Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

10 thoughts on “Vår kvinna i Norrping

  1. Det är förstås alltid bättre att vara levande nu. Men inte kommer du att vara senil vid 72! Då kommer det att finnas fantastiska moderna mediciner som botar demens och gör att man kan flyga.

  2. Anonymous says:

    Ett automatiskt email påminner mig om att det är dags att ta min medicin.

    Går ut i köket för att hämta pillren

    Kommer tillbaka utan pillren men med en tallrik pannkakor med lingonsylt och vispad grädde.

    Senilitet kan vara ganska god ibland :-)

    Arne

  3. Tack Anna för ett härlig beskrivning av mamma. Hon är rätt enastående faktiskt.
    Det var nog rätt många fester på Smörblomman och jag kan bara anta att den franska skönsången framfördes på dom alla…. :)

  4. Hej Peter, det var typ hundra år sen! Eller 45 eller nåt :) Ja, enastående är helt rätt ord. Kul att du gillade beskrivningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *