Grannar – hur gör man?

Min familj har haft mycket skadeglädje åt mitt möte med den speciella grannen igår och tycker att jag får skylla mig själv. De tycker att jag är en grannromantiker, och det är jag nog.

När jag var liten kände jag många av våra grannar i vårt åttavåningshus. Min mamma skickade mig ofta för att låna socker, mjöl eller verktyg hos grannarna. Jag lussade för alla tanter och farbröder på vårt våningsplan tills jag var tio-elva år. Två av våra grannar hade en reservnyckel hem till oss, och vi hade deras. Och så vidare, ni fattar grejen. Man hade nån slags relation til grannarna förr i tiden.

Med mamma och välförtjänt lussebulle -66

Det där brukar jag tjata om för mina ungar. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man känner sina grannar längre. Enligt en undersökning i somras har var fjärde stockholmare aldrig varit hemma hos sin granne, och var tionde kan inte ens namnet på någon av sina grannar. En annan undersökning visar att mer än hälften av alla svenskar störs av sina grannar. Det här gäller framförallt de yngre, som oväntat nog är mer kritiska än äldre till sina grannar och tycker att de borde hålla sig undan. Så när våra grannar ringer på och vill låna en kopp socker blir jag helt upprymd och säger till familjen att ”ser ni nu, vad bra det är att ha snälla grannar”!

Och så visar det sig att en del grannar är mer än en smula excentriska. (Det visste jag i och för sig redan: 1983 hade vi en granne på Kocksgatan som slängde ut alla sina möbler genom fönstret.) Visserligen ska det mer till än små troll till nabor för att hejda min entusiasm. Men när jag kom hem igår började jag fundera på hur vi sköter det här med grannskapet egentligen.

Min dotter som har bott i Japan berättar att man bör gå runt till alla grannar och ge dem presenter när man flyttar in i huset, och att man får presenter tillbaka. Plikt och formell artighet skyddar mot konflikter som uppstår när man är trångbodd. I Italien däremot talar man om ”grannraseri” sedan folk har börjat mörda varandra för att få tyst på skrikande barn och skällande hundar. Nu tror jag inte att det kommer att bli så illa i Sverige, trots att den yngre generationen verkar bli alltmer lättstörd. Våra hus kan inte jämföras med de de tunna, illa byggda husen i det fattiga Italien. Men: om vi varken har plikt eller lust att lära känna och våga prata med grannarna, hur gör vi då för att samexistera så fredligt som möjligt?

En idé är att det ska finnas en granncentral i varje hus, ett litet fikarum på nedre botten. En annan att alla hus ska ha en grannsamordnare som ser till att grannsämjan hålls (och som får bo gratis som tack för besväret). Eller ska vi göra som japanerna, muta varandra att vara snälla?

3 thoughts on “Grannar – hur gör man?

  1. Japanerna har kläm på en hel del när det gäller friktionsfri mellanmänsklig samvaro, vill jag påstå. Fast vad som ryms under den kontrollerade och konfliktfria ytan kan ju vara lite vad som helst.

  2. Anna says:

    Åh, jag är också för mer gemenskap med grannarna, det är ju mycket trevligare när man känner människorna man har så nära omkring sig. I vårat hus har vi bra granngemenskap, grillar ihop, odlar i gemensamt växthus och småpratar ute på gården. En stor bidragande faktor har varit barn och rökning (!) som får ut oss på gården, samt att vi inte har egna balkonger att sitta och uggla på. Söndagskaffet efter frukost nere på bänken om somrarna har varit en höjdare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *