annaxtJulafton 1968. Jag sitter under ett bord. Duken hänger nästan ner till golvet, lampornas sken ger ett halvdunkel där inne. Min kusin sitter brevid mig. Vuxna röster grälar utanför. ”Men du då!” ”Ja, ska du säga, du är ju alltid …” ”Nu får ni sluta, kan ni aldrig …” ”Åh, jag blir galen.”
Min kusin och jag stirrar på varandra, väntar sammanbitet. Jag längtar efter godiset på spiselkransen, de två stora styckena marsipan och nougat som man får skära med osthyvel, men jag har ingen lust att krypa ut bland de vuxna. De har glömt oss för ögonblicket, är helt uppe i sina familjegräl. Snart kommer de att komma ihåg oss igen, vilja ha med oss när de rusar iväg åt varsina håll för att smälla igen dörren till våra rum.
Min kusin lutar sig fram mot mig, jag tror att han ska viska något men istället nyper han mig hårt i armen. Det gör fruktansvärt ont och jag skriker som en stucken gris och smäller till honom på näsan så att han också börjar vråla.
Genast tystnar rösterna därute, duken flyger upp och armar drar ut oss från gömstället. ”Men vad gör ni! Vad håller ni på med! Vem var det som började!” och inom en minut är deras gräl igång igen, nu med utpekande av varandras barn som den som alltid sätter igång. Alla de vuxna syskonen lägger sig i, utom de som redan lämnat rummet i vredesmod.
Så där var jularna ofta när jag var liten – gräl och marsipan, lackstämplar och ångest, roliga rim och upprörande scener. Min mormor som alltid hittade tomtens jättelika underbyxor på trappan. Morfars hembrända spritglögg med sockerbitar som smälte på ett galler över kastrullen, den stora granen i salongen. Och när jag blev lite äldre och morfarshemmet var upplöst och vi firade ensamma, jag och min mamma: mer gräl och marsipan, lackstämplar och ännu mera ångest. Ensamhet, oro över att juklapparna inte var tillräckligt bra, julstämning som kom av sig varje år.
Som tonåring hatade jag julen, reste iväg varje jul i flera års tid. Sen fick jag barn och började försöka hitta egna jultraditioner, göra det som var roligt och bra, hoppa över resten, skruva ner förväntingarna på friden och omfamna kaoset. Det har gått förhållandevis bra tycker jag, i den bemärkelsen att våra jular är ganska kaotiska men roliga. Och att de oftast slutar med ett lugn som varar fram till nyår.
Varje år före jul tänker jag att vi kanske borde sluta med julklappar eller bara köpa julklappar för under hundra spänn eller lägga ner skinkprojektet eller inte åka till farmor eller hoppa över julen helt och hållet och bara sitta på ett berg och meditera över pånyttfödelsen, som jag tycker är julens egentliga poäng. Det blir aldrig så. Det blir sjukt många klappar, uppjagat skinkbak, cirkus hos farmor och inte en minut över för meditation, om man inte räknar de fridfulla småtimmarna i soffan framför tv:n med det sista av julgodiset när alla barnen somnat.
Men roligt, som sagt.
Den här texten är min sträcka i blogstafetten, och rubriken jag fick var egentligen ”Min barndoms jular”. Egentligen tycker jag att det borde vara tabu att ens nämna ordet jul före första advent! Men nu är det gjort, jag spurtar sista metern och överräcker pinnen till Karin Långström Vinge med rubriken: Så här tänker jag mig att Gud tänker.