annaxtIgår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.
Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.
De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.
De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du …
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset …
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme …
Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.
Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.
PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.
Akuten är måttligt rolig, särskilt på nätterna. Det är bara att ligga stilla och andas, andas lite till och hoppas på att tiden ska gå snabbt.
Stackars lilla Mamma! Skönt att hon är på en avdelning nu. Ingers artikel tog verkligen tag i mig.
Så mycket ångest, rädsla och oro. Det måste gå att lösa situationen för sjuka, gamla människor på ett bättre sätt. Människovärdigare.
Personalen på akuten är hjältar. Som utför sitt siyfosarbete varje dag.
Två hastiga tankar:
När ska vi börja betala vårdpersonal löner de är värda?
Vad händer med de gamla och sjuka som inte har anhöriga som du och Inger E som hjälper dem?
(Vet du, jag klarar inte av att läsa Inger E:s artikel en gång till, jag blir så illvitt rosenrasande …)
Ja sjukvårdspersonalen är verkligen hjältar. Jag har själv varit där, arbetat både på akuten och inom cancervården. Jag fick nog även om jag älskade mitt yrke som sjuksköterska och jag vet att jag utförde mitt arbete med största omsorg. Kommer kanske aldrig få ett lika roligt arbete igen-. Men arbetstider, arbetsbördan, ansvaret, rädslan över att göra fel etc. fick mig att sluta. Jag vill att min ork och glädje skall främst ges till min familj och andra nära och kära. Jag vill inte bli åtalad om jag råkar begå ett misstag. Hoppas att allt har gått bra med din mamma och att hon blivit väl omhändertagen.