SD is what happens to you while you’re making lazy plans

Idag har jag haft John Lennons citat* i huvudet hela dagen, fast lite annorlunda än originalet: Life is what happens to you while you’re busy making other plans.
Men det går ut på samma sak.

Alltför länge har vi försökt sopa konflikten under mattan. Vi har inte orkat tänka på vad som händer när man bygger ett samhälle på konkurrens. När mitt bröd är bakat av den andres nöd. När det måste finnas förlorare, för att några ska kunna bli vinnare.

Vi har inte orkat tänka på förlorarna. Vi orkar inte riktigt tänka på förändring heller. Det är ju så mycket att göra jämt. Så mycket man måste skaffa. Man måste jobba mycket, tjäna pengar, köpa bröd.

Orka tänka på varför tiggarna plötsligt dyker upp på våra gator. Orka tänka på de utförsäkrade, de arbetslösa, de som inte har råd att ha roligt. Orka lägga den dyrbara fritiden på att engagera sig politiskt, kräva förändring, sitta i möten. Efter middagen är man ju helt slut.

Och när några börjar peka ut flyktingarna som syndabockar orkar vi inte ta debatten. Vi orkar inte säga: De har det ännu värre än de mest utsatta av oss, det är inte deras fel. Titta här istället, här är de verkliga fienderna. De som sätter vinst före välfärd. Som tjänar mycket på att andra tjänar lite. Utsugarna, de råa kapitalisterna, de som skiter i miljön, i människorna, i allt annat än sin egen privata rikedom och bekvämlighet.

Vi orkar inte försöka förklara och svara på denna bruna skitflod som strömmar ut i kommentarsfälten, där livrädda människor upprepar absurda påståenden som de klamrar sig fast vid som drunknande efter halmstrån. Vi är för trötta, för upptagna av våra egna liv. Det är inte det att vi är lata, vi är bara så trötta av att jobba så mycket för att kunna betala våra dyra hyror och avbetalningar.

Jo men vi är lata. Inte medvetet lata. Men vi låter oss snärjas av bekvämlighet och saker, och när det börjar dra kallt kring benen sveper vi vår pläd tätare om oss och håller i den lite hårdare, hellre än att gå ut och lägga den över någon som faktiskt håller på att frysa ihjäl.

Men det behöver inte vara så! Vi kan vara varandras pläd. Varandras glöd, och mod och ork. Vi kan gå ihop och förändra saker, och vi kommer att orka för det krävs inte så mycket av var och en när vi är många! Om alla delar med sig lite så blir det jättemycket att dela på. Om alla jobbar lite mindre blir det mera tid, och vi får mera ork, att hjälpa andra, och det gör oss inte trötta.

”Nästa val”, har jag hört många säga idag, ”valet 2018, då …” Men vi KAN INTE VÄNTA till 2018! Vi måste resa oss ur soffan NU, 2014, den här hösten, den här veckan, idag! DU kanske inte kan göra nånting stort, men det behövs inte, det kan vara nånting litet.

Vi kan inte lämna politiken bara åt politikerna, för politiken är allting i vår vardag.

Vartenda val vi gör är politik, även valet av kaffe, förskola, vinterjacka, semestermål; hur du möter andras blickar på bussen, vad du läser för sagor för dina barn; ALLT. Det betyder inte att vi alltid måste göra det klokaste valet, men vi måste förstå att alla val spelar roll. Välj klokt en gång om dagen så gör du skillnad. En gång i veckan gör också skillnad. En gång vart fjärde år räcker inte.

 

* (som det förstås inte var Lennon som sa först)