annaxtSåg Henrik Schyfferts föreställning The 90’s igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.
Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så … lågintensiva.
Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!
Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.
När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?
PS Rubriken skulle egentligen ha varit ”Spaningen om 70-talisterna”, men det lät så lamt.
PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.
PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.
PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!
Hmm.. intressant. Har aldrig tänkt på detta, eftersom jag mest umgås med 70-talister och snarare ser olikheterna än likheterna. Men en sak jag undrar är om du tycker att det alltid varit så här? Annars skulle det ju kunna vara att vi just nu är i en fas då vi slutat supa och just blivit ”ansvarsfulla föräldrar” (ganska sent i livet också, så vi är extra mogna och präktiga – än så länge..), då vi faktiskt för tillfället slutat ha ångest över våra fula kroppar, dumma föräldrar och ångestfyllda uppväxter och tycker att livet känns rätt ok efter allt gnäll, och då vi blivit så trötta på att försöka ”förverkliga oss” att vi nu alla sitter och låtsas att vi är nöjda med jobb och relation bara för att framstå som bättre och nöjdare och kärare än vi egentligen är. Vad tror du om den teorin??
Eller så är det bara så att vi är ”terapigenerationen” som lärt oss acceptera läget som det är eller ”social kompetens-generationen”, som lärt oss att inte visa några spännande känslor utåt? HUga…
Jag väljer att tycka att vi är smarta, rationella, genomtänkta. Håller låg profil för det lönar sig i längden. ”Verka men inte synas” heter det väl?
Vi är förvisso de första dagisbarnen och skolade i grupp men det betyder väl inte förtryck? I gruppen krävs samarbete, empati och god lyssnarförmåga för att individerna som utgör gruppen ska trivas och utvecklas på egen hand. Lysande egenskaper – och du menar att de är lågmälda och kanske trökiga?
Det rationella/lågmälda/tråkiga kanske har att göra med att många av oss har fyrtitalistföräldrar som även de är barn av sin tid?
Martina: bra att du påpekar det där med olikheter. Jag menade att generalisera, mest för att det är roligt att hitta likheter! Men is själva verket är vi kanske mest olika.
Hur som helst! Det här var en uppenbarelse som jag fick efter en middag för bara några dagar sen. Jag har inte skänkt det en tanke förut. Så du kan säkert ha rätt i att många 30-35-åringar bara råkar vara inne i en stillsam fas just nu. Fast jag minns ändå inte att vi var så där välartade som ni när vi var nyblivna föräldrar.
Ångest över kroppar och uppväxt har vi ju haft allihop. Men däremot det där med att låtsas att vara förverkligade, det låter intressant! Om man tänker sig er som småsyskon till oss, de odrägliga självgoda sextitalisterna, ja, då är det ju ett bra trumfkort. Att vara mer lyckade än vad vi är. Var det så du menade?
Borde det inte spela in också vilken generation ens föräldrar är från? Om de har haft det väldigt lätt för sig eller fått slåss om smulorna?
Min teori är att vi är präglade av våra 40-talistföräldrar som tagit all plats i världen. Det har gjort oss ganska laidback och avslappnade i vår attityd till omvärld och omgivning. Och kanske som du säger att vi är lite klämda mellan 60- och 80-talisterna. Kanske?
Jag är ju själv 70-talist och har inte upplevt mig själv som lågintensiv men när du skriver det så kan jag delvis hålla med dig. Jämfört med andra generationer så ja…
Jahaja, helt korrekt spaning — här har du mig och min bror som är födda på 60-talet och som dricker, fnittrar, snubblar och dräller. Och så vår syster, som är född 1971 (och som gick på dagis, vi andra hade barnflicka) och som är lugn som en filbunke, köper klimatsmart mat och miljövänliga kläder samt cyklar på lugna fjällsemestrar.
Hoppsansa, nu fick jag knäckebröd i dekolletaget.
Åh vilka roliga och intressanta svar! Synd att jag min gamla människa som ska upp halv sex i morgon just nu ser i kor och inte kan svara. Svarar från tåget i morgon om SJ vill och internet håller!
Ser i KORS! menar jag.
Ser i kor? Hur skulle det gå till?
