vaccin, att det var mycket kvicksilver i vissa vaccin, att det fanns föräldrar som valde att skjuta upp vissa vaccinationer några år för att barnens eget immunförsvar skulle ”hinna bli starkare”.

Detta gav mig något att tänka på. Jag fick tre barn till, och ännu mer anledning att sätta mig in i frågan om vacciners verkan. Jag läste många texter, intervjuade många föräldrar och läkare, benade i många rapporter och mycket statistik. Det jag kom fram till var att det inte går att säga säkert att alla barn gynnas av vaccinationsprogrammet. Enligt min uppfattning är detta fortfarande giltigt. Det finns vissa vacciner som troligen är mer eller mindre viktiga att ta och andra som troligen är mer eller mindre dåliga att ta. Det finns omständigheter som spelar roll för effekten av varje vaccin.

Därför måste jag som förälder göra ett så informerat val som möjligt när det gäller varje vaccin, varje vaccinationstillfälle, varje barn. Jobbigt! Men viktigt.

Vi valde alltså att vaccinera, men inte utifrån vaccinationsprogrammet. Vi väntade några år med att ge vissa vaccin, vi fick hjälp att hitta vaccin med mindre eller inget kvicksilver i eftersom alla de vanliga vaccinen då hade för mig oroande höga kvicksilverhalter. Vi var privilegierade nog, och prioriterade hårt, för att kunna ta oss den tid och energi som krävdes. Ändå var det ingen lätt sak att hitta en egen väg genom det öronbedövande larm av skrik, panik och propaganda som vaccindebatten förs i. Det är alltid svårt att behöva ta beslut själv. Som förälder är man extra osäker och de allra flesta vill helst bara att experterna ska tala om hur man ska göra.

Problemet med det är att det alltid kommer att finnas experter som säger emot varandra. Vetenskapen är fantastisk på många sätt men det finns ALLTID utrymme för tolkning, varianter och oväntade effekter. Att även seriösa forskare och kliniker kan ha olika uppfattningar kan bero på allt från ren övertygelse (det allra vanligaste skälet, tror jag) till grupptryck, ekonomisk ångest, psykologiska problem, helt omedvetna prioriteringar, kopplingar till industrier och så vidare.

Hur vi föräldrar än vänder oss så har vi ändan bak, och vi kommer ALDRIG att ha några garantier för att våra barn inte blir sjuka och dör, vare sig vi vaccinerar eller ej. Vi kommer troligen aldrig heller att få total klarhet i om det finns en koppling mellan vissa vaccin och vissa sjukdomar, om flockimmuniteten verkligen påverkas av vaccinationsgraden eller bara av immunitet på grund av genomgången sjukdom, om det är hälsosamt för (i övrigt friska) barn att få barnsjukdomarna, om vaccinet kan vara skadligt för vissa på grund av hur just deras kroppar och hjärnor är sammansatta, om hur stor risk det är att man smittar trots att man är vaccinerad. Och så vidare, och så vidare.

Vi kan alltså inte få några entydiga svar på vissa frågor. Ändå måste vi fatta beslut, även när vi känner oss ensammast i världen. Därför är det enda vi kan göra att ta del av så mycket information vi kan, vara så källkritiska som möjligt – och sedan hålla tummarna.

Därför är vaccindiskussionen föräldrar emellan, och den mellan föräldrar och sjukvården, och mellan myndigheter och medborgare, enormt viktig. Föräldrar måste kunna stötta varandra i att göra informerade val. Sjukvården och myndigheterna måste stötta föräldrarna i att göra informerade val. Val som naturligtvis aldrig kan se exakt likadana ut, eftersom alla föräldrar har sina egna erfarenheter, olika alla andras. Men som alltid görs med barnets bästa som mål. Vi måste utgå från att vi kommer att välja olika, och se hur vi ändå kan leva sida vid sida.

Därför måste vi rikta vår oro åt rätt håll! Inte slå varandra i huvudet utan hjälpas åt att ställa krav på myndigheterna, medierna och företagen. Krav på att alla vaccin ska vara grundligt testade innan de används, och att etiska regler gäller för testning. Att myndigheternas beslut ska vara helt öppna och ärliga. Att alla kopplingar mellan läkemedelsföretagen och sjukvården ska synliggöras och problematiseras.

Vi måste diskutera hur samhället och våra rutiner kan göra oss sjukare eller hjälpa oss att vara friska. Hur allvarlig är till exempel karensdagen för folkhälsan? Hur kan näringslivet, arbetsgivarna och myndigheterna bidra till att vi får vila mer, äta bättre och ta hand om oss på ett hållbart sätt?
Hur kan vi själva ta ansvar för att stärka vårt eget immunförsvar, så att vi inte blir sjuka lika lätt, inte drabbas så hårt av sjukdomar vi ändå får? Hur kan vi se till att inte smitta andra om vi ändå blir sjuka? Hur skyddar vi de med autoimmuna sjukdomar och andra särskilda förutsättningar?

Om vi inte vänder vaccindebatten till något konstruktivt nu, genast, är jag rädd att vi kommer att landa i en situation där föräldrar tvingas fatta ofrivilliga eller ogenomtänkta beslut. För våra barns skull måste vi börja lyssna på varandra, med respekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *