annaxtFör ett tag sen, när det var som varmast, cyklade dottern och jag ut till Saltsjöbaden och checkade in på friluftsbadet. Vi har varit där många gånger, min svärmor bor i Fisksätra och jag har badat där typ varje sommar sen 83 när jag låg och guppade som en kork med Max i magen. Det är ett helt okej bad, gammalt och träigt med sandstrand och hopptorn och fik och allt sånt. Men det bästa med Saltisbadet är damavdelningen. Nakenbadet.
Jag har skrivit förut om min barndoms somrar på Käringön, nakenbaden där och bilderna i min mammas fotoalbum. Jag ska inte börja yra igen om hur mycket skönare det är att bada näck än med kläderna på: det är inte det som är grejen med damavdelningen på Saltis. Det är känslan av en fristad, ett safe haven.
När man öppnar dörrarna till dambadet en het dag mitt i juli blir man nästan överväldigad av alla nakna kroppar. Det är tanter, damer och flickor på varenda kvadratmeter. Mest tanter, medelåldern är hög, men det är ofta tjejgäng, mammor och döttrar och ja kvinnor i alla åldrar där. De flesta är nakna, några halvnakna, några i bikini eller baddräkt. Tjocka, smala, släta, skrynkliga. För att komma till sin favoritplats måste man kliva över många nakna ben och rumpor. För här ligger kvinnorna helt ohämmat utfläkta. Avslappnade, på rygg eller mage eller i små stolar. Loja som katter. Somliga sitter och skrevar och ser till att få sol även på de mest skuggade kroppsdelarna.
Och jag tycker att det är fantastiskt. Den känslan av absolut trygghet, med sin kropp som den är och med att bara vara här och nu, hittar jag alltmer sällan i min kvinnovärld. Inte ens båtarna som saktar ner utanför dambadet, inte ens kanotisterna som bara råkar paddla förbi, inte ens gubbarna som har simmat vilse och inte kan hitta tillbaka till herrbadet igen förrän de har sett sig omkring flera gånger, inget kan rubba friden på dambadet. Vi är många, vi är nakna, vi är inte rädda för någonting.