Mobbning börjar och slutar med de vuxna

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn – det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som ”håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken – en äldre dam – talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: , , , , , .

12 thoughts on “Mobbning börjar och slutar med de vuxna

  1. Till stor del håller jag med dig, men jag tycker ändå det finns fördelar med att gå på en stor skola. För det första är det mycket större chans att man hittar några vänner, eller folk att umgås med. I ettan och tvåan gick jag i en klass med 18 barn, och var i princip ensam hela tiden. Men det bästa är ändå att gå på en stor skola i en liten klass, som jag gör nu :) Då har man alla möjligheter. //Agnes

  2. northofsweden says:

    Våra barn gick på en skola som tillämpade Farstamodellen. Jag vet inte något om de andra varianterna du nämner och det var aldrig aktuellt med någon ”modell” för vår del, men jag tyckte att det fanns en poäng med att föräldrarna inte blev inblandade från början och det var att jag tror att många föräldrar rent instinktivt bara tar sin egen mobbande unges parti och att den mobbade då kanske får både mobbaren och dennes föräldrar emot sig. Men jag har som sagt inga personliga erfarenheter av någondera.

  3. Vilket svårt ämne. Jag tror du har väldigt rätt i att vuxna och barn behöver umgås mer. Både de som mobbar och de som mobbas. Ofta visar det sig att de som mobbar har mer social kompetens än de som blir mobbade. De är bättre på att ”läsa” människor, men använder inte nödvändigtvis den kunskapen på ett empatiskt sätt. De blir ju ofta också ”ledare”, får med sig andra. (Vi hade en person i vår klass när jag var liten, som var precis sådan. Han lyckades få de andra barnen att gå på ett led till och från skolan, efter hans rangordning. En 7-åring! Och han var INTE snäll.) Det finns en annan modell som kanske heter Giraffspråket. Den skall vara effektiv.

  4. Agnes: det låter bra att gå i en liten klass i en stor skola, och det är förstås bara en generell sanning att det är bättre sammanhållning i mindre skolor. Bra att du trivs där du är nu!

  5. NoS, du har helt rätt i att en del föräldrar tar parti för sina egna barn på ett onyanserat och aggressivt sätt. Men det handlar ju om att få alla inblandade, även föräldrarna, att lugna ner sig och fundera.
    Att inte ringa föräldrarna till den mobbade kan i värsta fall betyda att mobbningen pågår i åratal utan att föräldrarna vet om det, förrän någon lärare med hjärnan i behåll ringer och berättar. Sjukt men sant.

  6. Intressant och bra skrivet. Jag tror en del av problemet ligger i att klassenbs föräldrar inte känner varandra. Det är mycket lättare att det mobbade barnets föräldrar känner sig pâhoppade och tar sitt barn i försvar dâ.
    Men majotiteten av dagens föräldrar vill nog inte engagera sig mer i skolan…snarare mindre.

  7. Jag håller med dig. Tillräckligt med vuxna bland barnen är a och o. Sen ser jag också vissa problem med t.ex. kamratstödjare. Det är helt okey med dessa, men det finns en risk att de vuxna överlåter ansvaret på barnen.

  8. Så svårt ämne. Jag upplevde själv på nära håll hur en skolkamrat till min son mobbades av en lärare på det grymmaste sätt. När vi väl förstod var vi flera föräldrar som tog upp ärendet med skolans ledning och till slut hotade med att inte släppa iväg eleverna till skolan. Dessvärre tog det åtskilliga månader innan något hände. Men en tacksam mamma till eleven som mobbats och en elev som kunde börja andas i skolan blev ändå resultatet. Och också signaler till övriga elever om att det som läraren ägnat sig åt inte var ok.
    Jag tror att skolan måste våga öppna ögonen och inse att mobbing finns överallt….precis överallt. Sen kan man ta itu med åtgärderna för att göra något åt det.

  9. Anna Malaga: det finns många föräldrar som inte vill eller orkar engagera sig mer i skolan, och jag förstår dem. Problemet är att det finns så få fungerande sätt att engagera sig. Skolan är ofta dålig på att släppa in föräldrarna och ge dem ansvar.

  10. Björn: det är förvisso en del av problemet och man borde prata mer om hur mycket, och vilket sorts, ansvar barn ska ha för konflikter i skolan.

  11. Christina, har du sett DN Debatt idag?

    Enligt författarna är var tredje mobbningsfall i skolan orsakat av att en lärare mobbar en elev.

    Man vågar knappt tänka på hur illa det passar ihop med alliansens förslag att ge lärarna större makt att ”disciplinera” eleverna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *