Ljud jag minns: böneutrop

För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.

Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:

Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (”altitude sickness” eller ”acute mountain sickness” – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.

NDSC_0047

På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.

5 thoughts on “Ljud jag minns: böneutrop

  1. Kiss jag minns. Men det går över! På det hela taget är det ganska lustigt att samma barn som väckte en klockan fem på morgnarna plötsligt en dag är tonåringar som är helt omöjliga att väcka före tolv. Alltid är det nåt, liksom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *