I ett parallellt universum är jag en genialisk uppfinnare som har ett stim av assistenter i sitt kölvatten, och varje gång jag får en lysande idé så slänger jag bara ut den åt en av assistenterna som omedelbart antecknar och rusar iväg till sitt lilla labb och uppfinner den, och jag kan forsa vidare och tänka ut nya underbara idéer.
I det här universat får jag nöja mig med att slänga upp idéerna (lysande eller ej) på Idepédia och hoppas att de inbringar mig miljoner eller bättre karma nån dag. Läs och förundras över idéer sprungna ur min hjärnas mörkaste vrår (tänk djuphavsgrotta med uppjagade lysmaskar), som tex det tonårsdottersvänliga och smarta duschdraperiet, den underbara räkningsroboten som förvandlar din gråa vardag till en dans på rosor, det fiffiga nattbläcket som ger författare de extra arbetstimmar på natten de så väl behöver och många andra förunderliga ting.
Läs vad andra skriver om uppfinningar, idépedia
Jag är så imponerad att jag inte riktigt finner ord!
Min sjuåring ska bli ”brandman, kemist och uppfinnare”. Jag ska förstås inviga honom i Idépedias hemliga värld. (Nej, jag vet, det är inte hemligt. Men allt som är hemligt är för en blivande brandmanskemistuppfinnare väldigt mycket mer intressant än allt annat out in the open.)
Klart det är hemligt. Idépedia är i själva verket en hemlig klubb där vi uppfinnare sitter i våra vita rockar, djupt nerböjda över våra provrör som det bubblar blå rök ur, och klottrar ibland ner våra hemliga anteckningar i spegelskrift med en nål doppat i osynligt bläck på självförstörande papper. Hälsa sjuåringen det!
Ibland klottrar. Klottrar ibland. Äsch jag vet inte.
Och blev det rockarna som blev nerböjda nu? Vad svårt allting är! När man är uppfinnare!
Kort sagt: hälsa sjuåringen det, på begriplig svenska.
Precis vad man behöver! Tack för ett bra tips!