Nu har jag också bloggat om ålder!
Hej Anna! Jag har aldrig tänkt på att vi som sjuttiotalister behöver positionera oss gentemot sextiotalisterna. Snarare gentemot varandra, eller möjligtvis åttiotalisterna, som nu konkurrerar på samma jobbmarknad eftersom många av oss sjuttiotalister dragit ut på studietiden och är relativt nya på arbetsmarknaden ( detta gäller väl kanske visserligen mest journalister..) trots vår höga ålder. Men däremot har jag lagt märke till hur vissa folk i bekantskapskretsen verkar ha lagt locket på och bestämt sig vara nöjda – utåt. Med närmare kompisar beklagar man sig mer om jobb och sånt, och vill vidare. Men många verkar vara fast i att det är svårt/omöjligt att byta jobb, oavsett karriär. Kanske bromsar det upp och gör oss sega? Vi föddes – trodde på oss själva, började studera med tron att vi kunde studera hur länge som helst, fick höra att vi hörde till den ”flexibla” generationen som älskar att byta jobb. Sen ströps studiemedlen mitt under studietiden, vi var tvungna att göra något av de poäng vi hade och så insåg vi att fast jobb ändå är det enda som gäller för att man ska få ett någorlunda hyfsat liv. Då blir man kanske inte så kaxig? (Jag har svårt att göra en analys av icke-akademiker, för de har jag inte koll på på samma sätt..)
Men jag har nog ändå svårt att känna igen mig i din bild. Just nu – ja. Men generellt genom hela mitt liv tycker jag nog att jag mött lika många målmedvetna, aktiva och galna sjuttiotalister som bland folk från andra generationer.
Jag tror inte vi är lågintensiva – utan i sånt fall ”socialt kompetenta” på gott och ont.
Mia: självklart kan man välja att se sjuttitalisterna som rationella och genomtänkta. Jag kritiserar inte den här lågmäldheten alls, är bara nyfiken på om det verkligen stämmer att en hel generation kan ha så jämnt humör (generellt!).
Det är intressant att du skriver ”håller låg profil för det lönar sig i längden”. Du är den andra sjuttisen som beskriver det som en strategi. Är ni alltså taktiska också, det skulle ju förklara framgångarna :)
Vi vet ju redan att vi tycker olika om dagis, du och jag, och jag har ärligt svårt att se hur individualism kan frodas i en så stor och heterogen grupp. Men visst, förtryck behöver det inte vara frågan om. Jag tänkte mer så här – den första generationen som skolats i grupp, och därmed blivit vana att ta mindre plats. Helt fel tycker du?
Petra: jag tror absolut att 40-talsföräldrarna har spelat en stor roll. De kallades inte jättepropp för ingenting.
Martina, du skriver att du har ”mött lika många målmedvetna, aktiva och galna sjuttiotalister som bland folk från andra generationer.” Och såklart finns det jättejättemånga tysta försynta välstrukna sextitalister också. Men jag ägnar mig åt lite ohämmad generalisering här, bara för att se vad som händer.
På min Facebooksida, dit jag länkade den här bloggposten, pågår för övrigt en diskussion om 50-talisterna. Var är de? Finns de ens? Där kan man snacka om lågmälda!
Glöm förresten inte läsa Lottens skolålderstartbloggpost!
Så länge en människa frodas och mår bra tar/har hon nog lagom med plats. Skulle 70-talister i gemen ha mindre plats skulle vi ju må dåligt allihopa. Man kanske tar plats på olika sätt bara, mer eller mindre ”synligt” för andra? Jag tycker det är ett bra och jämlikt förhållningssätt då man sas tar där det finns utrymme utan att tränga undan andra. Det är då ”individualism” övergår i ”egoism” för mig.
Jag tycker inte individualism bara handlar om vad jag gör, säger och lämnar för avtryck/intryck utåt sett utan minst lika mycket att jag har egna tankar, kan göra bedömningar utifrån mig själv och berörs på mitt sätt av vad jag möter för människor och uttryck.
Vi har olika syn på dagis, du och jag, men jag tror att individer i en grupp som inte kan samarbeta och inte har god empatisk förmåga (det kan vi väl vara ense om att man faktiskt kan lära sig på dagis?) får ojämlika inbördes relationer som kanske stärker de redan starka och försvagar de redan svaga (dvs de som inte TAR plats).
