annaxtPå tåget ner till Ö-Helena hittade jag en tidning som någon hade glömt – nummer två av Passion for Business som jag citerade här. Jag läste den på min tågbrits och blev så upprörd att jag var tvungen att läsa långa stycken högt för värdfamiljen och gästerna när jag kom fram, för att höra om det var jag som var galen eller tidningen.
Det första upprörande var att ägaren och chefredaktören Anna Bråkenhielm (som jag inte känner) i sin ledare fullkomligt hänger ut och förolämpar sin förra chefredaktör Carina Nunstedt (som jag inte heller känner) . Skälet är att Nunstedt valde att säga upp sig direkt efter sin semester. Men Anna, så gör man bara inte! Hur besviken man än är. Oproffsigt är bara förnamnet.
Det andra, mycket värre upprörande, var en intervju med Christina Liljeström, vd för Svenska handelskammaren i London, under rubriken ”Passionerade”. Jag tror att hon ska vara en slags förebild för unga kvinnor som vill göra karriär. Här måste jag ha med ett ganska långt citat – det är nästan hela intervjun. Rubriken är Jag var bara mammaledig i fyra månader.
”Att göra business handlar för mig om ett commitment, ska man göra karriär kan man inte vara hemma i 1,5 år. Det är ett tufft klimat här i London och det finns ingen förståelse för familjelivet. Dessutom fick jag myror i kroppen av att sitta hemma och amma. Under min mammaledighet hade jag hela tiden kontakt med kontoret. Och min dotter reste med mig till sex olika länder. Karriären betydde allt för mig innan jag fick barn, och den betyder fortfarande väldigt mycket! Jag är en extrem tävlingsmänniska.
Jag har en barnflicka på heltid och det fungerar bra nu, men första tiden när Lovisa var bara 5-6 månader var väldigt jobbig. Hon vägrade ta flaska, så barnflickan fick komma till jobbet så jag kunde amma var tredje timme. Allt kändes mörkt.
Jag hetsade hem vid 19 för att lägga Lovisa, och gick sen ofta ut igen för att hålla i Handelskammarens kvällsevenemang.
När jag slutade amma blev allt mycket lättare. Min man jobbar med private investment och reser mycket. Vi försöker ha en kväll per vecka som vi viker för familjen.Jag tror mycket på kvinnliga nätverk. Jag gick en fantastisk managementutbildning för kvinnor. De andra deltagarna hade fått barn och fick mig att känna att det skulle gå att kombinera.”
På bilden ser man en kvinna i svart kavaj, rosa blus och dyra men diskreta smycken. Hon sitter lite hopkrupen.
Hur kan man hålla fram den här historien som ett ideal? Den är ju jättesorglig. Snudd på skräckexempel.
Läs vad andra skriver om passion for business, anna bråkenhielm, carina nunstedt, mammaledighet, karriär, kvinnliga nätverk, commitment
Jo, du pratade ju om det där när vi träffades i Göteborg. Jag har funderat en hel del på det i efterhand. Du kanske inte tyckte att jag blev tillräckligt upprörd? Saken är nog den att jag har slutat bli upprörd. Jag har stött på många kvinnor med den där attityden i mitt tidigare liv (när jag försökte mig på något slags karriär som jurist). Och jag kan helt enkelt inte förstå dem, jag blir bara helt blank i huvudet och ansiktet när jag hör dem tala eller talas om. Det sättet att leva är inte min tekopp. Och det känns inte lönt att tala om det för dem. En gång i tiden trodde jag att jag skulle kunna bli sån själv, men det gick ju inte – inte för mig i alla fall. Och jag sörjer det inte.Men hur ska vi bära oss åt för att sprida ett annat ideal i vidare kretsar än till våra egna döttrar? Det undrar jag.
Håller helt med. Arma unge som försökte få behålla sin mamma genom att vägra flaskmatas – och så tyckte mamma att den tiden var ”mörk”. Det är inte mammor och ungar som ska förändras för att passa en arbetsmarknad inriktad på (tydligen) barnlösa män, utan det är tvärtom.
Det är så otroligt sorgligt. Stackars lilla Lovisa. Jag läser just nu en bok om anknytning i barndomen och vad den betyder för förmågan att skapa varaktiga relationer i vuxen ålder. Det ser inte helt ljust ut för det lilla flickebarnet, om man säger så …
Finns det en generation som ska ha allt får detta mig att undra. Man ska göra karriär och ha barn som någon slags accessoar till den. Ett ytligt självförverkligande som ledstjärna. Allt ska man ha utan att försaka något men så är ju inte i livet eller kanske det bara jag om har haft oturen att ha ett sånt liv?? jag är väl en looser
Jag kan förstå din reaktion men jag ser också att den inte har förståelse för hur världen ser ut för kvinnor i många andra länder. Vill man fortsätta att ha ett jobb man trivs med får man antingen låta bli att få barn eller ta en kort mammaledighet. Vi vill ju ofta förespråka att det ska finnas fler kvinnor i ledande positioner med det betyder uppoffringar, att man inte alls får allt utan kanske gör val som man ångrar senare i livet. Hur blir det sedan om vi ska dela på föräldraledigheten i Sverige då blir det bara 6 månader för en kvinna att vara hemma. Något längre än för Christina men inte särskilt mycket.Jag har inte gjort samma val som Christina men träffar många kvinnor som gjort olika val och har förståelsen för svårigheten när man måste välja att kanske tappa ett jobb för att vara hemma hos sina barn. Däremot önskar jag att vi kunde få en inställning där vi delar in livet i olika perioder med olika prioriteringar. Christina är en förebild för kvinnor som väljer att göra karriär, hon tydliggör också vilka uppoffringar och svårigheter det inneburit för henne. En förbild behöver inte vara förebild för alla, det kan t.o.m. göra det lättare att välja för oss andra.
