Laglottsskyddet är en illusion

Programmet ”Efter tio” i TV4 har haft tema ”arv” och bjöd in först Björn af Kleen (med Erik af Petersens) och sen mig för att prata om arvsrätt.

Det blev lite missförstånd när jag kom dit, jag hade blivit tillfrågad av programmets redaktörer om jag ville kommentera den nya arvslagen som kommer i höst som rör svenskar som bor (eller äger) i utlandet. Den öppnar ännu flera möjligheter för de som vill göra sina barn arvlösa, och jag ville gärna diskutera den frågan generellt. Men när jag satt hos Malou i studion hade de ändrat sig om upplägget, och det blev egentligen bara en intervju om den arvstvist som jag var inblandad i. Så jag tänkte skriva helt kort här det jag egentligen hade hoppats få prata om!

Experten som citeras i artikeln säger ”Vi har ju en laglott i Sverige, vilket innebär att man inte kan testamentera bort barnens arv”.

”Laglott är en lagstadgad rätt för bröstarvinge att ärva hälften av sin arvslott. 7 kap. 1 § står detta i. Genom denna bestämmelse anses att bröstarvinge fått skydd för åtminstone hälften av vad bröstarvingen skulle ha rätt till enligt lag” säger Wikipedia.

Det vill säga: du kan testamentera hälften av dina tillgångar till ett katthem om du vill, eller till bara ett av dina barn, men den andra hälften är laglotten och den ska alla barn få dela lika på. Så är det bara. Punkt slut.

Alla vanliga människor som jag har pratat med om laglottsskyddet tror att det är väldigt starkt, och att man som svensk inte kan göra ett barn arvlöst. För i Sverige har tanken om laglott funnits sedan medeltiden. Troligen, och bland annat, för att söner ärvde betydligt mer än döttrar. I den lagbok som skrevs 1734 står det i ärvdabalken att söner som var bosatta på landet ärvde dubbelt så mycket som sina systrar. De som bodde i en stad ärvde lika mycket. För att reglera detta skrevs en förordning 1845 som sa att son och dotter alltid skulle ärva lika mycket – men reglerna om vad man kunde testamentera bort, och hur mycket, var otydliga. En ny förordning 1957 ersatte dem, och det blev tydligare fastslaget att söner och döttrar i normalfallet skulle ärva lika, och att man i normalfallet inte skulle få kringgå denna princip genom att skriva ett testamente.

Tanken med laglottslagen från 1957 är alltså att garantera bröstarvingars rätt till arv, och se till att det inte blir orättvisa mellan bröstarvingarna. Och den har i stort sett varit oförändrad sen dess.

Så det är kanske inte så konstigt att de flesta tror att det är en vattentät lag. Men det är den ju inte! Det finns många olika tricks för att slingra sig undan laglottslagen, som i mitt fall där advokaterna sa att viss egendom inte kan ärvas av oäkta barn. Eller man kan skriva över sina tillgångar på sin man/fru, som gåva och enskild egendom. Eller man kan skriva ett brev till det barn man vill favorisera (om man till exempel vill att det yngsta barnet ska få ärva huset, men inte det äldsta) där man låter det framgå tydligt att man vill bli av med huset för att det är så jobbigt att ta hand om det. Enligt en ansedd advokat jag pratade med är detta ett effektivt sätt, eftersom det andra syskonet i de allra flesta fall böjer sig för förälderns vilja och låter bli att tvista när de får se brevet (”ett fult, men effektivt knep”, kallade han det). Eller så kan man metodiskt överföra förmögenhet och värde genom gåvor under lång tid. Och den nya ”utlandslagen” är ännu ett tricks.

Jag tycker att det här är fel. Antingen ska arvslagen vara lika för alla, eller så kan man slopa den helt och hållet. Att säga att ”laglotten gäller” och samtidigt ha en massa kryphål i den, som framförallt rika människor kan använda sig av, är inte rätt.

Den svenska arvslagstiftningen är naturligtvis inte den enda möjliga. Det finns andra sätt som kanske också kan fungera. Jag gillar till exempel idén att all egendom som finns kvar när någon dör ska tillfalla en statlig fond, som delar ut en summa till alla som förlorar en förälder, lika mycket till alla. Ett annat förslag är att vi tar bort arv helt och hållet och att all egendom som blir över när någon dör går till att utplåna fattigdomen, eller till valfritt välgörande ändamål.

Men OM det ska fortsätta att vara så att föräldrarnas egendom ska övergå till barnen så måste det vara rättvist. Har du satt ett barn till världen så får du ta ansvar för det. (Här är en jättebra text om varför lagen behöver fortsätta att skydda särkullbarn.)

De som vill ta bort laglotten brukar antingen argumentera på en politisk nivå: att den allra viktigaste principen är att alla ska få göra vad de vill med sina egna pengar. Det brukar formuleras ungefär att ”laglotten medför inskränkningar i form av begränsningar i människans möjlighet att själv få bestämma över sin egendom efter döden”. Alltså att det viktigaste är att man ska få fortsätta att bestämma över sina älskade pengar, även efter sin död!

Jag skulle vilja påstå att den uppfattningen, att äganderätten är det heligaste av allt heligt, präglar svensk lagstiftning generellt. Det är inte för inte den kallas Sveriges Rikas Lag, bakom sin rygg.

Det andra argumentet kommer från de som vill se arvet som en belöning. De menar att det är fel att man ska tvingas ge sina pengar (efter sin död) till barn som varit respektlösa, inte hållit kontakten, varit odugliga bla bla.

Men det de missar TOTALT då är att denna lagstiftning kommit till som en generell princip, för att skydda alla, utan undantag. Då kan man inte göra egna lagar för sig själv, bara för att man gillar sitt ena barn bättre än det andra, eller av något åsiktspolitiskt eller ekonomiskt skäl. Utan då får man finna sig i att så här funkar lagen, lika för alla.

Det var mina tankar om detta. Vad tänker du?

 

Malou ”Efter tio” fredag 27 februari 2015