Jag undrar om inte du, när du beskriver 60-talisterna, bara ser de som tar plats och syns? Då har du missat de som inte tar plats. Tänkvärt?
Intressant! Väntar spänt på svar.
Men första dagisgenerationen? Jag gick på dagis på fyrtiotalet, mina barn gick på dagis på sextiotalet.
Sorry – jag får nog säga ”väntar spänt på <>fler<> svar”. Här står ju massor.
Kan det vara så här då:
Jag är född 1972 och missade alltså större delen av det där fria och glada 70-talet, samtidigt som jag blev tonåring under det rätt känslokalla 80-talet och sedan gick ut i arbetslivet mitt i brinnande kris på 90-talet.
Jag upplever att jag under skoltiden alltid kom försent för allt roligt, att det jag hade längtat efter liksom gled iväg eller sparades in på. När jag började i trean så togs engelska i trean bort och flyttades upp till fyran. Jag hade varit jätteivrig inför det, men fick vänta ett år till alltså. Sen: De som gick i sexan fick MELLANMÅl, frukt, mackor och O´boytetror! I skolan! Snacka om att vi var sugna. Men när vi väl kom upp till sexan: slurp ner i vasken. Skol-O´boyen uthälld för alltid!
(Min man som är 67:a fick minsann både dricka chokladpulverdryck och prata engelska! Palmeskolan när den var som bäst?)
Jag blev tonåring på 80-talet som av så många beskrivs som glatt och kravlöst. Men det tror jag gällde er som var lite äldre då. Jag gick i sexan första gången jag blev undervisad om en dödlig smitta som man kunde få om man låg med någon (minns ni att man skönt nog inte hade börjat säga ”ha sex”?).
Jag kommer ihåg att vi stod på skolgården med våra Fjällrävenkånkar och undrade hur AIDS stavades. (Ejds?) Den som själv inte stod i sin sexualitets knoppning då, kan omöjligt förstå hur HTLV-3 påverkade hela vår generation. 60-talisten som sannolikt redan hade sexdebuterat kanske brydde sig mindre – men var man så ung som 12-13, så lade AIDS minst sagt sordin på sinnligheten, åtminstone på den äventyrliga delen. Där tror jag faktiskt att en del av förklaringen till vår kroniska lågmäldhet finns (men vi får väl börja ligga runt som druckna dårar när vi är 70+).
Summa summarum: (ett fyrtiotalistuttryck som jag tycker vi alla ansvarar för att förvalta):
Sextiotalisterna fick liksom det bästa av allt. Ni fick gå i den fria skolan på 70-talet och ni fick jobb på 80-talet då allt var lätt!
Inte undra på att ni är så glada och bullriga.
Själv är jag en av de lågt profilerade som vet att acceptera de ramar som sätts upp. (Eftersom jag vet att man med list och charm kan kliva ur dem. Men jag behöver inte gapa så mycket om det).
:-)
Visst, 60-talister höjer rösten som druckna dårar och unnar sig lite obekymrat pladder ibland. Det hade vi 70-talister också gärna gjort om vi bara hade hunnit.
När ni – våra storasyskon och förebilder – hånglade till tryckare på den tuffa fritidsgården stod vi utanför i kylan och väntade snällt på vår pubertet. Sen la dom ner fritidsgården och vi fick hångla i snödrivor till bruset av motorvägar.
När ni – våra storasyskon och förebilder – kom hem från somrarnas tågluffar skröt ni om hur billigt allt var ute i Europa, hur enkelt det var att dundra genom Balkan till paraplydrinkarna i Grekland och därefter haka på första bästa barjobb för hålla sig flytande till nästa rockfestival.
Jag minns hur jag stod där som ett fån i Prag när dom inte ens ville växla in mina usla pesetas och jag ändå tog mig så långt som till Wien för att mötas av traumatiserade flyktingar.
