annaxt
Häromdagen diskuterade vi varför (m) hade kaviar på sina utskick och affischer i EU-kampanjen. Kladdigt och mystiskt, tyckte vi.
Raoul påpekade att Nationalteatern skrev med kaviar på omslaget till sin skiva ”Ta det som ett löfte” från -72 och spekulerade att det var någon ”äldre och nostalgisk ad/copy som släppt loss kreativiteten. Och vem vet, kanske till och med ingjutit ett litet inslag av motståndshandling mitt i det mörkblå schäferhundslöftet.”
För att få klarhet i kaviaren mailade jag till moderaterna som vänligt men bestämt förnekade all påverkan från Nationalteatern:
”Vi använde kaviar för att få en koppling till något ytterst svenskt. Det bröt också av emot hur vår kommersiella reklam annars brukar se ut. Någon koppling till nationalteatern finns inte” hälsade Christian Gustavsson på moderat.se.
– Tror han, ja, kontrade Raoul. ”I någon medansvarig persons skivback eller förflutna finns såklart kopplingen. Vad vi har att göra med här är det kulturellt ickemedvetna bagage som aldrig upphör att skicka bilder, kopplingar mm till vårt kognitiva medvetande. Vad kan i ett svenskt sammanhang vara mer ”ytterst svenskt” än en ”nationalteater”. (Kalles) kaviar som symbol (eller metafor) för det svenska, eller om vi så vill, det enkla, det vardagliga, köksbordet runt vilket vi slår oss ned för att nå konsensus – kan förstås återbrukas av såväl höger som vänsterintressen. Det gäller ju också för andra typer av kaviar, till exempel rysk kaviar, men där associationerna förstås går i helt annan riktning.”
(kaviarbild: Johan Schalin)