Video

Svålhålet

Mikael Niemi (Norstedts 2004)

Kanske verkar det udda att den prosaiske tornedalingen Niemi skriver en bok om något så eteriskt som färder till andra planeter. Men som sagt, berätta kan ju karln. Det första kapitlet i Svålhålet tecknar en ögonblicksbild av glödgrillad harr vid älvens strand så grafiskt att man kan känna smaken av fisken i munnen, vattnets kyla mot ångan från bastun och dånet från rymdskeppet som landar en bit bort.

Men sen bär det av ut i rymden. Och rymden enligt Niemi är ett ganska prosaiskt, för att inte säga geggigt, ställe.

Varje kapitel är en fristånde berättelse. Först kommer vi till asteroiden Runkstrumpan, där ett skämt går överstyr med gräsliga konsekvenser. I nästa kapitel berättar Niemi om rymdluffarens hårda tillvaro, sedan handlar det om sovande stenar, Big Bang (som visar sig bestå av kallpölsa); om otur, azepikulturens glömda skrifter, androider, svarta hål och jävligt äckligt sex. Mitt i alltihop stoppas läsningen på ett brutalt vis av en sekt som visar hur vi blivit grundlurade av författaren.

Det är en riktig rymdsoppa. Ordet ”burlesk” kommer för mig ganska ofta när jag läser. Utomjordingarna är slemmiga, rymden är kukformad, hålen är inte bara svarta utan allt möjligt annat också. Jag var faktiskt tvungen att lägga ifrån mig boken ibland av ren prydhet, det gick inte att läsa utan att rodna eller kväljas på vissa ställen.

Samtidigt är många av historierna intelligenta, kul och tankeväckande. Svålhålet blir ingen favoritbok, men den har satt sina oförglömliga (och kletiga) spår.

Svålhålet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *