The Village

Vilka är egentligen monstren i filmen The Village? I torsdags lät jag mig släpas med för att se Shyamalans senaste film, trots mitt motstånd mot skräckfilmer. Men jag blev glatt överraskad. ”The Village” är inte en ”hoppa-fram-och-skräms”-film utan snarare en smart och klurig film som använder monster som en del av kulisserna till själva mysteriet. Det skulle vara lika relevant (eller snarare lika missvisande) att kalla den en romantisk komedi. Jag hade inte sett någon av regissörens tidigare filmer – Sjätte sinnet, Unbreakable och Signs – men nu har jag nästan lovat att se dem på video.

Shyamalan har själv sagt att besökarna hellre ska läsa om hur filmen slutar innan de ser den, hellre än att bara sitta och vänta på den ”twist end” som alla har hört ska komma. Eftersom jag är så himla snäll – och för att den sens moral som avslöjas i slutet är det mest intressanta i filmen – ska jag alltså avslöja själva grejen här. Sluta genast läsa om du är en sån som inte vill veta hur det går!

Filmen utspelar sig i en gammaldags by, ensligt belägen mitt i en stor skog. Familjerna i byn lever ett enkelt liv. Ett råd av kvinnor och män fattar besluten i byn och sammanhållningen är urstark. Men glädjen och tacksamheten över att få leva ett okonstlat liv överskuggas av en ständig oro för monstren som lurar utanför byns gränser.

Två av de unga vuxna i byn vill trotsa farorna och ta sig till städerna som de vet finns därute. De äldste varnar dem – de vet att städerna och människorna i dem är onda. Men när den unge hjälten blir skadad och ligger för döden har byborna inget val längre – de måste låta den unga hjältinnan ta sig genom skogen för att hämta medicin.

Man kan ju tycka att det är lite konstigt att folk som lever så nära naturen inte har några fungerande anti-inflammatoriska mediciner. Det kändes som en felplacerad pusselbit, som ett litet skoskav. Inte logiskt eller naturligt. Precis som det ganska uppstyltade språk som byborna talade – man fick en känsla av att den som skrivit bybornas dialog inte riktigt hade koll på det riktiga 1800-talstugget.

Alla sådana skavda pusselbitar fick sin förklaring när filmens hemlighet avslöjades. Byborna var nämligen moderna människor, på flykt undan nutidens våldskultur och urbana brottslighet. Alla i äldsterådet hade flytt storstaden tillsammans, efter att ha sett sina nära och kära falla offer för mord, knark och girighet, och svurit en helig ed att utplåna städerna och den moderna världen ur sina och sina barns liv. De köpte en bit land, dold för omvärlden i en skog, och byggde upp en by. Och skruvade tillbaka tiden för att leva som nybyggare, så gott de nu förstod sig på det.

För att skydda sina barn mot den farliga världen utanför ljög de ihop farliga monster i skogen och såg till att hålla spänningen vid liv genom några monsterbesök då och då.

Men som alla lögner slog den tillbaka mot lögnarna själva till slut. Och detta, tyckte jag, var filmens ganska intressanta sens moral. Hur långt får man gå för att skydda sina barn? Ska man hota med tandtroll om de inte borstar tänderna? Ska man säga att folk som spelar för mycket dataspel blir avtrubbade och att man blir våldtagen om man går i kortkort kjol? Ska man ta till alla medel för att hindra barnen att gå genom skogen?

Jag tyckte alltså att filmen var helt okej, både som rysare och som drama. Amerikanska kritiker däremot har varit övervägande negativa och tydligen sett all möjlig regeringskritik dold i filmen. Antingen missade jag det helt eller så är ämnet rena klipulvret i USA (troligare).

Däremot finns det en omständighet runt filmen som drar ner betyget lite, och det är att Shyamalan verkar ha plankat hela historien från en bok. Så här skriver
Arbetarbladet
:

Den största överraskningen fick kanske författarinnan Margaret Peterson Haddix när hon såg filmen som gick direkt in på förstaplatsen på biotoppen i USA efter premiären. Handlingen i ”The village” anklagas nämligen för att vara plagierad från Haddix bok ”Running out of time” från 1995.
Både boken och filmen utspelar på 1800-talet i en isolerad by på landsbygden där de vuxna döljer en hemlighet för barnen. Båda berättelserna har även en ung pojkflicka som huvudperson. Och värst av allt för Shyamalans del är att överraskningsslutet, hans signum som regissör, bär stora likheter med ”Running out of time”.

Jag har inte läst boken men det verkar ju ganska graverande! Å andra sidan, idéer har en tendens att dyka upp på flera ställen samtidigt (skyll på C G Jung och hans arketyper).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *