annaxtDessutom tror jag att döden är lätt och befriande. Dödsögonblicket kan nog vara både smärtsamt och skrämmande, särskilt om man kämpar emot (som man såklart gör). Kanske fortsätter hjärnans elektriska impulser att fungera ett tag. Alla krisfunktioner går igång, allt som sorterats in som väsentligt bläddras igenom i hopp om att hitta en utväg. Det kanske är det som uppfattas som att livet passerar revy. Kanske ser man på alla sina tillkortakommanden och tycker sig vara i ett helvete. Eller så finner man att livet var gott och kärleken störst av allt och kanske det känns som himmelriket.
Jag tror att de mikrosekunder som det varar upplevs som mycket längre, precis som när man drömmer. Men i det ögonblick man släpper taget tror jag att döden är befriande: total avsaknad av fysisk smärta, tyngd, känslor och allt annat som skiljer en människa från en eterkropp eller en ängel. Sen tror jag att man sakta försvinner – döden, som jag tror, är ett totalt utslocknande, ett ingenting. Men man försvinner inte genast. Ju fler oavslutade angelägenheter (unfinished business) man har, oavsett om de är roliga eller tråkiga, desto långsammare försvinner man, eftersom man även består av sina relationer. På så sätt kan man vara kvar ett tag hos dem man älskar, ungefär som en skyddsängel, eller oroa dem man hade något otalt med. Som en osalig ande.
Jo, ja, det låter ju himla bra alltihop, så om nu döden är så skön, varför hoppar jag inte ut från ett hus direkt? Tja, dels för att jag har svindel. Och dels för att livet alltid verkar som det absolut bästa som finns att få just nu. Man vet faktiskt aldrig hur nästa vecka ska bli, vem man ska lära känna eller vad man ska få vara med om. Kastar man in handduken så får man ju inte direkt en andra chans. Så vitt jag förstår.