Börja med tjatsex

Har du tjatat dig till sex någon gång? Alltså, har du på något sätt föreslagit sex, fått ett nej eller motsvarigheten till nej och inte nöjt dig med det svaret, utan lirkat eller tjatat tills du fick din vilja fram? Vänta innan du läser vidare, blunda och tänk efter först.

I dagarna har väldigt många berättat att de fått stå ut med sexuella övergrepp. Det diskuteras i #metoo-taggen, på fikaraster, i morgonsoffor, överallt. Eftersom det nästan bara tjejer som är utsatta och nästan bara män som utsätter för den typ av övergrepp vi vanligast tänker oss, från oombedda kroppsrecensioner till våldtäkt, så kommer också frågan ”vad ska män göra nu då?” ofta upp.

Mitt förslag handlar om tjatsex. Och om samtycke, och lite om fika.

Det finns män som blir utsatta för sexuellt våld, och det finns en mängd andra komplikationer i sexuella relationer där män blir eller känner sig utsatta. Det får inte glömmas bort, men det första viktiga är att vi fattar hur strukturerna ser ut, för att kunna gå till botten med problemen. I det här fallet är det en patriarkal struktur, alltså att män generellt har mer makt över kvinnor än att det är tvärtom eller jämlikt, som är det största problemet.

Det fritar dock inte oss som individer från det andra viktiga, vårt eget ansvar. Det är därför jag vill att du ska tänka på tjatsex. Och samtycke. Och fika. Om målet är att vi ska få ett samhälle, en kultur, där sexuella övergrepp inte förekommer, så måste vi både kräva lagstiftning och titta på vårt eget beteende och prata med varandra.

Så vad är sexuella övergrepp? Många, både män och kvinnor jag pratat med, verkar vara osäkra på var gränserna går och hur de ser ut. Har jag utsatt någon för sexuella övergrepp, jag vet ju att jag aldrig tafsat, än mindre våldtagit? Jag har väl aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp, eller räknas den där blottaren i parken? Räknas det att min chef frågade flirtigt om jag ville följa med på en jobbresa till Köpenhamn, bara han och jag?

Det är här jag tycker att det är så fiffigt att börja med att tänka på tjatsex.
Tjatsex är inte ett sexuellt övergrepp i lagens mening. Det kommer kanske aldrig att bli det heller, beroende på hur samtyckeslagen kommer att se ut. Men är det ett övergrepp i någon annan bemärkelse? Är det okej i en relation? (Om du undrar vad jag menar med tjatsex, se länkarna längst ner*).

Hur var det, hade du tjatat dig till sex någon gång? Om du inte fick din vilja igenom, blev du sur? Otrevlig? Eller har du sagt ja till någon som tjatade, fast du inte ville egentligen? Hur kändes det?

Är det rimligt att tjata till sig sex? Kan det vara okej att bara lirka lite? En gång? Många gånger? Den som lirkar ofta, hur mycket respekt har hen för andras vilja? Hur beredd är hen att lösa eventuella problem som är orsaken till att den andra inte har lust?

Att få till en lagstiftning om samtycke är nog inte helt lätt (vilket inte betyder att vi inte ska försöka). Men om alla strävar efter samtycke, oavsett vad lagen säger, så kommer vi långt på väg mot det där målet. Här är en film om samtycke och te som gör det ganska kristallklart:

Tjatsex är inte en bra grej helt enkelt. Och det är anledningen till att jag tycker att tjatsex är en så himla bra utgångspunkt för både tankar om vad jag själv har varit med om, vad andra har upplevt, vad jag kan göra för att ändra mitt beteende, vad jag kan tipsa andra om och vad vi tillsammans kan börja diskutera vad gäller lagstiftning och krav på samhällsåtgärder.

Oavsett vad lagstiftningen säger idag om vad som är sexuella övergrepp.
Oavsett om du har drabbats eller inte, om det är du som har gjort något dumt eller inte, om du är man, kvinna, icke-binär eller nåt annat.
Oavsett om du känner skuld, ilska, förvirring, maktlöshet, irritation, skam, vrede eller nån annan känsla.

Oavsett allt det så kan du börja med att tänka på, och prata om, tjatsex. Fråga dina kollegor vad de tänker om det! Fråga i omklädningsrummet! Fråga dina tonårsbarn! Fråga din partner!

Jag skrev tidigare att det handlar om strukturer och patriarkatet. Det gör det också, men i det här fallet ligger ansvaret mycket på oss som individer. Mäns makt över kvinnor går att lagstifta bort, och det går att förhandla fram ett jämlikt samhälle uppifrån och ner. Men det sker tusen miljoner gånger fortare och mer smärtfritt om vi alla tar vårt ansvar som individer. Om någon börjar i väldigt liten skala så kommer fler att följa efter, och så har man varit snöflingan som startade en lavin. Som Rosa Parks gjorde genom att sätta sig på de vitas plats i bussen, och var en av de snöflingor som vågade ta sitt personliga ansvar för att få bukt med rasismen. Exakt samma sak gäller för att få bukt med patriarkatet: vi måste alla börja någonstans, med något litet eller stort, med det vi kan, med det vi orkar.

När vi är klara med det kan vi ta itu med vuxnas makt över barn. Med kapitalismens makt över arbetstagarna. Med människornas respektlöshet mot naturen. Men det är i nästa kapitel!

* Tjatsex , Baam: Är tjatsex okej?, P1: Detta  är tjatsex, Frida: När tjatsex blir ett tvång