Meditation mot kattallergi

Tankens makt är stor! Inte så att vi bara kan tänka ”nu skulle det vara gott med lite stekt ägg och fejkon” och så kommer det en tallrik med ä. och f. flygande genom luften. Det kanske funkar om du är en första gradens eremit på en bergstopp som har tränat på sin tankekraft dygnet runt i femtio års tid, och då förtjänar du sannerligen flygande äggröra och fejkon, så jag hoppas att det funkar.

Men jag tror att det finns en hel del vi kan påverka med tankarna. Och att det iallafall väldigt sällan skadar att försöka. Så när jag skulle få åka till Grekland för några år sedan, för att gratis få sitta i ett hus vid havet i flera veckor och skriva, och det enda kruxet var att huset hade ett antal katter och att jag är allergisk som fan mot katter, bestämde jag mig för att med tankens kraft få bukt med allergin. Och det gick!

Jag kan inte förklara varför utan att låta som en tomte, och verkligen inte garantera att det funkar för någon annan. Det har inte tagit bort min kattallergi helt och hållet, och jag måste fylla på med mer allergi-meditation för varje gång jag ska vistas bland katter. Jag skulle inte våga riskera att använda endast meditation mot min hästallergi, för den är brutal.

Men jag har fått flera önskemål att berätta hur det går till, så nu gör jag det! (Ni kommer kanske att fnissa, det är ganska barnsligt och roligt.)

Jag började flera veckor innan jag skulle åka med att lägga mig i meditationsläge en stund varje dag. Från tio minuter till en halvtimme. Du kanske hellre sitter eller står, det går bra vilket som, bara välj det bästa sättet att slappna av helt. Så började jag med att räkna ner mig själv till totalt lugn. Jag andas djupt och lugnt (oftast om-ah-um-andning) och räknar varje in/utandning, baklänges från hundra. Samtidigt fokuserar jag på kroppen i olika steg, från tårna upp till huvudet, och ser till att en liten del i taget blir helt avslappnad, att kroppsdelen blir tung och helt fri på utandningen.

När jag är klar med det börjar själva allergimeditationen. Då gör jag en bild av mitt immunförsvar. Jag ser det som små cellsoldater. Det är ingen särskilt tydlig bild, jag ser inte deras små uniformer och mössor eller så, eller om de har öron och ben. Jag bara vet att det är en hel armé inne i min kropp, redo att rycka ut vid första bästa hot mot min hälsa. Om ett virus eller en bakterie eller nånting annat skadligt tar sig in i min kropp kommer armén att gå till anfall och eliminera hotet. Det är bra! Jag är stolt och tacksam över min inre försvarsmakt. Men här är det någonting de har missuppfattat, och nu måste jag tänka dem till rätta.

Jag tar på mig min egen generalsuniform och sitter upp på min väldiga armékatt. Det är en enormt stor, vitrosa perserkatt. Nu rider jag genom min bröstkorg på kattens rygg. Ungefär i höjd med bröstbenet gör jag halt och blåser i en trumpet, så att alla soldater kommer rusande och ställer upp sig i många täta led framför oss. De är rädda för katten, men de lyder mig.

”Soldater!” ropar jag (i tanken) högt så att det dånar i hela kroppen, så att varenda liten cell ända nere i tårna hör. ”Ni är mycket duktiga! Jag vill att ni fortsätter att bekämpa alla baciller och virus och andra saker som kan göra skada i vår kropp. Men! Det här med katter! Det har blivit ett allvarligt missförstånd om katter. Katter är våra vänner!”

Jag ser att soldaterna börjar skruva lite på sig, men jag fortsätter uppmuntrande.

”Katter är fluffiga och trevliga! De kan inte skada vår hälsa. De spinner om man klappar dem på magen!”

Nu blir soldaterna jätteglada och börjar hoppa upp och ner och  kasta sina små mössor i luften.

”Kom ihåg! Katter är våra vänner! Vi behöver inte bekämpa dem! När en katt kommer i närheten nästa gång fortsätter vi bara lugnt med våra vanliga sysslor, vi behöver inte bekriga katterna!”

Nu är soldaterna helt med på noterna. En orkester spelar härlig och pampig musik, och jag vänder perserkatten och rider tillbaka. Soldaterna står längs hela vägen och hurrar entusiastiskt. De har gjort små flaggor där det står ”I <3 Cats” som de viftar med. Några av de modigaste försöker klappa katten när vi rider förbi.

Sen är meditationen slut! Och ska alltså upprepas, i någon form, en gång om dagen i flera veckor.

Det är förstås inte alls viktigt att tänka precis så här. Jag tänkte också helt andra scener ibland. Men syftet var alltid att få kontakt med mitt eget immunförsvar (det är ju en verklig sak, som finns) och programmera om det. Hur du gör är helt upp till dig.

Hur som helst fungerade kattmeditationen helt fantastiskt bra i Grekland den sommaren. Jag bodde med tre-fyra katter i flera veckor utan att känna den minsta antydan till allergi. Visserligen var katterna mest ute, och huset var luftigt – det kanske inte hade gått att vara instängd med en katt i en kvav lägenhet. Men innan meditationen hade jag inte ens klarat att bo en dag i ett hus där katter var inne varje dag, sov i sofforna, hade matskålar och så vidare.

Så nu vet ni!