Å ena sidan rasismen, å andra sidan motverkan

”Sluta kalla SD för nazister” skriver en person som har läst min text Hur kunde det bli så här från 2016 och fortsätter, ”det spelar dem bara i händerna”.

Det stämmer, å ena sidan. Slagord och polarisering har aldrig hjälpt. Även om nazismen och fascismen verkligen är på framväxt igen så är inte dom flesta SD-politiker eller SD-anhängare nazister, om vi med nazister menar personer som hyllar Hitler och anser att det var en bra idé att sätta människor i koncentrationsläger och döda dom i gaskammare. Den sortens polemik ”spelar SD i händerna” eftersom det är så lätt för dom att avvisa den, och kasta tillbaka anklagelser om att ”inte vilja se dom verkliga problemen” och att bli martyrer som måste stå ut med denna förfärliga brunsmetning.

Det gör också att dom kommer lättare undan med sin nationalism och rasism. Som är det verkligt skrämmande med SD, och med alla andra bruna partier i Europa. För dom är rasister och nationalister: den sortens nationalister som bara vill tillåta en kultur, ett folk i sin nation. Och oftast bara en religion, ett språk, en hudfärg.

I dom nu ständigt återkommande diskussionerna om hur SD blivit så stora är det här den förklaring jag hör oftast: ”Dom var dom första som lyfte problemen med invandring och dålig integration, och dom är dom enda som fortsatt att diskutera dessa frågor som är viktiga för många svenskar. Ingen annan har vågat säga att invandringen är för stor, att den för med sig enorma problem, att den har spårat ur.”

Här har vi nästa å ena sidan, å andra sidan.

Å ena sidan har vi haft en stor invandring, och den kommer bara att bli större, det går knappt att föreställa sig vad klimatflykten kommer att innebära för Sverige.

Samtidigt som vi 1) är och alltid har varit SKITDÅLIGA på integration. Vi är och har alltid varit ett litet självgott, isolationistiskt land i utkanten av världen, med mycket främlingsrädsla. Vi har odlat myten om Sverige som världens bästa land, att svenska framgångar beror på svensk genialitet och svensk styrka, att svenska värderingar är unika och extra goda. Folk som kommer hit utifrån ska vara tacksamma och inrätta sig, och om dom inte snarast anpassar sig, lär sig språket, skaffar ett jobb och blir lagom som vi så får dom skylla sig själva.

Samtidigt som vi 2) är ett klassamhälle med djupa klyftor och många orättvisor. Trots vår förträfflighet har vi hundratusentals, kanske miljoner människor som lever i arbetslöshet, fattigdom, hemlöshet, missbruk, långvarig sjukdom, prostitution, våldsamhet, kriminalitet och allmänt utanförskap. Där hamnar lätt den som har svårt att få ett jobb, som har svårt med språket.

Så ja, vi har problem, inte minst har invandrarna problem. Och fast det inte alls är sant att SD var dom första eller dom enda att prata om det så har det varit alldeles för lite fokus på integration under väldigt många år, och dom konstruktiva förslag som framförallt miljöpartiet, vänstern och sossarna haft har kommit helt i skymundan.

Å andra sidan är det inte sant, inte statistiskt bevisat, inte belagt i forskning, inte sant nånstans att vi har FÖR STOR invandring idag, att invandringen i sig är ett problem eller att den har spårat ur. Inte heller att vi inte har resurserna, att vi inte har råd, att invandringen sker på bekostnad av infödda, ingrodda svenskar. Det är helt enkelt inte sant. Det är inget annat än rädsla, rasism och populistiskt valfläsk. Ingen har lyckats bevisa det. Varje gång någon ”erkänner” att det är så tar den bara ord som rassarna serverat i sin mun.

Så vad är lösningen på detta ”å ena sidan/å andra sidan”?

Att vi i Sverige blir bäst i världen på integration.

Det är väldigt enkelt faktiskt, även om det kräver stora omställningar. Men det är omställningar som kommer att gynna vårt land i längden och göra oss både friskare och rikare, mer jämställda, mindre utsatta för klimathotet. Sannolikt blir vi också gladare, får bättre humor och godare mat.

Tillbaka till det första ”å ena sidan”, att det inte är konstruktivt att kalla SD för nazister.

Å andra sidan, kan vi bortse från SD:s nazistiska rötter? Bör vi bortse?

Nazismen började inte med Hitler och gaskamrarna. Nazismen, nationalsocialismen, började med människor som oroade sig för sin försörjning, för sina barns framtid i en värld i förändring. Som tog sin trygghet ur sitt språk, sina traditioner, sin välkända omgivning. Människor som blev rasister först när dom började skylla på främlingar för allt som gick dåligt — ofta påhejade av populister som såg främlingsrädslan som den samlande kraft dom behövde för att komma till makten.

Fascismen fungerar på samma sätt: den delar in i vi och dom, vi starka och dom svaga, vi lösningen och dom problemet.

Och även om det stora, största och farligaste problemet är rasismen, det som vi måste stoppa på alla fronter, med ALLA fredliga medel, så är nazismen och fascismen dit den leder, rasismens yttersta utpost och spjutspets.

New York Times skriver i en artikel om Giorgia Meloni, Fratelli d’Italia och nyfascismen att ett lands mod att se sitt förflutna i vitögat är avgörande för hur lätt det är för spökena att materialisera sig igen:

But in having long preferred to forget their past are Italians setting themselves up to repeat it? The concern is not academic at a moment when war again rages in Europe and democracy appears embattled in many nations around the globe.

Unlike Germany, which was clearly on the wrong side of history and made facing and remembering its Nazi past a national project woven inextricably into the postwar fabric of its institutions and society, Italy had one foot on each side, and so had a claim to victimization by Fascism, having switched allegiances during the war.

Sverige har aldrig sett sin roll under andra världskriget i vitögat, vi som växte upp decennierna efter kriget fick aldrig lära oss om varför vi var såna medlöpare. Det enda vi matades med var det svenska undret.

Så vad är lösningen på det här ”å ena sidan/å andra sidan”?

Att Sverige blir bäst i världen på integration, igen.

Vi måste göra, inte bara prata. Hantera, snarare än hata. Det betyder inte att vi någonsin ska tillåta att rasism eller främlingsfientlighet får något som helst utrymme, eller att vi ska bortse från SD:s nyliga nazistiska rötter. Men vi måste fokusera framåt. Efter klimatfrågan och klassamhället måste integrationen bli den viktigaste frågan, inte bara för partier, riskdag och regering, utan för näringslivet, industrin, föreningar, privatpersoner, skolan, hela samhället.

(För övrigt är dom tre frågorna starkt förknippade med varandra och allt krut vi lägger på en av dom kan komma dom andra till godo, om krutet är gott.)

Om SD:s väljare är oroliga för att invandringen ska kosta den svenska välfärden för mycket så är det en rädsla vi måste respektera, som med alla rädslor. Men rädslan är ingen ursäkt för att bete sig egoistiskt eller svinigt, och rädslan är heller inte verkligheten. Sverige har mer än väl råd att ta god hand om alla som befinner sig i landet nu, och många fler — det är bara en fördelningsfråga. Och en fråga om politisk vilja, och om ditt och mitt ansvar.

Om det är några som på riktigt har anledning att oroa sig idag är det flyktingarna och andra invandrare. Stig Dagermans ord från 1953 får avsluta det här:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!