annaxtVar på Författarcentrums vårmingel för ett ett tag sen. Fick cykla omkring i Östermalmskvarteren flera varv innan jag hittade det, lilla Stenbocksgatan ligger väl gömd. Därinne var det mest tanter, jättetrevliga tanter, och en och annan farbror. Tre av tanterna omringade mig och vi pratade om bokförlag, konst, barn och barnbarn. När jag sa att jag var 45 år blev de helt häpna.
– Va! Vi trodde att du var mycket yngre! Du rör dig så ungdomligt!
– Ehh … hurdå?
– Du håller din jacka så här, visade den ena damen och höll sin jackärm i handen.
Det fick mig att fundera. För ett par veckor sen satt jag på tunnelbanan och lyssnade på två tonårsbrudar som kritiskt granskade reklamen för Rolling Stones nya skiva Shine a light.
– T-shirt och tajta jeans, sa den ena tjejen och rynkade på sin lilla näsa. – Han är väl ändå över femti. Eller sexti.
Den andra skakade sorgset på huvudet.
– Medelålderskris. De kan inte acceptera att de är gamla helt enkelt.
– Meh! ville jag ropa, men var tvungen att gå av i samma nu då tåget nått min destination Mariatorget. – Hallå! hade jag sagt annars. – Det var vi, eller de menar jag, som uppfann tajta jeans och t-shirt. Ni bara härmas ju! Kan väl inte vi hjälpa att ni inte kan komma på nåt eget. Jeans, tatueringar, Star Wars: det mesta fanns innan ni var påtänkta ens.
Men det vet ni inte. Ni tror (precis som vi gjorde i er ålder) att det är ni som har hittat på ALLTING själva. Och så tittar ni på oss, som bara fortsätter att se ut som vi alltid gjort, med våra jeans och våra munkjackor. Och så skakar ni sorgset på era lockiga huvuden och mumlar medelålderskris.
Men sen började jag undra. Vi kanske är den första generationen som inte svidar om till medelålderskläder när vi kommer i medelåldern? Kan det vara så? Var det annorlunda förr? Fanns det liksom en viss ålder då man förväntades börja klä sig som en tant eller farbror? Är det isåfall förklaringen till att alla tanter och farbröder klär sig som gamla tanter och farbröder? Eller ser de likadana ut som de alltid gjort? Och vad är medelåldern förresten?
Andra bloggar om: mode, jeans, ålder, medelålder, medelålderskris, james dean
Jag träffade en gång på ett par punkare med mohikanfrisyr och hela baletten på spårvagnen. Kanske tittade jag lite för mycket för de fräste: ”Vad glor du på?” Jag svarade att jag bara var glad över att de såg ut <>exakt<> som en del av mina kompisar gjorde när jag var ung. Och de blev lustigt nog ganska glada!(Det hör kanske inte riktigt hit, men jag kom bara att tänka på det på tal om det där med Stones …)
Jag har funderat mycket på detsamma på sistone. Det där med vuxenblivandet och tonåren … Jag hade en period mellan tretti och fyrti då jag försökte bli vuxen till det yttre, åtminstone i yrkeslivet, men det var inte jag. Så jag återgick till jeans och tröja, i princip. Och övergav karriären för livet, typ. (Jag kände så väl igen mig i Inger Edelfeldts roman Finns det liv på Mars.)Vill man se det negativt kan man säga att jag inte vill bli vuxen, vill man se det positivt kan man säga att vuxenheten inte sitter i kläderna. Men jag måste säga att jag blev så glad när jag träffade dig, Anna, och förstod att det faktiskt finns fler som – och hur ska jag uttrycka det här för att inte bli oförskämd? En fyrabarnsmor i ungefär samma ålder som jag som var klädd ungefär som jag och verkade ha åtminstone delvis samma ”udda” intressen som jag (här tänker jag givetvis på vårt besök på SF-bokhandeln!). Det var en uppenbarelse (tänk att bli utnämnd till uppenbarelse en måndagmorgon, va!).
Jo men Helena, det hör hit absolut. Tiden går bara runt och runt, det är inte klokt.
Lena, känslan var helt ömsesidig!