Det är inte Christinas uppoffringar som stör mig, även om jag tycker de är illa valda. Det är barnets. jag hade föredragit att hennes ”commitment” inte gällde jobbet mer än hennes barn.Och vem har bestämt att toppjobb ska vara upplagda på det här vansinniga sättet? Jo, karlar med marktjänst. Alltså får man omdefiniera dem.
Hej Anna, nu hoppade jag hit med min kommentar från Lottens blogg – mest för att jag menade allvar med att jag inte vill diskutera jämställdhet i ett klimat där man först måste gå tillrätta med vulgärargument som att ”feminister vill tvinga småkillar att ha kjol”.För egen del är jag inte alls överens om att könsroller är okej. De *beteenden* som förknippas med respektive könsroll är däremot helt okej så klart – men för vem som helst, oavsett kön. Och där faller mitt behov av att tala i termer av könsroller, annat än när man ska kritisera de traditionella:-)
Lena: Bra fråga. Kan man sprida ideal vidare överhuvudtaget, annat än att vara som man är och skriva som man tänker och hoppas att det finns någon därute som blir inspirerad? Det känns som om man kan vara väldigt glad om ens de egna döttrarna håller med :) Men jag kanske siktar för lågt. Ska fundera vidare på det.Nej, jag tyckte inte att du blev för lite upprörd! Jag förväntar mig inte att alla ska vara som jag och börja veva och gläfsa så fort nånting är galet :)
ab: Du uttrycker dig så himla bra. Dels när du säger att det inte är mammor och ungar som ska förändras för att passa arbetsmarknaden utan tvärtom. Speciellt galet är det ju att barn ska passas in som några andra jäkla pusselbitar i våra stressiga liv. Bäst för dem att vara rätt sorts bitar.Och på pricken när du skriver att bebisen försökte få behålla sin mamma genom att vägra flaskmatas. Sorgligt att det upplevdes som trots och besvär istället för en sund protest.
Ö-Helena: Vi får hålla tummarna för Lovisa. Livet har ju som tur är mer att erbjuda än de egna föräldrarna. I bästa fall kanske hon får en jättenära relation med barnflickan som räcker längre än ett år.
Ilva: Du är ingen looser! Tvärtom. Du har valt bort det minst viktiga och har det bästa kvar.
Anette: Du skriver att jag inte har förståelse för ”hur världen ser ut för kvinnor i många andra länder. Vill man fortsätta att ha ett jobb man trivs med får man antingen låta bli att få barn eller ta en kort mammaledighet”. Det handlar inte om förståelse, tycker jag. Jag har helt klart för mig att det finns föräldrar både i Sverige och andra länder som inte kan kombinera sitt föräldraskap med sitt drömjobb. Det kan inte jag heller.Du önskar att vi kunde dela in livet i olika perioder med olika prioriteringar. Jag håller med till hundra procent.
Cruella: Du drog hit <>genustråden från Lottens kommentarsbås<>, välkommen! Du skriver att du inte tycker att könsroller är okej, men att de *beteenden* som förknippas med respektive könsroll är okej. Jag fattar inte riktigt, kan du ge ett exempel?
Beteendet städa, laga mat, ha helikoptersyn och vagga barn förknippas med en kvinnlig könsroll. Men dessa beteenden ska inte vara könskodade tycker jag! Inte heller ska spika, meka, jaga, fiska och jobba massor nödvändigtvis förknippas med manlighet.Könsroller/könskodade aktiviteter och beteenden skapar förväntningar på nya individer utefter deras kön. Det tycker jag är väldigt onödigt. Därför är genusmedvetenhet bra och genuspedagogik också bra – rätt tillämpad handlar den ju om att förutsättningslöst visa på intresseområden som kanske inte ligger omedelbart till hands.Som jag ser det.
För övrigt såg jag i dagens DN att chefen för handelskammaren i London sagt upp sig och flyttar hem till Sverige igen, huvudsakligen på grund av det omöjliga i att kombinera karriär med barn.
Problemet, som jag ser det och man behöver inte gå så långt som till mina bekanta, är att folk vill ha allt till ingen kostnad alls. Barn, karriär, det fina huset, ett enormt socialt umgänge, etc., men utan uppoffringarna. De kan inte få allt samtidigt utan något måste ge.
Ursäkta, men vad skulle hon ha Lovisa till?…Herregud, en del människor borde inte få skaffa barn!
Cruella: men gör det något om det anses manligt att fiska och kvinnligt att städa? Det betyder ju isåfall bara att den kvinna som gillar att fiska har ett manligt intresse, och att mannen som är bra på att städa har kvinnliga talanger. Det är bara om man börjar poängsätta sysslorna som det blir ett problem, oavsett om man kallar dem manliga, kvinnliga, röda eller blå. Jag anser att det är vissa sysslor/talanger/egenskaper som måste värdesättas högre och ge mer tillbaka. Alltså tex att det är värdefullt att ta hand om barn, oavsett vem som gör det.Jessica: håller med.Maruschka: det är lätt att känna så, men som tur är kan ju folk ändra sig!