Föräldern med på resan

När du kommer hem ligger sonen på soffan och läser. Han får knappt plats i er lilla soffa längre, benen är långa och de håriga fötterna är jättestora. När hände det? Det går så fort!

I kväll kommer några av hans klasskompisar hem för att jobba med ett grupparbete i religion. Det går åt mängder av mackor, te och chips och det blir säkert politiska diskussioner. En del av killarna känner du ända sen dagis, nu är nästan alla längre än du själv. Du är inte längre föremål för deras beundran, men de hälsar vänligt och frågar hur det står till.

Du inser att det bara är en tidsfråga tills sonen ska ge sig ut i världen på egen hand, och du undrar vad du har gett honom som kan vara bra att ha med på vägen. Ni har ju haft era duster och ibland har det varit en knagglig stig. Men nu verkar han vara en hyfsat stabil person. Det är egentligen rätt otroligt att man har fått vara med om denna utveckling.

Tonåren är en av de perioder när det händer allra mest. Om man tittade in i en tonårings hjärna och kropp skulle det likna ett vulkanutbrott. Ta bara aktiviteten bland hormonerna: manliga ungdomars testosteronhalt ökar 200-falt under puberteten. Det känns, tro inget annat! I hjärnan händer det enormt mycket. Förmågan till abstrakt tänkande och perspektivtagning utvecklas under hela tonårstiden. Och allt det här är bara inuti. I den yttre världen ska tonåringen hitta en plats, se en framtid och förbereda sig för den. En tid där man inte kan vara beroende av sina föräldrar på samma sätt, där man är vuxen och klarar sig själv, där man är en egen, tillräckligt erfaren person. Att komma dit är en ganska lång resa!

Vi föräldrar är fortfarande viktiga. Det är vetenskapligt bevisat, om någon nu tvivlar – en forskningsrapport som kom helt nyligen visar att ungdomar som känner sig trygga i sin relation med föräldrarna är betydligt bättre på att handskas med hinder och stress. Så även om vi måste finna oss i att bli onödigförklarade – ett led i processen som ska få barnet att våga kliva ut i världen – så är det viktigt att vi finns kvar, bryr oss och visar tålamod.

Komma nära tar tid
Ibland har man tur – när man får chansen att prata, får förtroenden och inser att ens lilla älskling har blivit stor och ganska klok – kanske klokare och mognare än man själv var i samma ålder. Men det är inte alltid så lätt att få veta hur tonårsbarnet mår. När man frågar får man kanske bara korta, ointresserade svar, om man får nånting alls. Och fast man undrar varje middag hur dagen har varit, och bara får mummel till svar, kan man ändå få höra vid ett annat tillfälle att man aldrig lyssnar.

Det här har sin förklaring. Många tonårsbarn är nämligen mycket känsliga för hur uppmärksam man är när man lyssnar. Helst vill de att man ska släppa allt man har för händer, sätta sig ner och titta dem rakt i ögonen när de har något de vill prata om. Är man ofokuserad eller stressad eller om någon annan är med väljer de hellre att vänta, eller strunta i alltihop.

”Det viktigaste är att föräldern har gott om tid, att det inte är en massa andra saker som stör. Om man berättar något allvarligt vill man gärna att de ska fokusera på det man berättar om. Inte flippa ur, även om det är något de kan tänkas bli oroliga av”, säger sextonåriga Ichii. Kompisen Johanna håller med:
”Om man berättar att ens kompis blivit med barn ska de inte börja skrika och yra: Men du använder väl preventivmedel?!”

”De ska inte vara upptagna. De ska vara på bra humör. De måste orka lyssna”, menar Julia som är 13 år.

Zakarias som är 15 påpekar att närheten till föräldrarna är viktig. ”Framförallt ska de väl vara hemma. Jag ringer knappast till deras jobb för att berätta om mina hjärtesorger. Och om det tar för lång tid mellan att man vill prata och att de är där och inte är stressade så får det vara.”

Anna som är trebarnsmamma tyckte att omställningen till att vara tonårsmamma hade många likheter med att bli småbarnsmamma. ”Jag började med godnattstund igen när min äldsta dotter blev 14”, säger hon, ”för att det var enda sättet att få kontakt. Inte så att jag läste saga, men jag såg till att komma in varje kväll när hon lagt sig, och ha minst en halvtimme över. Plötsligt fick jag veta mer om vad hon gjorde och tänkte på än jag hade vetat på flera år.”

Med tiden inser de flesta tonåringar att de själva är en del av lösningen. Ichii: ”Man måste planera det man vill göra väl, se till att föräldrarna lyssnar. Det är mitt eget ansvar att se till att de fattar, man kan inte bara lämna dem i sticket och tro att de hänger med. Man måste verkligen vara tydlig för att få göra saker som man vill, utan att det blir bråk.”

del 13: Lycklig resa!

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *