Känn efter, bit ihop

Håll inte på och känn efter hela tiden!

Du kanske inte ska känna efter så mycket?

Har nån sagt så till dig nån gång? Har du sagt det till någon?

Jag fick höra det då och då när jag var liten, och som tonåring. Jag var en unge som kände efter mycket, som ofta hade ont nånstans. Ofta i själen, men det var folk inte intresserade av att höra om så då fick det onda ta plats i kroppen istället. Vissa blev irriterade, hade inget tålamod: en del lärare, skolsköterskan, tandläkaren, pojkvänner, andras föräldrar, äldre släktingar och så vidare. De sa det argt, eller snällt, eller inlindat. Men budskapet var detsamma. Bit ihop! Tuffa till dig. Var inte en gnällspik. Sjåpa dig inte. Jo du orkar. Du måste.

Jag har nog sagt det några gånger till mina egna barn. Såna där saker går rakt in i ett särskilt ställe i hjärnan när ett barn hör dem första gång, det där stället med kunskap om hur en ska bli accepterad, få vara med, få beröm, vara som alla andra, inte vara en belastning. Det är en överlevnadskunskap, som fastnar direkt, som blir en del av en, och som gärna passar på att hoppa fram  i stressade lägen. Jag sa det fast jag visste att det var dumt, fast jag blev ledsen när någon sa så till mig. (Jag blir fortfarande ledsen när någon säger så!)

Det här kom jag att tänka på när jag läste det Karin Björkegren Jones skrev på sitt insta-konto, om att känna efter.

”Vi lär oss tidigt att köra över varje liten signal som kroppen försöker uppmärksamma oss om att nåt inte är bra. Vi struntar i att vi gäspar, vi tar en kaffe till fast vi egentligen kanske borde vila. Vi proppar i oss godis och socker för att piggna till. Vi försöker tukta kroppen eftersom vi tror att hård träning är precis vad den behöver. Vi fyller den med skräpmat och surar för de extra kilona. Jag skulle kunna räkna upp så mycket vi gör mot våra kroppar när vi egentligen borde stanna upp och lyssna. Jag var tvungen att gå igenom en cancersjukdom och en rad smärtsamma behandlingar med efterskalv i form av jobbiga biverkningar innan jag på riktigt kände att vi måste samarbeta. Jag måste lyssna på kroppen. Jag måste ge kroppen utrymme att läka, att få ta plats och jag måste ta hand om min kropp.”

Och det slog mig igen – tänk vad vi lär oss tidigt, och lär våra barn: känn inte efter så mycket, känn inte efter just nu, det du känner är inte tillräckligt viktigt.

Inte för att vi är onda, utan för att vi är stressade och trötta och tvungna att passa in i ett system. Vi måste gå till jobbet, även om vi känner oss lite hängiga. Barnen måste gå till förskolan eller skolan även om de känner sig lite ynkliga och hellre skulle vara hemma. Vi behöver bita ihop ganska ofta för att våra liv inte ska kaosa ihop helt.

Och så må det väl vara ibland. Så har det säkert varit sen den första mamman var tvungen att ge sig ut och leta efter mat fast det var snöstorm och vargarna ylade. Men idag har vi satt det i system. Det finns inga tydliga marginaler inritade i det systemet. Inga reserver som sitter på bänken om vi gör oss illa. Väldigt lite vila som inte kostar pengar. Det är ett system som bygger på att vi biter ihop.