Lite ledsen eller tungt deppig

Att bli tonåring kan vara ett uppvaknande till en hårdare och kallare värld än den man trott sig leva i som barn. Kraven från omvärlden blir tuffare. Föräldrarna är inte allt man hoppats de skulle vara. Framtiden är osäker och till råga på allt ser man fel ut och ingen älskar en. Att man blir ledsen då och då är inte så konstigt. Det går i perioder. Efter ett par veckor blir man piggare och lever som vanligt.

”Måste man alltid utgå från att det är något fel när ungdomar blir deppiga? Måste det vara så bråttom att peppa upp dem igen”, säger Robban, pappa till en 16-åring. ”Inte så att man vill att ens barn ska ha det jobbigt i onödan, men det finns faktiskt en annan sida av myntet.

Man är känslig i den där åldern, och man kanske ser världen med lite skarpare ögon än vad vi gamlingar gör. När man är deppig vrider och vänder man på livet och sina värderingar. Det kan faktiskt hända att man blir en bättre människa av det.”

Högst fem procent av alla tonåringar drabbas av det som kallas klinisk depression: när barnet inte kommer ur sin ledsenhet, kanske inte ens kommer upp ur sängen, tappar lusten, orken och aptiten och kanske undrar varför man överhuvudtaget ska leva. Men oavsett om du tror att barnet bara är ledset eller deprimerat finns det saker du kan göra för ditt barn.

Robban berättar: ”När min son hade en riktig svacka för ett år behandlade jag honom lite som en gammal farbror på konvalescenthem. Han verkade knappt höra när jag sa åt honom att äta, sova och röra på sig, så jag fick typ släpa ut honom på promenader, fika och sånt. Jag gjorde ”sov-te” från hälsokosten på kvällen och satt vid hans sängkant en stund varje kväll när han skulle somna. Mest låg han tyst med ryggen mot mig, men jag satt där i alla fall utan att säga så mycket.”

Ibland hjälper vi kanske bäst bara genom att lyssna … och inte ha några svar. Livet är tungt och svårt ibland. Om vi kan lyssna på våra barn, utan att direkt komma med förslag på lösningar, visar vi att det här går att leva med.

Ibland kan man bli trött på allt gnäll. Man får lätt impulsen att säga ”Ryck upp dig!”, kanske för att man själv fick höra det när man var liten. ”Men”, säger Malin, ”jag har lärt mig att det som för vuxna ser ut som en bagatell ofta verkligen är hemskt för tonåringen. Ibland kan man nästan bli full i skratt, men man måste ta dem på allvar, hur litet problemet än kan verka. Tröst och stöd och goda idéer brukar räcka långt. Inte dalta, för visst måste de få sina törnar för att kunna växa. Jag brukar tänka att man ”änglar” barnen lite grann när man märker att de inte mår riktigt bra. Man gör inte en så stor sak av det, utan ger dem bara lite extra omsorg, lite extra ömhet, lite extra möjligheter till ett gott skratt.”

Hjälp vid depression
Om man är orolig för att barnet inte verkar bli bättre är det viktigt att kontakta BUP eller andra barnläkare eller barnpsykologer. Klinisk depression innebär ett eller oftast flera av följande symptom: ledsenhet, aggressivitet, självdestruktivitet, uselt självförtroende, koncentrationssvårigheter, håglöshet, isolering, lättretlighet, ångest, trots, sämre reaktions- och koordinationsförmåga och/eller andra psykomotoriska rubbningar, förändrat kroppsspråk, för mycket eller för lite sömn, svårt att somna, förändrade matvanor, viktstörningar, kroppsliga besvär, missbruk, självmordstankar.

”Min dotter gick in i ett mörker”, berättar en mamma. ”Jag blev fruktansvärt orolig. Hon slöt sig inom sig själv och pratade knappt med oss. Då gick jag rakt på sak och sa till henne: Jag har fått för mig att du har en riktig depression, och det behöver man hjälp för att ta sig ur. Hon ville absolut inte gå till någon doktor eller psykolog som skulle säga att hon var sjuk, men jag förklarade att det viktiga är inte vad det kallas. Vi måste få hjälp eftersom depression påverkar både själen, intellektet och kroppen. Nästa dag lät jag henne fylla i ett självskattningsformulär och dagen efter det sa hon att jag fick ringa BUP om jag ville.”

På BUP rekommenderar man ofta kognitiv beteendeterapi, där man tillsammans reder ut barnets tankar och beteenden. Målet är ge barnet en mer realistisk självbild och öka hennes förmåga att själv påverka sin situation och övervinna svårigheter – praktiska strategier för att klara livet och framtiden helt enkelt.

Anti-depressiva mediciner blir allt vanligare som botemedel, men forskningen är fortfarande oense om medicinernas biverkningar och långtidseffekter. Forskare vid Statens beredning för medicinsk utvärdering anser att deprimerade tonåringar ska behandlas med psykoterapi snarare än mediciner, och på Centrum för suicidforskning och prevention säger man att det bara är mycket svåra depressioner som bör behandlas med mediciner, samt att behandlingen alltid ska kompletteras med samtal och psykosociala åtgärder.

”Det var jobbigt när mamma var orolig” säger dottern till mamman här ovanför, ” ibland kändes det som om hon la ännu mer börda på mig med sina frågor och sitt tjat om psykologer och hur det kändes. Men nu efteråt är jag glad att hon såg hur jag mådde. Det kändes bra när hon tog ledigt för att vara hemma med mig. Det hade varit värre om ingen hade brytt sig om mig.”

del 5: Vänner på gott och ont

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *