Du och jag har ansvar för hatet

Var på Publicistklubbens debatt om näthatet. Panelen bestod av Mats Dagerlind, skribent på Avpixlat, Linda Hjertén, reporter på Aftonbladet, Sakine Madon, politisk redaktör på Norran och författaren Katarina Mazetti. PK:s ordförande Stina Dabrowski var moderator. Här kan man läsa ett sammandrag av debatten, skrivet av Clas Svahn på DN.

Det blev en ganska rörig och dålig debatt. Alla verkade prata om olika saker, flera ville göra gällande att det är skillnad på olika sorters hat: vuxnas, ungdomars, hat i telefon, i brev, i mail, i kommentarsfält, öga mot öga.

Men det är ju ingen skillnad. Det handlar alltid om att man vill uttrycka sin avsky för någon. Genom att såra, förnedra eller skrämma. Eller allt på samma gång.

Och orsaken är också alltid densamma. Man känner sig själv sårad, förnedrad eller skrämd. Det finns INGEN trygg, orädd människa som i en trygg situation hatar någon annan, eller ger uttryck för hat.

Där borde diskussionen starta.

Ta Mats Dagerlind och Avpixlat. En sida som skapats av människor som känner sig sårade, skrämda och förnedrade. Som anser att de blir överkörda, undanskuffade och tystade.

Dabrowski frågade flera gånger varför Avpixlat inte har någon ansvarig utgivare. Dagerlind slingrade sig först och skyllde på att det är en blogg och ingen tidning, och att om de ska ha en ansvarig utgivare så ska alla bloggar ha det.

Sedan sa han att ingen av de som driver Avpixlat vågar vara ansvarig utgivare för att man då riskerar att bli hotad, utfryst eller dödad. Detta bemöttes med hånskratt, men borde tas på djupaste allvar. Självklart ska man ha rätt att ge ut anonymt det man tror sig bli dödad om man säger högt. Och även om texten i sig är djupt provocerande behöver den inte vara olaglig, men kan ändå få kommentarer som är olagliga.

Vilket Dagerlind angav som det andra skälet till att ingen vågar vara ansvarig utgivare: för att man då blir juridiskt ansvarig även för kommentarerna, och alltså riskerar att åka i fängelse för att man, som han sa, ”inte har resurser att moderera alla inlägg”.

Vem tvekar inte inför ett sånt ansvar? Om jag riskerar böter och fängelsestraff för att någon dåre skriver något olagligt i kommentarsfältet härnere så kanske jag hellre skulle låta bli att skriva, än att bli ansvarig utgivare på bloggen.

Å ena sidan risk för tystnad, censur, en situation där pengarna styr vilka åsikter som kommer fram.
Å andra sidan ett kaos där man ostraffat kan släppa lös sina galna hyenor, låta dem äta upp folk och skylla på taskiga omständigheter.

Det borde finnas sätt som gör att man kan uttrycka sina åsikter lagligt OCH anonymt OCH utan att kunna skylla på andra när det går illa. Men jag misstänker att det inte räcker med mer avancerad teknik eller bättre skrivna lagar, även om man kanske kommer en bit på vägen. Jag tror att det enda som fungerar är att alla tar ett personligt ansvar. De som kommenterar. De som ringer, skickar brev och epost. Journalisterna. Redaktionerna. Utgivarna. Webhotellen. Polisen. Framförallt de som kommenterar, ringer, skickar brev och epost.

Det finns såklart en massa saker man kan åtgärda på vägen.

• Som kommentarsfältägare bör man vara mycket mer aktiv med att moderera. Jag har tyckte länge att det är snålhet och galenskap att ha så dåligt modererade kommentarsfält som de flesta tidningar och företag har. När vi drev föräldraNätet (som det hette 1997-2004) hade vi som mest cirka 150 000 medlemmar och det gjordes cirka (för den tiden svindlande) 4 000 nya inlägg per dygn i våra forum. Vi hade i stort sett inga problem med hatiska kommentarer och troll, och det var för att vi hade en aktiv communityansvarig och minst en frivillig så kallad Snackvärd i varje Snackgrupp: folk som höll koll, aktiverade och lugnade diskussionerna.

• De stora mediahusen bör anställa folk som sorterar all inkommande mail, filtrerar bort skit och polisanmäler alla hot. De har råd att värna om sina anställda.

• Polisen och politikerna bör diskutera hur anmälningar ska hanteras på ett sätt som gör att människor orkar anmäla.

Men i slutändan handlar allt om personligt ansvar.

Vi har alla en roll, hur liten den än är, och vi har ett personligt ansvar vare sig vi skriver en kommentar, en artikel eller en lag. Vi har ett ansvar som föräldrar, lärare, kompisar och kollegor, som chefer och makthavare: att bemöta andra med respekt, att visa hur det känns att bli respekterad. Även om vi är sårade, rädda eller förbannade har vi ett personligt ansvar för allt vi säger till andra och gör mot andra, och vi kan aldrig skylla det ifrån oss.

2 thoughts on “Du och jag har ansvar för hatet

  1. Mitt i prick som vanligt, Anna.
    Jag fick dåligt samvete idag när jag skrev *spyr* som kommentar på en fb-länkning till http://www.bt.se/nyheter/boras/flickorna-skulle-pyssla—pojkarna-fick-bowla-%283645962%29.gm . Det var ju bara en västanfläkt, men ändå en ganska onyanserad kommentar.
    Men sen ska man ju också minnas att det kan vara som följer, som min kära dotter påminde om i söndags på fb. (Det är en lång bloggpost av Amanda Palmer, väl värd att läsa.)
    ”Glöm inte att allt inte är hat. Det här är en lång blogg, men läs den. Den är inte en tävling om huruvida vänster- eller högerskribenter får ta mest skit, eller vem som vinner/förlorar mest på näthat. Den handlar om motsatsen till hat, om att återfå tron på mänskligheten. Läs.”
    http://www.amandapalmer.net/blog/20130108/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *