annaxtVaknade halv fyra av nåt ljud från gatan. Började ganska omgående tänka på döden. Månen sken in, det var kallt i rummet men varmt under täcket. Jag visste att det skulle dröja minst en timme tills jag kunde somna om. Förr i tiden, när barnen var små, hände det minst en gång i månaden. Nu är det mycket mer sällan, men antagligen är det inbyggt i mitt system att jag måste tänka på döden, och jag måste göra det på natten när det är mörkt och alla andra sover (alla i min familj älskar mig men de vill inte bli väckta för att höra mina tankar om döden klockan halv fyra på natten, av nån anledning).
Det är inte roligt alls. Fast det är inte heller så skrämmande som förr: då kunde jag vara tvungen att gå upp och gå omkring, göra en kopp te och ställa mig vid ett öppet fönster tills pulsen gått ner och jag visste att jag skulle kunna sova igen.
Nu ligger jag bara kvar och väntar på knytnävsslaget i magen, det som ofrånkomligen kommer när jag inser med full kraft hur lätt det kan hända, det som inte får hända. Men först tänker jag på mitt eget ömtåliga lilla liv: på hur jag den ena sekunden kan vara på väg till jobbet, glad på min cykel i solskenet, och nästa sekund bli överkörd av en lastbil och inte finnas mer. Det kanske inte är så farligt, jag är rätt så övertygad om att sorg och smärta upphör helt efter döden, det är värre för dom som saknar en. Men tanken på att inte få vara med längre är (mot allt förnuft) väldigt tråkig. Och jag vill gärna inte ha lämnat den här världen utan att ha gjort det bästa av min tid. Tanken på att ha slarvat bort livet, att ha slösat bort tiden på onödigheter (som jobb och saker) och ha tagit dom jag älskar för givna, den är nästan outhärdlig.
Sen tänker jag på att någon som jag älskar kan dö, och då kommer sorgen som en explosion i solar plexus. Nu för tiden låter jag den bara ebba ut. Vad kan man göra, liksom, mer än att gråta kanske. Sen brukar jag tänka att om det är som jag tror, att det bara är kärlek som räknas, då är det bara ännu mer viktigt att komma ihåg den där känslan när man vaknar nästa dag, att ta vara på tiden, visa hur mycket man älskar sina människor, försöka bidra till bra saker. Och att då är det inte så sorgligt egentligen. Vi har fått lite tid: vi försöker göra det bästa av den, vi älskar varandra så mycket vi kan och *poff* så var tiden ute, och på det hela taget var det ganska lyckat.
Sen tittar jag ut genom fönstret och tänker på rymden. På den lilla lilla jorden som ena sekunden kan vara glad i månskenet och nästa sekund bli överkörd av en lastkomet och inte finnas mer. Hå hå ja ja.
Sen brukar jag somna.
Och när jag vaknar är det morgon och ljust. Nattens tankar känns långt borta. Och jag cyklar iväg till jobbet, fast inte utan att ha kramat alla hemma tills de börjar slingra sig ur kramen och säga att jag kommer att bli sen till jobbet om jag inte skyndar mig.
Soundtrack till nattens grubbel, lika romantiskt och melankoliskt som själva grubblet: My Valentine