Video

Snow Crash

Neal Stephenson (1992)

Hiro Protagonist delar ut pizzor åt maffian. Egentligen är han en hacker, men man måste ju överleva också. Den här dagen har Hiro otur. Först råkar han köra ner maffians pizzabil i en swimmingpool, fast då dyker den übercoola skateboardkuriren Y.T., 15 år, upp och räddar Hiro från det fruktansvärda ödet att inte ha levererat pizzan inom 30 minuter.

Senare samma dag, i den virtuella värld som Hiro och hans kompisar en gång skapade och som nu blivit mer populär än själva verkligheten, försöker en lejd mördare koka hans hjärna (och alla andra hackers hjärnor) med hjälp av ett virus. Och det är inte vilket datorvirus som helst. Det kallas för Snow Crash. Det är tillverkat av en sumerisk gud och kan bryta ner både språkliga och religiösa barriärer.

”When you start out you’re not sure whether you’re missing some background information or a special dictionary to go through the book”, skriver en recensent på Amazon. Författaren Neal Stephenson kastar oss nämligen, utan förklaringar, rakt in i ett framtida Los Angeles uppdelat i tusentals små burbclaves, landbitar som franchise-ägs och regeras av olika företag och organisationer. Tempot är högt. Vi susar efter Y.T. på hennes superplanka när hon harpunerar en bimbobox på motorvägen och ett dystopiskt USA virvlar förbi, upplyst endast av väktarnas strålkastare och lo-glo, skenet från reklamskyltar i neon. Historien berättas i presens i snabba klipp mellan vad som händer Hiro och Y.T.

Huvudpersonerna inser att de måste rädda världen från Snow Crash-viruset. De hamnar i våldsamma situationer med bland andra massmördaren Raven, polisen och olika delar av maffian. Spänningen är snudd på olidlig ibland – hur i hela mörkret ska de ta sig ur det här?

Det finns många anledningar att gilla boken Snow Crash. Förutom spänningen och den minst sagt tankeväckande framtidsvisionen är det en berättelse pepprad med fakta och teorier om språk, tungomålstalande, neurologi, religion och sumerisk mytologi. Alla som gillade Dan Browns mässande i Da Vinci-koden borde ta av sig hatten för Neal Stephenson och Snow Crash – detta är edutainment på en betydligt högre nivå.

Många av personerna i boken är både intressanta och annorlunda. Hiro (som är afro-asiatisk amerikan) är bättre på att döda folk med sina japanska svärd än att få relationen med sin flickvän att fungera.
Y.T. (egentligen en förkortning för Yours Truly) är visserligen mycket ung men har ett fast grepp om sin tillvaro, sin bilfångarharpun och sitt sexliv. Man måste vara tuff för att överleva som femtonåring i Y.T.:s värld, och det känns helt naturligt att hon själv avgör när och med vem hon vill ha sex (det är några ganska barnförbjudna scener i boken).
Den galne mördaren Raven visar sig också ha fler sidor av personlighet – mest såna man inte ville känna till. Och så är det den snälla men totalt dödliga robothunden.

Snow Crash är en föregångare inom cyberpunklitteraturen. När Stephenson skrev den 1992 hittade han på en massa coola manicker varav en del blivit verklighet och en del återstår att uppfinnas. Möjligen var han också den som först använde ordet avatar i sf-sammanhang.

Den här boken gled smidigt in på min favoritlista. Dessutom uppstod två märvärdiga sammanträffanden när jag läste den: dels motsvarade innehållet exakt en teori om språk som jag själv hade gått och grubblat på efter en resa och som jag inte hade hört något om tidigare.
Dels visade det sig att den bok som ena sonen läste samtidigt, Redemption Ark av Alastair Reynolds, även den tog upp det ovanliga temat ”religion via virus”.
Skumt!

Mer om Snow Crash:

Recension på dagensbok.com (juni 2002)
Recension på Snigels blog (juli 2004)
Recension på scifind.co.uk (september 2004)
Köp Snow Crash på SF-bokhandeln

4 thoughts on “Snow Crash

  1. Kan bara hålla med. Lysande bok. Det känns inte som det är långt kvar tills vi har ett program som liknar Earth som Hiro använder. Google Earth + lite snabbare uppdateringar av satelitbilderna och vi är där.

  2. tb says:

    Grym bok, gillar sf i allmänhet och stephensons sätt att skriva i synnerhet. The diamond age är också väldigt bra, fast på ett annat sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *