annaxt
Idag skulle min mamma ha fyllt 96, om hon hade levat. På sista tiden har det dykt upp en massa minnen av henne från när jag var liten, och ett av dem är om en morgon när hon fyllde år. Jag kanske var fem eller sex, så hon fyllde kanske 41 eller 42.
Jag vaknade tidigt den morgonen och kom ihåg att det var hennes födelsedag, och ville överraska henne med en tårta. Vi hade köpt tårtbottnar, vispgrädde och jordgubbar dagen innan, så jag smög ut i köket och tog fram allting så tyst jag kunde: ingredienserna till tårtan, hennes favoritkopp med guldrand, en bricka. Sen la jag upp tårtbottnarna på ett fat och hällde upp vispgrädden i en skål.
Men sen tog det stopp. Jag hade ingen aning om hur den rinniga grädden skulle bli tjock och fluffig.
Det var nedslående att stå där ensam i köket tidigt på sin mammas födelsedagsmorgon och inte veta hur tårtan skulle bli klar – särskilt när den enda personen som kunde lösa problemet var den som skulle bli överraskad. Och som låg och sov. Men så fick jag en snilleblixt. Om jag frågade henne så tyst att hon inte vaknade – då kanske hon ändå skulle bli överraskad! Så jag smög, tyst som en mus, in till min mamma och viskade, nästan bara andades fram, att jag behövde hjälp med grädden.
Då skedde det fantastiska! Det som jag nog aldrig kommer att glömma, även om jag skulle råka bli 96. Min mamma reste sig långsamt upp ur sängen, – fortfarande sovande – ställde sig upp med händerna utsträckta framför sig och började långsamt gå mot köket. Jag smög efter, förundrad och glad.
När hon kom ut i köket öppnade hon lådan där den handvevade vispen låg, tog fram den och började vispa grädden. Med stängda ögon, djupt sovande.
När grädden blivit lagom tjock la hon ner vispen i diskhon. Armarna for upp igen och hon gick med långsamma steg tillbaka till sängen. Jag följde efter en bit men pilade snabbt tillbaka till köket; la jordgubbar och grädde på båda tårtbottnarna och la dem på varandra på tårtfatet, ställde den och koppen på en bricka, kånkade in allt till min mammas rum och ställde det på pallen bredvid hennes säng. Sen började jag sjunga ”Ja må hon leva” och då vaknade hon! Och blev så glad och förvånad!
Jag var så himla nöjd och stolt med hur jag genomfört min fiffiga plan, och blev lika glad varenda gång jag tänkte på hur bra det gått.
Det var nog inte förrän jag var en bra bit över tjugo och berättade för nån kompis om detta märkvärdiga minne som det långsamt gick upp för mig –
– men min mamma hade inget minne av någon sömngång, sa hon när jag ringde och frågade, hon kom bara ihåg att jag hade väckt henne med tårta. Och hon hade blivit SÅ överraskad!
Hon hade sina ljusa stunder, min morsa. Idag skickar jag en tacksamhetens tanke för att jag fick vara så fiffig den där morgonen, och ett grattis till Lull i sin himmel. Hoppas att de har tårta där.