När ni – våra storasyskon och förebilder – gled in på universiteten oavsett hur mycket thinner ni än hade boffat i gymnasiet och flyttade in i mysiga rödviniga studentkorridorer där alla lyssnade på The Smiths och planerade nästa tågluff kunde ni alltid hoppa av studierna vid minsta motgång för att släntra in på Arbetsförmedlingen och bli tilldelade ett jobb som ni kunde missköta som druckna dårar och alltid unna er lite obekymrat pladder.
Jag minns när jag trots mina duktiga gymnasiebetyg fick beskedet att jag stod som reserv tusenfyrttio på en A-kurs i svenska och fick knata direkt från gymnasiet till en sosstant född på 60-talet som la huvudet på sned.
Vad fick vi egentligen? Dom sköt Olof Palme och ersatte honom med Bert Karlsson och Ann Wibbles 500-procentiga ränta. Dom la ner rubbet och puttade ut oss i vuxenvärlden till tonerna av Kurt Cobain som tog livet av sig.
Men det är lugnt – kära storasyskon och förebilder. Vi klandrar er inte. Men vi kommer alltid att vara hårdare.
Äsch, chokladpulverdrycken vi fick i palmeskolan och som min fru Anna T2 avundas mig, var ju inte riktig O´boy (den ansågs kapitalistisk och stod högt upp på mudi-mumslistan i tidningen Vi) utan någon polsk billighetsvariant som smakade socker och bränd färg.
Typiskt att min 70-talisthustru avundas mig detta istället för att se de verkliga orsakerna till problemen, nämligen att hon i likhet med alla andra 70-talister är född i fel fil. Jag misstänker nämligen att det är högertrafikomläggningen som är orsaken till samtliga av de beskrivna problemen.
Anna, du har satt fingret på spiken! Jag är född -71 och mår dåligt av många sjuttiotalister. Vi har idag ofta psykiska problem, har gått in i väggen eller är singlar och hittar inte kärleken. Dock har jag lyckats prångla mig ur denna problematik och är idag lycklig mamma och sambo, he, he! Men! Författaren Mara Lee skriver i sin bok ”Ladies” att sjuttiotalister liksom inte utvecklat sitt egensinne. Jag håller med! Allt ska vara medelklass, man följer en norm och vågar inte sticka ut. Därför har många blivit jurister, ekonomer el dyl utan att känna efter! Själv läste jag på univ i 5 år utan att egentligen vilja, vid 33 års ålder bytte jag bana och ville bli konstnär istället. Nu har jag hittat min bohem till man, har alltid gillat den skruvade, udda mannen som inte är normalt macho, he, he,. hälsn annika
Väldigt intressant, det här, och jag hänger på den allra sista kommentaren om ORDENTLIGHET. Så tycker jag ofta att människor som är tio år yngre än jag verkar, i brist på mer målande beskrivningar. Jag är också ett gapigt fladder, men vad kan man vara annat om man är född 1964 – året då både Beatles och Kristdemokraterna bildades;-)
Så roligt att läsa, jag samlar info idag för jag håller på att skriva ett tal som jag skallhålla på en tävling på måndag i min Toastmasters klubb…
Jag håller med så det knakar, jag har alltid varit kompis med många och på mitt jobb jobbar det mest 80talister och även 90talister och jag har många vänner bland dem trots att jag är 60talist och från tidigt 60 tal dessutom. Men bland mina vänner från 70 talet finns de lågintensiva, absolut inget fel med det.
Mina vänner från 60 talet är annorlunda, mer fria, ser möjligheter i allt, är nyfikna, problemlösande, sociala och vågar att göra bort sig. Ja! lite bullrigare och tar för sig mer..
Hej Jeanette, kul att du hittade hit! Lycka till med ditt tal på måndag.
Jag tycker att 60-70 talisterna blev mera curlade. Fram till 1980 talet var det hyfsat i vårt land,
Ytterst hänger det mera på vilken personlighet man är som person.
Men dagens unga kan inte må så bra, de har mobilmissbruk, måste visa upp sig hela tiden,
bekräftas etc. Me, me, med är den nya tekniken bland ungar, självcentrering, lätta vägen,
yta slår innehåll etc.
Framöver kommer enbart de starka överleva.
De flesta kommentarerna är snart 10 år gamla… skulle vara kul att höra hur det har gått för sjuttiotalisterna i 40-årskrisens tid..?