annaxtSonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. – Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. – Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!
Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.
I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. – Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
– Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?
Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.
Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.
Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.
Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.
Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?
Anna vet du vad, jag tror du är en av de bästa mammor som finns. Dina barn har haft tur.
Tack Beata, det var snällt! Jag tror verkligen ärligt att jag är ganska medel som mamma, för jag har helt vanlig dåliga sidor också, bara att jag inte skriver om dem så ofta :)Jag tycker att JAG har haft tur, som har fått mina barn. Osannolik tur. Men det tycker nog de flesta föräldrar.
Var och halsade pa min brors fore detta in New York – innan hon satte mig pa bussen till Boston gav hon mig en brun papperspase med frukt och appeljos och smorgas – det var lange sedan jag kande mig sa trygg och ompysslad …lite knappisyning ar nog mer betryggande an handikappande. Ar forstas nyfiken pa vart han skall aka, ungen, i hela tva manader?
Pia, det får jag inte berätta. Mina barn tycker inte att internet är en lämplig plats att diskutera deras förehavanden på :oMen jag kan skriva det till dig på Facebook!
Jag håller med Beata. Du är en fin mamma. Och jag håller med dig om mackorna. I sommar är det dags för mig, men han ska vara borta ett år. Hjälp. Hur många mackor ska jag göra då…?
det är kanske en viss skillnad på vad som är coolt och ocoolt? ge barnet leverpastejmacka i smörgåspapper och gömma godis i strumporna är inte lika coolt som att ge ett stammiskort på sushi,men samtidigt är det personlig omtanke. det som kan göra att man tycker att det verkar ocoolt och kvävande är ju när man inte vågar vara sig själv fullt ut. då är det vårt att ta emot värme.(gömma godis och leksaker i min mans packningar gör jag fortfarande. det är en nedbäddad omtanke.)
Åh, det låter svårt det där att se sina barn flyga iväg på äventyr… men jag har ju bara en ett-åring så det känns så avlägset för mig, förhoppningsvis är jag någorlunda redo när den dan kommer.
Bra skrivet, är själv en helnöjd, dock lat ibland, produkt av ditt mammarbete ;DKlockren tid på inlägget också :D :DMin bror kommer klara sig fint, det vet jag säkert! :)
Jag tycker du låter som en fantastisk mamma och jag hoppas att jag blir som du när min sex-åring växer upp, eller att jag ÄR lite som du kanske…?…;o)
Fundera grönt: Ett år är lång tid, men som tur är räcker det med en macka till själva resan. Ost, paprika och massor av kärlek.
schmut: Håller med om att det kan bli knasigt om man inte vågar vara sig själv. Nu tror jag inte att just det är ett problem hemma hos oss, inte när det gäller att ge och ta emot ömhet och kramar och mackor iallafall. Men du kanske menade i största allmänhet.
Jojo: Man blir aldrig riktigt redo! Men det är bra att ha det med sig i tankarna. Trots allt är ju föräldrarnas jobb att lotsa barnen fram till den punkt där de ska segla iväg på egen hand.
Maximilian: Nöjet är helt på min sida :)
Maruschka: Tack, du blir nog precis den mamma din sexåring föredrar!
HejsanLäste ett gammalt inlägg från 2007 om skoltrötthet. Sökte på google och hamnade här. Just nu känner jag mig totalt tom. Har en son som är fruktansvärt skoltrött. Andra året på gymnasiet. Har varit skoltrött sedan 6:an. Vi har pratat ikväll och han säger att han vill kunna vilja men VILL INTE….Han gör bara ytterst få läxor. Går i skolan bara för att. Jag har stöttat och stöttat i flera år och sista massor. Men nu orkar jag inte längre….Kan inte låta detta ta all min energi..Ska ha möte i skolan imorgon men vet inte om han kommer gå dit. ….Fasen vad göra….kan vi bara låta honom vara ifred på sitt rum med datorn på magen större delen av tiden. Ja , jag vet inte….Han skulle få lite hjälp från mentorn och boka tid men det har han inte gjort. Då säger han att han inte vill ha hjälp för då skulle han känna sig som en loooser…..Detta är hur jobbigt som helst…KramNu ger jag snart upp!
Till anonym; Ville bara säga att jag var likadan när jag gick i skolan och det blev en prima människa av mig med. Det kanske inte hjälper just nu, men bara så du vet! :)
Åh jag kan tänka mig. Det känns nog lite i hjärtat även om man vet att allt är ok. Vilket otroligt mysigt inlägg. Det gjorde min morgon till en bra start.
Anonym, jag håller på och skriver ett svar till dig men det tar lite tid, återkommer!
Sandra: tack, och tack detsamma! Jag gillade verkligen < HREF="http://munkakvarn.blogg.se/2009/march/amma-andras-barn-tabu.html" REL="nofollow">det du skrev om att amma andras barn<>.
Hej, går det på nått sätt att få tag i Anonym, har själv en tongåring som vägrar skolan just nu. Det är möten på möten och han tar min energi enormt. Man känner sig så ensam, tänker att det är bara mitt barn som har så här. Men igentligen är det fler, men jag tycker att det inte skrivs så mycket om skoltrötta barn/tongåringar. Det hade varit kul att få kontakt med anonym, kanske vi kan dela tankar och ge varandra energi.
// Erika