Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

Gösus, som de säger i Feskekörka

1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.

1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.

Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.

Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)

Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)

I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!

Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.

15 thoughts on “Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

  1. Anonymous says:

    Din dotter har rätt, filmen är bättre.

    Förresten, såg du inte uppsättningen på Göta Lejon, 1985. Bruno Wintzell satte upp den och spelade Jesus. Föreställningen gick dåligt och han gick i konkurs. Wintzell alltså, inte Jesus.

    Enligt Wikipedia gjorde Roger Pontare Judas och Cornelis Vreeswijk Herodes men det är mer än jag kommer ihåg.

    Arne

  2. Jag var mkt skeptisk, men vi gick ändå tidigt i höstas, det var en födelsedagspresent till E (K var på premiären i Sth). Jag har inte koll på vem som spelade Judas, men han var fenomenal, överglänste Jesus. Men det är nog meningen, tror jag, det är ju Judas som är den mest komplicerade gestalten på många sätt. Och jag håller med om att översättningen är genial – det var den jag var mest skeptisk inför, men den var verkligen bra!
    Och den låten du nämner har jag haft på hjärnan på sista tiden, den är fin.

  3. Om ödet hoppar hage rakt på dig igen, ställer jag gärna upp som sällskap. (Jag fiskar inte efter gratisbiljetter; jag är bara fullständigt och totalt hopplös på att ta initiativ och komma iväg och hade behövt en musikalnanny som drog iväg mig på dylika tillställningar.)

  4. 80-talet är borta för mig, jag var småbarnsförälder till en hel bunt med ungar och mina kulturupplevelser bestod mest av Djungelboken, Hejkån Bäjkån, Flugsoppan och Spice Girls.

    Men Vreeswijk som Herodes hade man ju velat se!

  5. Ja det är verkligen sant att Judas roll är den bärande och engagerande på ett helt annat sätt.

    Kul att du också gillade översättningen!

  6. Aha! Tack för lösningen på ”Could we start again please”-mysteriet.
    Jag var och såg den i mars med några kompisar och en av dem hade aldrig hört den låten fastän hon säkert hade kört slut på skivan en gång i tiden.
    Jag fattade ingenting. Klart den låten fanns med.

    Roger Pontare spelade även Judas i Härnösand 1998 (var det väl?). Knökfullt i Domkyrkan gång på gång var det i alla fall.

    På Göta Lejon var jag också nöjd med översättningen och med Pilatus.
    Lite konfunderad över den kitchiga snön på slutet dock.
    Men att Jesus var ensam på korset på scenen gjorde att ”jag” var där mer än om jag hade suttit bredvid och sett kvinnorna stå där. Så även om det var ”mindre historiskt” så var det bättre teologiskt.

  7. Glöm inte tala om för kompisen att hon inte är senil, som jag trodde ett tag att jag var.

    Snön tolkade jag som någon slags yrsel och flimmer.

  8. Ullah says:

    Jag älskade JCS när jag var liten! Lyssnade både originalet ovan och den svenska versionen, med Agnetha Fältskog som MM, Peter Winsnes (tror jag han hette) som Jesus och framför allt Arne Jansson som Judas. Vi hade en privat AJ-fanclub i Kungälv, vi älskade honom!
    Vi började till och med förfölja en kille på högstadiet som vi tyckte liknade honom. Själva var vi 9-10 år. Förresten håller musikalen fortfarande, den bästa enligt mig.

  9. Haha, fick killen någonsin veta varför ni förföljde honom? Jag vet inte vem Arne Jansson är men jag förstår att han måste ha varit gudomlig :)

  10. Ullah says:

    Ja, det var han! Och killen märkte att vi förföljde honom och blev väldigt irriterad. En gång fick han tag i mig och höll fast mig hårt i armen och röt att vi skulle sluta hänga efter honom. Jag såg det som en stor framgång och min kompisar var jätteavundsjuka!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *