annaxtMin mamma fick amputera sin ena fot och halva benet häromdagen. Det som började som trycksår på hälarna när hon blev sängliggande efter en operation i slutet av oktober blev så illa omhändertaget att de till slut var tvungna att ta bort höger fot och benet upp till knäet.
Hon flyttade in på ett servicehus i september förra året, för att jag ville det. Jag började bli så orolig över hennes alltmer nyckfulla minne och vad som skulle kunna hända henne hemma och på de dagliga promenaderna till olika caféer. Jag märkte snart att sjukvården inte alls fungerade på servicehuset – allting annat var bra, men läkaren och sjuksköterskan som skulle ta hand om alla gamlingarna var stressade och otillräckliga. ”Jag har 197 patienter när jag är här två gånger i veckan, jag hinner bara träffa de mest akuta” sa läkaren till mig.
Efter bara några veckor där ramlade min mamma och bröt höften. Hon blev nekad rehabilitering – varför har jag fortfarande inte riktigt fattat – och kom alltså inte upp på benen igen. Hennes kontaktperson på servicehuset sa flera gånger till mig att hon var orolig för såren på fötterna som inte ville läka, och bad mig säga till sjuksköterskan, vilket jag gjorde. Men det hjälpte tydligen inte. Min mamma fortsatte att vara svag och dålig och har åkt in på Södersjukhuset minst fem gånger till sedan dess och legat på fyra olika avdelningar. Både ortopeder och kirurger har tittat på hennes fötter, men det har inte heller hjälpt.
Igår ringde de mig från servicehuset och sa att de lämnat in en Lex Maria-anmälan mot sig själva. Det är bra att det blir en utredning, men jag undrar om inte Södersjukhuset också borde utredas. De sista månaderna har jag pratat med så många läkare och sköterskor där som inte har hunnit läsa journalen och knappt hunnit lyssna.
Så hemskt för er! Hoppas din mamma får rätt hjälp nu!
Det finns många anledningar att bli förtvivlad över din berättelse.
Inte minst att det inte hjälper med system för uppföljning och kanske till och med påföljder för vårdpersonal om personalen inte får resurser och förutsättningar att klara sitt jobb på ett rimligt sätt.
I vårt landsting ska länssjukhusets akutavdelning enligt centralt påbud minska antalet patienter med typ en fjärdedel – fler patienter ska till primärvården först. Jaha. Och när det inte finns läkare på vårdcentralerna, då?
Ska vårdplanering ske efter kartan eller efter verkligheten?
Anna, vad ledsen jag blir. För att din mamma måste ta bort sin fot och framför allt för det liksom obönhörliga i en historia som det känns som att man hört alldeles för många gånger.
Det är inte värdigt nånstans.
Courage!
Stackars stackars din mamma! Och dig som så förtvivlat försöker ordna så att hon får en trygg och bra omsorg sina sista år. Hur kan detta bara fortsätta? För att dom som blir utsatta inte har tillräckligt starka röster i media?
Jag har inga bra råd att ge men massor av sympati!
Och kraft önskar jag dig och din mamma och sol! Massor!
Åh, jag ryser. Det där med att ta ansvar. Att det ibland inte ens hjälper att ha anhöriga som engagerar sig.
Inom psykvården är det en extra twist med att om du själv klarar att vara engagerad och vill påverka din vård så blir du avfärdad – du är ju psykiskt sjuk och kan inte gärna veta något om ditt eget bästa?
Du, var hittar man en mailadress till dig? Är jag blind?
Idag blir det vårdplanering och jag känner mig matt bara av att tänka på det. Sjukhuset vill inte skicka tillbaka henne till servicehuset, men det enda biståndshandläggaren har att erbjuda är en låst avdelning på ett demensboende. Min lilla mamma.
Godiva, jag tror inte att du är blind! Det är nog bara jag som slarvat. Maila till anna.toss@gmail.com.
Hej Anna,
Jag har skrivit om Modesty Blaise idag på min blogg och Bea tipsar i en kommentar om din blogg. Hur kan jag hitta dina inlägg om Modesty?
Undrar Siri
Siri, jag har nog inte skrivit nånting om Modesty här tror jag. Men jag är också gammalt Modesty & Willie-fan, det kanske är dags att berätta den historien nu.
Däremot är jag med på två MB-listor, varav en är ganska livaktig, kom gärna med på den norska listan!
Det finns många liknande berättelser om vår äldre vård, men jag blir lika illa berörd varje gång!! Jag är så ledsen för din skull, din mamma skull och alla vi andra som också ska bli gamla en dag…! Kram! ♥
Hej,
hamnade hos dig av en slump, men när jag ändå är här… Gör en anmälan till Patientnämnden för att få saken utredd för sjukhusets del. Det låter som att man ändå försökt agera från servicehuset och att sjukhuset inte gjort vad de borde.Förfärligt. Men eftersom många äldre människor inte har någon som för deras talan när de själva inte orkar, så förblir många fall outredda.
Tack för tipset om patientnämnden, och tack alla som har kommenterat. Idag skrivs min mamma ut från sjukhuset, hoppas nu att allt kommer att funka. Förhoppningsvis är de mer uppmärksamma nu!