Bakom en helt vanlig dörr

Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.

Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
”Goddag”, sa jag och förklarade mitt ärende: ” … så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss.”
”Nej”, svarade tanten skarpt och stirrade på mig. ”Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte.”
”Oj då”, svarade jag. ”Jaha”, sa gumman och tog ett steg mot mig, ”hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!”

”Oj då” sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
”Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom.” ”Oj” svarade jag uppriktigt berörd, ”vad tråkigt, så nu har hon …”
”Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor”, avbröt min granne. ”Så jag är ingen bra mamma.”
”Oj”, sa jag igen. Vad skulle jag säga.

Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. ”Jag tror att det är en konspiration”, sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. ”Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?” Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.

”Så du vill inte hyra ut alltså”, sa jag och började backa mot trappan, ”det förstår jag. Men … lycka till med allt nu, hejdå!”.
”Lycka till” fnös tanten, ”det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och …”
”Hejdå!” ropade jag igen och flög uppför trappan.

Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.

13 thoughts on “Bakom en helt vanlig dörr

  1. Men hjälp. På något sätt kan jag tycka synd om henne. Kanske du var den enda hon hade att prata med på flera dagar. Och tänk … vilken historia. Nästan som inledningen på en roman ;)

  2. Det är mycket som döljs bakom folks pannben – och dörrar.
    Om du knackar på nån gång då och då så får ni nog använda förrådet gratis snart.. och vi får den spännande fortsättningen.

  3. Jag tyckte också lite synd om henne, och det är inte helt otroligt att jag knackar på där igen. Fast en gång i veckan kan jag inte lova.

    På förekommen anledning (i ett mail) så vill jag intyga att det här är en Sann Historia. Nästan mer än sann, eftersom jag bara tog med en del av galenskaperna.

  4. Hahaha, en sådan härlig lördagsbild. det är nästan som om det vore en scen ur en film. Kanske ett uppslag till en bestseller!

    Rolig, sorglig och gripande. (dessutom välformulerat av bloggerskan!)

  5. Lena/northofsweden says:

    Som sagt: Oj.
    Jag är ganska övertygad om att du kommer att knacka på igen och det är väl precis rätt sak att göra. För tantens och för din egen skull.

  6. Nej det fattades ganska många flingor skulle jag vilja säga. Men möjligen rör det sig om en slags vardagsgalenskap – nu tänker jag absolut inte i medicinska termer och jag har ju bara pratat med henne i en kvart, så vad vet jag. Men jag får en känsla av att det är sånt som kan hända när man får vara för ensam och för bitter för länge.

    Det känns inte väldigt lockande att knacka på igen – men nästa gång vi har bakat går jag nog ner med några bullar.

    Tack förresten Mifflan!

    PS Min teori om troll, som några av er vet redan, är att de är högst verkliga och att vi bara kallar dem för annat, modernare idag.

  7. Kan bara instämma i kören: Ojoj! Lite bullar kanske skulle göra susen. Och dig till en fin(are) människa. Själv hade jag nog flyttat… ;-) Eller hyrt något hos Shurgard.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *