Video

Utrensning av Sofi Oksanen

”Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin egen svåger som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövare, men hon är lika mycket dess offer.
En dag i början av nittiotalet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad ung kvinna i sin egen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick.
Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne, och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Långt därifrån.”

Det finns ett antal ord i den där baksidestexten som får mig att ställa tillbaka ”Utrensning” i bokstället: Estland, nittiotalet och trafficking till exempel. Jag gillar böcker som blickar framåt, inte bakåt, och har svårt för skildringar av misär. Hade det inte varit för Breakfast Book Club hade jag aldrig läst den, men nu var jag sjuk i helgen och Utrensning-träffen närmar sig, så jag slog mig ned i soffan.

Oksanen låter två kvinnor berätta sina historier växelvis. I Aliides kapitel får vi uppleva Estland på 40-talet. Zara växer upp i Vladivostok på 80-talet och blir lurad in i prostitution, droger och förnedring. En man bidrar med korta anteckningar från sitt gömställe i Estland. I början har man ingen aning om hur de olika berättelserna hänger ihop, men ledtrådarna fogas till varandra och de tre personernas liv vävs samman.

Utrensning är en thriller med historisk och politisk bakgrund. Den är också en beskrivning av moralen: hur överraskande snabbt den kan fås att flaxa iväg, hur lätt det är att knäcka samvetets ryggrad med hot om våld, svält, ensamhet, utanförskap. Vi tror att vi aldrig skulle kunna svika, ange, blunda för oförrätter, men om vi blir hotade och terroriserade så sviker vi och blundar.

Jag hade svårt att komma in i handlingen först: det var rörigt att hoppa mellan tider och platser som jag kan väldigt lite om. Mycket av handlingen ligger i skugga och blir bara belyst lite i taget. Just den pusseldeckargrejen hade jag gärna varit utan. Jag irriterade mig på huvudpersonernas karaktärer, de verkade orimligt hemlighetsfulla och förvirrade.

Det var också mycket bakgrundsbrus som störde, långa beskrivningar av detaljer i rummen, mycket om smutsen och eländet, texten stannade gärna vid spottstrimmor, mögliga svampar, kattpiss, var i ögonen och krälande flugor. Lite för naturnära för mig.

Men när Aliide och Zara började klarna blev det spännande och gripande. Smärtsamt ibland, när man måste följa med till platser där modet har tagit slut och hopplösheten har tagit över. Men värt det. Jag tyckte mycket om slutet på Zaras och Aliides berättelse.

Nästan allra sist kom det plötsligt en fjärde röst in i handlingen: en okänd protokollförare. Tempot och stämningen försvann med en gång och det var alldeles för många sidor upp och ner med konstiga kodnamn och byråkratspråk innan jag fattade vem som var vem och vad som hände. Och sen en estnisk språknyckel – jag hade föredragit att få översättningarna simultant.

8 thoughts on “Utrensning av Sofi Oksanen

  1. Jag har precis läst ut den och gillade den jättemycket! Jag tycker att det dunkla och bitvisa, oförklarliga och hoppiga mycket väl stämde överens med hur tillvaron måste ha tett sig för människor i kommunisttidens Estland – kan man lita på de halvkvädna visor som sägs, vad är det som inte sägs och så vidare. Och miljöskildringarna! Fantastiska tycker jag – och Oksanen är så UNG, jag tycker det är det märkvärdigaste. Hur hon på den här sidan allt elände kan gå tillbaka så under skinnet på människor som levt under helt andra betingelser.

    Ruggig och bra. Ruggigt bra. Men någon feelgood är det ju inte;-)

  2. Det är sant, hon måste ha en otrolig fantasi och hört många historier.

    Men nej, jag tyckte ändå inte att den var så fantastisk. Inte på grund av hantverket, många av mina älsklingsböcker har liknande brister, det kan man överse med. Och inte för att jag bara läser feel-good (det gör jag alldeles för sällan). Men den sortens historia, tung och lerig och flugig och mörk, det är bara inte min grej.

  3. Nej, jag är själv lite förvånad över att jag gillade den så mycket med tanke på feelbadet.

    Lustigt nog, eller lustigt är ju just vad det inte är, har jag precis avslutat en annan bok med eländes- och traffickingtema: Monica Alis In the Kitchen.

    Den var jag däremot tvungen att lägga ifrån mig i ungefär en månad innan jag orkade ta itu. Den var så tydligt downhill och det pallade jag inte då.

  4. Kanske hänger det ihop med hur lätt man har att dras med. När jag var yngre kunde jag inte lägga nån som helst distans mellan mig och roman- eller filmkaraktärer. Jag grät i dagar efter att ha läst 1984 och kunde inte sova på en vecka efter att ha sett ”I Never Promised You a Rose Garden”.

    Som vuxen är jag bättre på att hålla mig inom mig själv, men om boken/filmen är för läskig eller för deppig, då får det vara. Jag har nog med mitt eget liv liksom :)

  5. PS Men sen finns det ju jättehemska saker som man bara måste se eller läsa klart för att det är så sjukt bra! Typ nio eller tio av tio möjliga!

  6. Jag väljer också rätt noga nu för tiden. Fast ingen utomstående skulle nog fatta urvalsprincipen;-)

    På fredag har Norwegian Wood premiär, den längtar jag efter att se. Lite konstigt med japansk naturlyrik (i alla fall är ju romanen sådan) just nu möjligen. Eller så just precis rätt.

  7. Åh, jag såg den i måndags – och läste ditt fina erbjudande först nu. Å andra sidan fick jag gå med maken och det är sällan det funkar så… Den var sorglig, vacker och frustrerande. Trogen romanen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *