Om tre veckor ska jag till hovrätten för att pröva min laglottsrätt. Det är en tvist jag och min familj har levt med i snart sex år! Rättvisans kvarnar mal sannerligen långsamt.

Bakgrunden är att jag blev osäker när jag fick ta del av min pappas testamente 2006, så jag tog in en boutredningsman (en opartisk person som utses av rätten när det finns oklarheter i ett dödsbo). Han gick igenom alla papper och förklarade för mig att min laglottsrätt eventuellt var förbikörd när det gällde andelarna i familjens företag, eftersom min pappa hade gett bort alla sina andelar till mina syskon och deras barn. Vilket bland annat skulle betyda att mina barn inte fick samma möjligheter som sina kusiner (alla släktens barn får nämligen särskilda fördelar, förutsatt att de har andelar). Allt detta skulle i så fall bero på att jag är ett så kallat oäkta barn.

Boutredningsmannen förklarade att jag hade några månader på mig att komma överens med mina syskon: lyckades inte det hade jag att välja på att stämma dem eller lägga ner alla krav för alltid. Efter flera misslyckade försök att komma överens (eller ens i kontakt) med de äldre syskonen fattade jag det jättesorgliga beslutet att lägga in en stämningsansökan. Mina barn är minst lika smarta och duktiga som sina kusiner och jag kan inte gå med på att de ska behandlas annorlunda bara för att min pappa och mamma inte var gifta.

Det tog över tre år innan alla papper och delgivningar och sånt var inlämnade och klara, och sen ytterligare ett år innan tingsrätten satte ut ett datum för rättegång. Den 23 januari 2012 satt jag i Rådhuset och hörde mina syskons advokater kalla mig oäkta, det var som en scen från en Dickens-roman. Tingsrätten köpte deras argument och jag förlorade, men överklagade till hovrätten. Och nu är det snart dags för andra ronden. Den här gången har jag lärt mig min läxa och tror inte att jag vet hur det ska gå.

Jag har inte skrivit om det här tidigare för det har känts som en privat och komplicerad sak. Men nu kommer det snart ändå att vara ute, och jag känner ett behov att förklara för er som läser här ofta. För mig handlar det om rättvisa, och att mina barn (som var mycket älskade av sin morfar) ska ha samma chans som alla andra barn i släkten.

16 Replies to “Oäkta eller ej”

  1. Vad skönt för dig att kunna berätta! Det måste verkligen tynga hela familjen något enormt, att behöva bära/driva en sådan process. Som inte bara är en ekonomisk utan även (kanske än mer!) en känslomässig uppgörelse.

    Jag kommer att heja på er, synd att det inte existerar ett nummer dit man kan ringa å rösta…

    Svara

  7. Usch, vad det låter otäckt med äkta och oäkta när det gäller barn. Och usch, så jobbigt för dig!

    Även jag röstar, förstås, på dig, från hjärtats djup.

    Hoppas verkligen att det går er väg. Ni lär ju aldrig mer kunna bli sams med de ”äkta”, så då kan ni väl åtminstone få den fördelen att få rätt mot dem.

    Svara

  8. Jag hoppas att det blir rätt, helt enkelt. Och vad som är rätt hoppas jag innerligt att duktigt och kunnigt folk är kompetenta nog att avgöra. Lagen ska ju inte vara luddig, det är själva meningen.

    Jag skulle bli helt besatt och mager som en stör av pur oro. Känner med er.

    Svara

  10. Vad jag är glad att du känner att du kan ta bladet från munnen! (Men mest är jag lite egoistisk eftersom jag tänker att detta kanske öppnar för fler gamla bilder.)

    Svara

  11. Min mammas brittiska man, född på 20-talet, hade ”Illegitimate” inskriven i sitt pass. Tydligen var det regel i engelska pass till för inte alls så länge sen.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Related