Clown fick barn att falla i gråt

Det låter som en kvällstidningsrubrik men det var faktiskt ganska sensationellt – iallafall har jag aldrig sett något liknande förut. Vi var på Street igår och det var gatuteaterfestival, artister och clowner och akrobater från alla möjliga länder som uppträdde i Tanto och runt Hornstull. Många barnfamiljer. Mitt på den stora gräsmattan rullade en lång man fram sin lilla roliga vagn med en trattgrammofon och började blåsa upp långa ballonger. Han hade en visselpipa runt halsen, det verkar vara standardutrustning för clowner, och rätt som det var visslade han till sig en liten kille, tre-fyra år gammal, ur publiken.

Killen steg fram lite tveksamt och tog emot en lång fin ballong, men när han skulle gå tillbaka till sin pappa gick luften ur ballongen som inte var hopknuten. Publiken skrattade lite men clownen visslade på den lille killen igen som kom tillbaka, nu ännu mer tveksam. Två gånger till fick han en ballong – en hade clownen sönder, den andra blev han tvungen att göra ett trick för att få. Hela tiden såg han mest ledsen och förvånad ut, inte alls glad. Nu började publiken bli orolig, det stod klart för varenda vettig människa att ungen skulle knäckas när som helst.

Till sist fick han en fin ballong men blev stående lite slokörat, varpå clownen låtsades putta iväg honom med foten. Då brast det! Han började gråta hejdlöst och sprang iväg till sin mamma som tröstade honom. Pappan, som hade mulnat mer och mer under clownens domderande, blev rasande. Vi trodde att han skulle ge honom en snyting men tyvärr gjorde han inte det (det hade varit performance det!) utan röt bara att gränsen väl borde gå någonstans även för clowner.

Märkligt nog tappade inte clownen (som kom från Kanada och hette Dado) greppet om publiken helt utan kunde fortsätta att blåsa ballonger och ge till andra barn, fast applåderna blev aldrig mer än ljumma. Jag tror förstås inte en sekund att han gjorde det där med flit, det var bara otroligt klantigt att välja en alldeles för liten unge och förvirra honom på det där sättet. Det måste kännas som dödsstöten för en clown om ett barn börjar gråta – då kan man väl lika gärna packa ihop för gott?

Sen såg vi många fler artister, de flesta gjorde samma sorters trick med med olika humor och timing. Tyvärr missade vi en av världens bästa artister Johan Wellton. Nu får vi säkert vänta hundra år till tills han kommer till stan!

Sen gick vi hem och åt middag, sen packade vi ner filtar och kuddar och cyklade tillbaka för att sätta oss i gräset med femhundra andra människor och se Amelie från Montmartre i fullmånens sken. Utomhusbio är mysigt!