När tiden är ute

Tänker på döden igen. På västerlandets syn på döden som ett straff, som något man kan vara mer eller mindre värd.

Idag tänker jag på en man som jag träffade i somras på konferensen Response Protocols in Emergencies ‘The Voice of Victims’ i London. Han berättade för mig och min kollega att han hade stått i tunnelbanevagnen som sprängdes mellan stationerna Russell Square och King’s Cross den sjunde juli 2005. ”Nitton personer dog i den vagnen”, sa han. ”Men du överlevde!” svarade min kollega. ”Bara på grund av de nitton som stod framför mig och som dog”, svarade han omedelbart. ”Deras kroppar skyddade mig”.

Det är inte alls ovanligt att överlevare känner skuld för de som dog. Den här mannen förknippar för alltid sitt öde med de nitton som dog framför honom. Det är som om han måste bära runt på dem, i hela resten av sitt liv.

Liknande tankar väcks när man läser om äventyrare som orsakar andras död, som de två män som gick vilse i de svenska fjällen och larmade fjällräddningen. Helikoptern råkade in i ett oväder och kraschade in i en bergssida, tre personer dog. ”Hur lever man med en sån sak?” sa min dotter. Hur står de ut, alla de som ofrivilligt orsakar någon annans död?

Men om man lever i en annan kultur, med en annan syn på döden, som något oundvikligt, ödesbestämt, då behöver man inte känna den där skulden. De som dog i helikoptern skulle dö helt enkelt, deras tid var ute. De nitton som dog i Kings Cross-vagnen likadant. När din tid kommer så kommer den, oavsett om du har varit en dålig eller bra människa.

När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen 2004–2006 gjorde vi en intervju med en thailändsk buddhistisk munk. Det var många som undrade om thailändarna kände mindre sorg än svenskarna, och vi ville fråga om det.

”Självklart känner vi lika mycket sorg när vi förlorar någon vi älskar”, svarade munken. ”Men vi frågar oss inte varför det hände. Vi tror att det är karma, något du bär med dig från tidigare liv, inget du kan rå för i det här livet men det bestämmer ditt öde. Många svenskar som har förlorat någon vill veta varför, och det verkar vara smärtsamt att inte finna svaret.”

 

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *